Expandera och leva fullt ut

Kommer du ihåg att jag skrivit om att jag har allt jag behöver i livet just nu?

Behöver? Drömmer om? Vill ha? Inte nödvändigtvis samma sak. För mig, just nu, är dock nyckeln som förenar perspektiven just de två sista små orden, ”just nu”.

För jag är så lyckligt lottad att jag just nu har allt jag behöver. Allt jag drömmer om och vill ha just nu. Tacksamheten för det flödar över alla breddar på den livsskål som Dag Hammarskjöld skrivit om i sina Vägmärken, och som själssöstra Helena skriver om bland annat här.

Vad jag behöver, vill ha och drömmer om för imorgon är en annan fråga. Jag väljer att ha tillit till att livet ger mig möjligheten att fylla min livsskål till bredden även då. Och – läs långsamt och kanske flera gånger nu – jag tänker att om det finns saker jag saknar i min skål imorgon i förhållande till vad jag idag tror att jag vill ha imorgon – är du med? – så väljer jag då att fylla upp resten med tacksamhet över det jag ändå har.

Storleken på min livsskål varierar över tid. Just nu är jag inne i en sån där period då jag upplever hur den expanderar, blir högre, bredare. Så att den kan hålla mer av livet.

Jag har så många magiska människor i mitt liv som hjälper mig att fylla den. Och jag har personer som definitivt hjälper mig expandera den.

Hade glädjen att få fira 100-årskalas i förrgår. Två mig mycket kära vänner fyller femtio under året och firade detta storslaget med att bjuda in till fest à la 1919. (Helt HK, historiskt korrekt, för övrigt med tjugotalsfest fast tiotalssiffran är en etta förklarade min dräkthistoriefantast till dotter i mina förberedelserna inför kalaset. ”Det glada tjugotalet” började nämligen gry stilmässigt tredan 1917).

Tess, som var jubilar tillsammans med sin make Hunter, är den som satt ord på livssättet expansion för mig. Hon exemplifierar det också, på ett synnerligen modigt och personligt sätt, i sitt eget liv. Jag gillar ordet, anammar det – jag upplever det som mer holistiskt än (personlig) utveckling, som för mig fått en mer linjär klang i sig. Fast det egentligen kanske handlar om delvis samma sak – att vecklas ut, mot ljuset, mot livet…

Klart det gör ont när knoppar brister. Att ömsa skinn när det gamla blivit för trångt är en ansträngande, utmattande process. Expansion är långt ifrån alltid lätt.

Det är en process som måste gå i vågor av utvidgning – vila – krafthämtning – repeat. Men det är en process som är nödvändig för livet. ”Allt som har liv, växer och utvecklas” skrev Lewi Pethrus i förordet till Segertoner, Pingströrelsens sångbok. Alternativet till expansion är förvisso bekvämlighet, men i förlängningen också stagnation och avveckling.

Talet som jag och Helena höll till Tess och Hunter på festen hade som tema ”Att leva livet fullt ut”. Och att göra det så att livets storslagenhet får alltmer plats i oss. Kanske inte dag för dag, eller ens år från år. Men över tid. Till mitt sista andetag.

Foto: Julia Salwén

Lästips: Förväntan, förhoppning och Dag Hammarskjölds skål!

Helena sätter viktiga ord på distinktionen mellan förhoppning och förväntan. Just i skrivande stund har jag förhoppningen om en inspirerande helg med många skratt tillsammans med henne, älsklingen, Tess och EK på skrivkurs i djupet av vackraste Småland.

Förväntan, förhoppning och Dag Hammarskjölds skål!

Förväntan, förhoppning och Dag Hammarskjölds skål!
— Läs på herothecoach.com/2018/04/27/forvantan-forhoppning-och-dag-hammarskjolds-skal/

Tillit och tro – dag 90 i #blogg100

Kinesiskt uttryck som kan betyda bl.a. trust, confidence, faith, credit, reliance, to depend
Kinesiskt uttryck som kan betyda bl.a.
trust, confidence, faith, credit, reliance, to depend

Brené Browns femte livsråd för ett helhjärtat liv lyder Värna om intuitionen och tilliten – frigör dig från behovet av att veta säkert. 

Jag skrev om intuitionen häromdagen, och har gått och grunnat på det här inlägget om tilliten ett tag. Det engelska originalets rubrik är ”Cultivating intuition and trusting faith” (min kursiv). Funderar på om översättaren valde bort tro för att begreppet i det sekulära Sverige spontant ses som irrelevant eller till och med avstötande för många – eller i alla fall att det är en generell uppfattning att (religiös) tro ses som något som bara ett fåtal människor är berörda av?

Jag är uppvuxen i ett sammanhang där en stark, personlig guds- och kristustro var en självklarhet. Med åren har en betydligt mer diffus tro valt mig. Brukar säga att jag tror att det finns många saker, fenomen och företeelser som vi ännu inte kan fånga in i vår föreställningsvärld och vårt språk med hjälp av de sätt som vi har att undersöka, mäta, förklara och förstå vår värld. Min hemsnickrade gudsbild handlar idag om att gud på något sätt är den sammanlagda energi som manifesteras i vårt, vad vi vet idag, cirka 13-14 miljarder år gamla universum, och som vi kan varsebli genom massa och ljus… Och gud förresten – jag blev oerhört lättad när jag blev påmind om (måste ha sovit på religionslektionerna) om att det finns religioner där det där med gud eller gudar inte spelar så stor roll…

Men tro är idag för mig mycket större än en fråga om gudsbild. Det handlar, precis som med intuitionen, om att vila i tilliten till något: jag kommer att landa helskinnad även efter nästa flygning, den återkoppling jag får ges med god vilja och inte av elakhet, det kommer att bli folk av mina barn, vårt företag kommer att fortsätta att utvecklas, jag kan göra skillnad för en bättre framtid…

Brené Brown beskriver tro så här i sin bok Våga vara operfekt:

Tron är ett gåtfullt rum där vi finner modet att tro på det vi inte kan se och styrkan att frigöra oss från rädslan för att inte veta.

Hon skriver också

Tron och tilliten är livsviktiga när vi bestämmer oss för att leva och älska helhjärtat i en värld där vi oftast vill ha garantier för att våga ta risken att visa oss sårbara och fara illa.

Idag har jag lyssnat på det senaste avsnittet i podden On Being med författaren och krönikören Rebecca Solnit, som bland annat har skrivit om den styrka och sammanhållning som springer fram i samhällen som upplevt stora katastrofer. Och jag slogs av några formuleringar, som så tydligt knyter an till förmågan och valet att frigöra sig från behovet att veta säkert. Solnit talar dock inte om tro eller tillit, utan om hopp.

Hope, for me, just means a Buddhist sense of uncertainty, of coming to terms with the fact that we don’t know what will happen, and that there’s maybe room for us to intervene. And that we have to let go of the certainty people seem to love more than hope, and know that we don’t know what’s going to happen.

People in this culture love certainty so much. And they seem to love certainty more than hope. And — which is why they often seize on these really kind of bitter, despondent narratives that are they know exactly what’s going to happen…

… hope is tough. It’s tougher to be uncertain than certain. It’s tougher to take chances than to be safe. And so hope is often seen as weakness, because it’s vulnerable, but it takes strength to enter into that vulnerability of being open to the possibilities.

Sårbarheten i att vara öppen för möjligheterna. Där trillade pusselbiten på plats, och jag förstod plötsligt varför översättaren valde tillit. Tillit är en tro som sätter sitt hopp till något, samtidigt som det är en tro som inte är absolut, utan sårbar, utlämnad, naken – som ett litet barns tillit till en förälder.

Ett annat Bréne Brown-citat handlar om just vikten av sårbarhet i tron, och känns extra angeläget att ha i åtanke i ett samhälle som i växande utsträckning präglas av extremism:

Faith minus vulnerability and mystery equals extremism. If you’ve got all the answers, then don’t call what you do faith.

Dag Hammarsköld skrev i sina Vägmärken

Vägen till insikt går icke genom tro. Först genom den insikt vi vinna i förföljandet av det innertas flyende ljus nå vi fram till att fatta vad tro är. Hur många ha ej drivit ut i mörket genom det tomma talet om tro som ett försanthållande.

I en värld där vi avkrävs snabba och säkra svar, blir uthängda och hudflängda om vi råkar ha eller tycka fel, samtidigt som paradoxalt nog kunskapsmängden och insikten om komplexiteten i våra samhällen aldrig har varit större, – vad krävs för att ha modet att välja att ge rum åt intuitionen och att förlita sig på tron?

Tanke och känsla – #blogg100 13/100

Jag gick in på hemsidan om Dag Hammarskjöld i jakt på inspiration till dagens blogginlägg. Fastnade för ett citat från ett tal vid Amherst College 1954:

Alltför ofta är vår inlärning, vår kunskap och vår hantering av tillvaron alltför mycket koncentrerad på teknik och vi glömmer själva människan.

Och jag slås ofta av detta, hur ofta vi glömmer själva människan i många av de skeden och processer som vi formar vår vardag och vårt samhälle med. Vi hemfaller till logiska resonemang och rationalitet, tror att statistiska samband och befintliga ekonomiska modeller är en exakt bild av verkligheten och en karta för vägen till vår framtid. Vi siktar in oss på att lösa problemen, gärna med så snabba, säkra och enkla metoder som möjligt – men är vi verkligen säkra på att det är ens är rätt problem vi löser?

Jag är oerhört fascinerad av hjärnforskningen och de slutsatser som den ger om hur vinklade vi är i våra skenbart rationella och objektiva resonemang. Om hur oerhört svårt – för att inte säga omöjligt – det är att skapa hållbar, genuin förändring utan att människors känslor engageras.

Det är därför som jag kommit att intressera mig allt mer för designtänkande i utvecklingsprocesser, för framväxande, relationsgrundade strategier och för att utveckla ett modigt ledarskap, som jag kallar det,  som spänner från det personliga planet till samhällsnivån. Och dessa perspektiv försöker jag tillämpa i hela livet, från jobbet till relationen med min familj. Med mer eller mindre framgång över tid får jag väl konstatera, i synnerhet i de mer privata sfärerna.

Tycker du att det här låter spännande bjuder jag på några länkar nedan (tack till omistliga affärskollegan Åsa för flera av tipsen och till kära ex-kollegan Marie för att du visade mig på Brené Brown):

Och där tog energin slut. Nu är dag 13 i denna utmaning snart slut och jag gör bäst i att posta det här inlägget så att jag inte töjer på reglerna alltför mycket. Bjuder er godnatt och avslutar med ännu ett citat av Dag Hammarskjöld:

”’– snart stundar natten.’
Mot det förgångna: tack,
till det kommande: ja!”

slow downsv