Vi skulle aldrig ha något husdjur. Men makens kombo av en kollegas berättelse om katten som säkerhetsventil och tröstare under barnens tonårstid, en annan – lägenhetsboende – kollegas försäkran om att det visst gick att ha katt i lägenheten och de bedårande kattungarna på en Facebookväns foton gjorde att vi ändrade oss. Och nu har Busan varit en av oss i 18 månader.

Och hon har blivit en riktig terapikatt. Inte minst för mig, som har så svårt att slappna av och bara vara. Men när Busan tassar upp på bröstet eller i knäet, då är det bara att släppa datorn eller boken och, just det, bara vara. Känna in hennes kurrande, spinnande. Klia henne just där hon vill, på huvudet, bakom öronen, under hakan, tills hennes ögon bara blir små njutningsfulla springor. Och träna på att göra som henne, förebilden. Vara fullständigt här och nu. Utan dömande, fördömande, väntan, förväntan.