Backspegel i tacksamhet och förundran 32

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets sista semestervecka tänker jag bland annat på…

… upplevelsen av besöket på Medeltidsveckan med min 15-åring som sällskap och fotomodell. Så mysigt med tumanhandtid. Och som hon konstaterade: ”Vi bråkade inte en enda gång!” – vi har mognat, båda två. Några av delupplevelserna var:

… att få dansa Pavane i Almedalen. ”Detta ska hädanefter bliva min musik.”

… workshopen ”Renässansens rika sångskatt”, där vi övade in fyra sånger som vi sedan framförde i konsert i Domkyrkan och som spontan flashmob på Stora torget.

… intressant workshop om kanon och quodlibet, med både levande lyssningsexempel och eget sjungande.

… Dick Harrissons oerhört fängslande föreläsning om 100-årskriget mellan Frankrike och England.

… våra kulinariska avbockningar, som galetter på Creperi & Logi, raggmunk med fläsk och mjöd samt efterföljande saffranspannkaka på Forum Vulgaris, Medeltidsveckans mattorg, glass på Glassmagasinet, drinkar (alkoholfria givetvis) på Vinäger.

… Det gemensamma projekt (inklusive mycket välkommen hjälp från min mamma) som vi haft i att sy hennes klänning, och den delade glädjen över att kunna komplettera dräkten med underklänning, bälte och väska. Till nästa år bygger vi kanske på med smycken och broderier. Inspirationen flödar!

Detta bildspel kräver JavaScript.

… ett fint förtroende från min bonusdotter och en mysig fikastund med henne.

… min älsklings suveränt goda Gaeng Daeng (röd curry med kokos och kyckling). Perfektion i en sopptallrik.

… närhet och lust. Livsenergi!

… regnet.

… att titta på hela Yes Man! med Busan på rygg bredvid mig, kliandes hennes mjuka mage.

… timmar på egen hand. För att rensa, förbereda matlådor, titta på film och för att umgås med mina dämoner (Bergmanianskan följde visst med över från Gotland), som envisas med att knuffa mig ner i saknadens och med den sammanhängande vemodets dike. Trots att jag faktiskt vill ensamheten. Förundras över detta gör jag. Att jag ser dem på håll och långsamt blir allt bättre på att inte låta dem övermanna mig är jag tacksam för.

… fem härliga semesterveckor med avkoppling, miljöombyten, umgänge, ensamhet, värme (phew!), bad och solbrunhet i en skön mix.

… att få gå tillbaka till ett jobb där mycket spännande väntar.

… att det nu är ett år sedan på dagen som jag flyttade in på riktigt i min lägenhet i Årsta.

Vad är du tacksam eller förundras över när du ser tillbaka på veckan som gått? 

Självsamhet i tvåsamhet

Har precis börjat läsa Själv – kraften i egentid av Linus Jonkman. Jag har alltid haft stort behov av just egentid. Har alltid tyckt om att vara själv, gå på bio själv, gå ut och äta själv, gå på promenad själv, gå på kurs själv – ja, helt enkelt umgås med mig själv. Jag åsidosatte det länge till förmån för tvåsamhet och, framförallt de senaste åren, för familjetid. Inte för att jag var tvingad därtill, men för att jag ville det – också. Behovet av egentid tog sig alltför sällan upp till den nivå där det kunde formuleras som vilja, än mindre prioriteras, av mig.

Sedan ett par år (sedan jag deltog i bloggutmaningen #blogg100 2015 och 2016 närmare bestämt) har jag förstått att jag är lagd åt såväl det högkänsliga som det introverta hållet (jag vacklar på gränsen mellan ambivert och introvert, beroende på dagsform). Och eftersom jag lever mer i huvudet än i kroppen, är det när jag får yttre etiketter på mina egenskaper och erfarenheter som jag börjar ta dem på allvar. (Ok, jobbar på att lyssna på min inre röst lite mer. Intuition och självtillit är ju ganska bra saker.)

Är därför så tacksam över att älsklingen min, precis som jag, har behov av självsamheten, som Jonkman kallar det, och att han dessutom är bra på att värna detta behov. Där jag skulle ha kunnat springa hals över huvud in i tvåsamhet och närhet så fort tillfälle gavs för att säkerställa att jag fortfarande var önskad och vald, utmanas jag i att stanna upp och vänta in min egen själ, mitt eget själv.

Just nu är jag i en fas där jag landar mjukt i utmaningen. Där jag får träna på att välja inte bara älsklingen, utan också mig själv. På att bli vald och älskad, inte bara av älsklingen, utan också av mig själv. Och där lugnet i detta har börjat gro igen. Jag känner att det gör mig gott. (Och det behöver jag inget yttre kvitto eller etikett för att konstatera.)

Därför talade ett citat om ett starkt (eller gott) äktenskap av poeten Rainer Maria Rilke i Jonkmans bok så starkt till mig. Jag letade upp sammanhanget för citatet, och så här skrev Rilke om det goda äktenskapet (eller som jag väljer att tolka det, kärleksrelationen.):

Enligt min åsikt handlar äktenskapet inte om att skapa en snabb gemenskap genom att riva ner och störta alla gränser, snarare är ett gott äktenskap är det där varje person utser den andre till väktare av sin ensamhet och därigenom visar denna det största förtroendet han kan ge.

En samexistens av två människor är en omöjlighet och, där den existerar, en inskränkning, ett ömsesidigt avtal som berövar en part eller båda deras fulla frihet och utveckling.

Men när insikten grundats om att det råder ett oändligt avstånd även mellan de människor som står varandra närmast, kan de njuta av en underbar existens sida vid sida, när de lyckas älska rymden mellan sig, som ger dem möjlighet, att alltid se varandra i full gestalt och framför en stor himmel!

Rainer Maria Rilke i Brev till Emanuel von Bodman                              (min översättning)

Från Rilkes ord associerar jag vidare till Khalil Gibrans ord om äktenskapet:

Älska varandra, men gör inte kärleken till en boja; Låt den hellre vara likt ett öppet hav mellan era själars stränder. Fyll varandras bägare, men drick inte ur samma bägare. Giv varandra av ert bröd, men ät inte av samma stycke bröd.

Sjung och dansa tillsammans och var glada, men låt var och en av er få vara ensam, Liksom strängarna på en luta är ensamma även när de vibrerar av samma musik.

Ge era hjärtan, men inte i varandras förvar, Ty endast livets hand förmår rymma era hjärtan. Och stå vid varandras sida, men inte för nära; Ty templets pelare står åtskilda, Och eken och cypressen växer inte i varandras skugga

Eken och cypressen. Det är vi det. Med hjärtana lagda i livets hand. Vårt gemensamma och samtidigt självsamma liv.