3 december – digital fasta i rusningstid

Första gången jag, Sara, hörde begreppet digital fasta var i ett poddavsnitt i podden On being med filmskaparen Tiffany Shlain. Eller, hon kallade det inte digital fasta, utan Tech Shabbat, eftersom hon och hennes familj valde att lägga bort elektroniken under den judiska sabbaten. 24 timmar per vecka utan uppkoppling eller skärmar. En vila för tanken, den tredje delen i den hela handens modell, men som vi också ska se, för kropp, känslor och relationer. 

Under en period efter att jag hört podden praktiserade jag digital fasta, och skrev om det bland annat i detta inlägg. Jag refererar i inlägget bland annat till en artikel i Fast Company, som i sin tur skrev om en studie som hade gjorts på 35 VD:ar, entreprenörer och andra höghastighetsfolk (i den allmänna föreställningen i alla fall). När jag nu klickar mig in på den igen, slås jag av en annan slutsats än de som fastnade första gången hos mig. Den här gången är det den första slutsatsen. om effekter på hållning och relationer som tar tag i mig: 

Better Posture, Deeper Friendships

After three days without technology, people’s posture noticeably changed. They began to adapt to primarily looking forward into people’s eyes, rather than downward into their screens. This opened up the front of their bodies, pushing back their shoulders and realigning the back of their head with the spine. “A wonderful side effect of this is that people’s general energy opens up,” Unsworth says. “They appear much more approachable when they enter a room.”

This better eye contact also appeared to encourage people to connect with one another more deeply. They were able to relax into conversations and seemed more empathetic toward one another.

(Efter tre dagar utan teknik började personernas hållning att förändras på ett märkbart sätt. De började anpassa sig till att i första hand titta framåt, in i människors ögon, istället för neråt på sina skärmar. De öppnade upp framsidan på sina kroppar, sköt back axlarna och återlinjerade baksidan av sina huvuden med ryggraden. ”En underbar sidoeffekt av detta är att personers allmänna energi öppnar sig”, säger Unsworth [ansvarig för studien, mitt tillägg]. De ger ett mycket mer öppet och välkomnande intryck när de kommer in i ett rum. 

Den bättre ögonkontakten föreföll också uppmuntra deltagarna att knyta an djupare till varandra. De kunde slappna av in i samtal och verkade mer empatiska mot varandra”.)

What Really Happens To Your Brain And Body During A Digital Detox, Fast Company 2015-07-30

Det sägs att algoritmerna på sociala medier gynnar polarisering. Men tänk om själva användandet av den teknik som gör det möjligt för oss att ta del av sociala medier i sig gör oss mindre empatiska och obenägna att ta in andras perspektiv? 

Jag har tänkt tanken några gånger under en osedvanligt pressad höst (och då brukar ändå mina höstar vara hektiska). Det vore skönt med en digital fasta igen. Träna på att leva utan lättillgängliga distraktioner. Låta tanken löpa och gå djupare, mer ostört. Öppna upp mer för kreativiteten och den fria flödande associationsleken som kräver ostörd tanketid. Bli mer närvarande i livet, det där som så lätt passerar medan jag samlar ännu några ädelstenar i Wooduko eller idkar självskadebeteende genom att scrolla i twitterflödet. 

Dagens luckpaket för görande

Är du med mig på utmaningen? Vi sätter själva våra gränser. Vill vi börja med mindre än 24 timmar – låt gå för det, vi är väl vuxna. Vill vi stänga av längre – låt gå för det med. Vill du ha telefon- eller messengerfunktionen tillgänglig för att koordinera med familj och vänner – kör på! 

Huvudsaken med den digitala fastan är att vi tar ett kliv bort från det oreflekterade slöanvändandet av teknik och skärm. Att vi utmanar oss att våga ha lite tråkigt, utan att för den skull plocka upp vår digitala napp. Att vi kan låta oss vila i ett möte med en medmänniska, utan att låta skärmen komma emellan. Att vi får syn på graden av dopaminberoende som just jag/du har upparbetat. Och att vi blir mer varse om vi vill göra andra, medvetna val av vad vi väljer att ge vår uppmärksamhet.

Backspegel i tacksamhet och förundran 19

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets artonde vecka tänker jag bland annat på…

… den oplanerade digitala fastan under långhelgen. Täckningen var på en plupp, som det heter i vår familj, större delen av tiden och då blir det liksom inge kul att göra saker på nätet. Skönt var det.

… guldgrannarna som både jag och min älskling begåvats med. Busan är i så trygga och vårdande händer hos bästa M.

… minisemestern som sexpersonsfamilj på älsklingens torp. Värme, skratt, tårar (mina) av tacksamhet, kärlek och lite trötthet. Syskonbråk, skärmtid (hur barnen lyckades bemästra technostressen vet jag inte), eurovision med s’mores (eller schmorz som jag kallade dem), långa kvällar på verandan i ljuset av fotogenlyktan och med rosé i glasen, studsmattshoppande, trädklättrande, såpbubblor, vattenballonger, snickarverkstad, täljande, tre gånger grillat, fika hos släkten, fotoövningar, åskväder och hällregn. Och mycket mer.

… uteduschen. Att njuta av en skön dusch samtidigt som en mediterar över den blå himlen och de ljusgröna allöven ovanför huvudet… Livskvalitet.

… automatväxel, farthållare och avståndskontroll som underlättar mjuk körning och hög bränsleeffektivitet.

… den lätt syrliga och så delikata smaken av kirskål, från köksträdgårdslandet (som tills igår sågs som ogräsrabatten). Jag är biten!

… provsatsen av gräddstuvade nässlor. Gav mersmak och blev hamburgerdressing de luxe till kockan.

… medvind på jobbfronten med uppstart för nytt uppdrag och diskussioner om två nya intressanta. Och ännu en vecka av djupaste tacksamhet för mina fantastiska kollegor. Så kompetenta, trevliga och trygga, så ödmjuka.

… kvällar på tumanhand med ett av barnen.

… våren. Med blomning, dofter, ljus, fågelsång.

… Koltrastens sång till vila, ro, glädje, leenden. Morgon och kväll.

… C:s aftonsång. Hon avslutar sina dagar med den, och ikväll avslutar den också den här veckan här på bloggen. Det har sannerligen varit en vecka av uteliv. Och även i hög utsträckning just La vie en rose. Jag blev så berörd av hennes sång där vi satt tillsammans vid köksbordet, jag bloggandes och hon sjungandes. Jag frågade om jag fick ge fler chansen att bli berörda (eller snarare frågade jag om jag fick dela den här på bloggen, men syftet är ju att förmedla och förhoppningsvis förmera den nära livet-stund som hon gav mig.) Och det fick jag!

Foto: Cecilia och Sara Modig. Sång och ukulele: Cecilia Modig. Täljt trähjärta: sjöscouten med knivbevis Cecilia Modig (som gett tillstånd till publicering av såväl foton som ljud. Jag är så tacksam för det, liksom för att få vara mor till henne och hennes syskon.)