70 procent av utmaningen #blogg100 – ett blogginlägg om dagen i 100 dagar – är avklarade. Och jag har ännu ingen brist på blogguppslag, däremot liiite ont om tid att utveckla alla idéerna till publicerbara inlägg. Har till exempel tre inlägg kvar innan jag täckt in alla Brené Browns livsråd för ett helhjärtat liv. De ska komma innan dag 100 är här tänker jag.
Anledningen till att jag bloggar är mångfaldig. Först och främst skriver jag för att få syn på mig själv och var jag befinner mig i livet och funderingarna över tid. Få syn på – och, har jag insett under den här våren, få distans till. Distansen är viktig för mig, eftersom jag, som den känslomänniska (högkänslig faktiskt, har jag insett efter att ha gjort några tester på nätet) som jag är, lätt dras med i stormarna av känslor som lätt blåser upp drivna av de såväl inre som yttre omständigheternas låg- och högtryck.
För det andra skriver jag för att någon annan kanske ska kunna få syn på sig själv genom mina tankar. Jag har fått flera fina och värmande reaktioner från nya och gamla följare, vilket gör skrivandet extra meningsfullt. Reaktionerna har blivit en del av ett utbyte av tankar i det som väl kallas bloggosfären – för jag har å min sida hittat flera nya bloggare som ger mig nya perspektiv på min och allas vår plats i tillvaron.
För det tredje skriver jag för att utforska språket. Jag älskar att använda orden, meningarna, skiljetecknen (inte minst semikolon och tankstreck 🙂 ) och smileys för att i världen utanför min skalle försöka forma spegelbilder av vad som rör sig där på insidan. Än så länge känns det som att den spegelbilden är ganska suddig, ungefär som aposteln Paulus skrev i första korintierbrevet: ”Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte.” Men efter att större delen av livet ha utvecklat förmågan att skriva kanslisvenska mår jag bra av att få pröva mig fram i det friare, kreativa och reflekterande skrivandet.
För det fjärde har bloggen också blivit en plats där jag kan prova andra former av kreativitet än ordens. Så också idag, när jag väljer att för mitt eget minne och kanske lite inspiration för någon annan, i bilder dokumenterar skönheten (nej, bilderna gör INTE rättvisa åt upplevelsen) som jag drabbades av på kvällens promenad hem från Östermalm till Södermalm.