Favorit i repris: Återhämtning i mellanrum

Det slår mig att mitt liv följer en alldeles egen andningsrytm.

Det andas in när jag fyller på med energi, intryck, kunskap, information, sociala interaktioner… När jag läser, lyssnar, reflekterar…

Det andas ut när jag delar med mig av tankar, kunskap, tid, kontakter, gemenskap… När jag pratar, skriver, skapar, gör…

Det är i stillhet när jag är i varandet, i vilan i nuet; när jag observerar, registrerar… Utan att värdera, medvetet bearbeta eller agera.

Precis som min kropp behöver komma ner i den andning där stillheten – pausen mellan utandning och inandning – får utrymme och ta sin egen tid, behöver min hjärna och själ återhämtningen i mellanrummet – det andlösa nuvarandet mellan påfyllning och delande.

Känner du igen dig i denna rytm? 

IMG_2897
Livets cykliska rytmer. Dygnets rytm är en. Måncykeln en, liksom.årstidernas växlingar. Någonstans speglar de nog livets egen andningsrytm. Jag ser helt klart en potential i att utforska på vilket sätt. 

Det här är en lätt bearbetning av ett inlägg som ursprungligen postades 3 april 2014 och i en redigerad version 4 oktober 2016.

 

Återkommande – dag 97 i #blogg100

Detta skrivs den 6 juni, Sveriges nationaldag, 2016.  Mellan 1916 och 1982 var det Svenska flaggans dag (vilket det fortfarande är). Dagen firas till minne av flera olika konstitutionella milstolpar i vårt lands historia:

  • Gustav Vasa valdes till Sveriges kung i Strängnäs, Kalmarunionen därför slutgiltigt upphörde och Sverige blev en självständig stat.
  • Hertig Karl (den blivande Karl XIII) skrev under 1809 års regeringsform.
  • Sveriges riksdag 1973 tog första beslutet om 1974 års regeringsform.

sweden-916799_1920

I min familj har vi inga särskilda traditioner kring dagen. Jo förresten, jag har en: jag läser Dilsa Demirbag-Stens krönika efter Husbykravallerna 2013, mitt nationaldagsevangelium.

När vi hade hus, hade jag en idé om att gå ut vid 9-snåret med fasadflaggan i högsta hugg och sätta den på plats samtidigt som  ”Flamma stolt” med Orphei Drängar spelades på högsta volym för hela grannskapet. Idén blev verklighet ett par år också.

Nuförtiden blir det, om något, utflykt till något av de förarrangerade firandena med picnickorgen packad. För något år sedan firade vi med Operan i Haga; i år var det Kulturskolan i Rålambshovsparken som fick stå för kalaset, eftersom 11-åringen framförde en snabbrepris av årets musikaluppsättning Aristocats.

Oavsett deltagande i firandet eller ej, är det en dag som passar som hand i handske för att skriva något om det återkommande i våra liv.

För varje år som går upplever jag årstidernas gång allt tydligare. Jag försöker också stanna upp och ta in skedena djupare. Första snödroppen, första koltrastsången, första magnoliablomman, häggen, syrénen… De ljusa juninätterna, de fåtalet (?) gassande, tryckande varma dagarna då luften står stilla i väntan på urladdningen, badstränderna, augustimånen. Lövens skiftningar från grönt till rött och brunt. Oktober- och novembermånaderna då träden kläds av. Adventsljusen och julsångerna. Skiddagarna och snögloppet.

Det är något med den cykliska tiden som liksom gnuggas djupare in i mig för varje år som går.

Det har blivit påtagligt i mitt firande av digital helg sedan ett antal veckor. Under 24 timmar varje vecka skapar jag rymd i min relation till omvärlden som jag tar in den genom internet och alla digitala redskap. Och den digitala helgen har snabbt blivit en hörnsten i mitt liv som jag ser fram emot – både att lägga undan dator och telefon, och att sedan plocka fram dem igen, med vår relation satt i lite större perspektiv än vad vi hamnar i på daglig basis (ja, jag talar om datorn, telefonen och iPaden som vore de nästan personer. Och de är de på sätt och vis, arbetskamrater som gör det möjligt att skapa, lära och kommunicera).

Jag associerar till Tomas Sjödins reflektioner om de judiska stränga reglerna för sabbaten, som han skriver om i Det händer när du vilar. Han reflekterar över upplevelsen att ”stränga regler ger avspända människor”. Hm, lagom stränga är nog bäst tänker jag, när tanken gör ett skutt till nidbilden av brittiska internatskolor och andra regeltyngda miljöer. Kanske är det just det att det är stränga regler för en begränsad, men återkommande period som är nyckeln?

Tomas Sjödin skriver vidare om betydelsen av det återkommande. Han utgår från växtens resa från frö till planta, och han stannar vid vikten av väntan och till och med monotoni, vilket förr eller senare tenderar att dyka upp i det återkommande, för att de osynliga rottrådarna ska hinna med att utvecklas i lugn och ro. Det är en grundförutsättning för långsiktigt hållbart växande.

Utöver min digitala helg provar jag den här månaden för första gången en annan ritual, som Tess har tipsat mig om. I takt med månens faser under en måncykel väljer jag, utvecklar jag och förankrar jag en intention i mitt liv. Det här gör jag inte för att jag skulle tro att det är något magiskt med månens kraft, utan för att måncykeln är en naturlig cykel för växande och vila.

Det blir som med andningscykeln, som jag tidigare skrivit om. Ta in, ge ut, vila. Ta in, ge ut, vila. Så länge i mitt liv har jag tagit in och gett ut utan vila. Den här våren har jag på allvar insett vikten av vilan.

En intention är ett eller flera ord, som kondenserar någon aspekt av mitt liv och sammanhang som jag vill sätta extra fokus på i reflektion och handling. Denna min första måncykel är min intention ”Vardag”. Jag tror att det handlar om att fortsätta utforska och etablera de dagliga rutiner som jag lärt mig att uppskatta värdet av: meditation och kort workout+stretch.

Har du några återkommande hållpunkter i ditt liv, som hjälper dig i ditt växande och i din vila?