Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan som gått, som ett sätt för mig att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst eller lyssnat på. Årets tredje vecka…
… var jag tacksam över
insikt på insikt som föddes i coaching. Både egen och andras.
att insikterna också ”fick ben”, dvs jag handlade i linje med dem.
att ha fått fart på skrivandet igen. Ja, inte här på bloggen då. Men på berättelsen som började växa fram tidigare under förra året. Kan fortfarande inte riktigt ta in att jag hade en berättelse, inte bara egna erfarenheter och betraktelser, inom mig.
mitt beslut att kliva fram i sårbarhet och befarad naivitet för att dela mina drömmar och längtor med mina kursare på coachkursen och få gensvaret ”det är sååå självklart att det är det du ska göra”.
att få njuta lyxen att bli bjuden på delikata rätter och ljuvligt sällskap.
det återvändande ljuset. Gryningen kommer allt tidigare, skymningen blir allt senare. Våren väntar mig.
de +10000 stegen som min stegräknare visade flera dagar i rad.
sex timmars obruten sömn. För första gången på jag vet inte hur länge. Vad hände liksom?
… tränade jag mig på
att än en gång att släppa fri den sorg och det vemod som tycks vara mina trogna följeslagare i denna fas av livet.
… lärde jag mig att
det att acceptera sorgen och vemodet för vad de är och att de är hos mig kan öppna för den glädje, harmoni och lugna energi som jag längtar efter mer av.
… tittade jag på
Netflixserien Sex Education, med grymt manus, lysande skådespeleri (inklusive Mikael Persbrandt som nordisk hantverkarhunk och feromonstint samspel med Gillian Anderson) och bästa soundtracket jag hört på länge.
”Dansa!” sa kroppen. Och jag gav mig hän. Följde, förde, böjde, skakade, rockade och rollade. Regerade i ensamt majestät på köksdansgolvet.
”Var uppmärksam!” sa kroppen. Och jag fokuserade. På att följa och leda den ordlösa energin i rummet som genererades när deltagarnas tankar möttes kring våra frågor och uppgifter i samtal runt borden.
”Älska!” sa kroppen. Och jag hörsammade. Lekte, smekte, rörde, berördes.
”Näring med smak!” sa kroppen. Och jag lagade. Sötpotatis, grönkål, granatäpple, vitlök. Ingefära, citron, honung. Purjolök, potatis.
”Kaffe!” sa kroppen. Och jag svarade. Mätte, bryggde, mjölkskuggsblandade, drack, njöt av kryddig doft och beskfruktig smak, vaknade, värmdes.
”Integrera!” sa kroppen. Och jag tog hjälp. Av varsamma händer och stort hjärta som låste upp, balanserade och visar på vägen mot helande.
”Vila!” sa kroppen. Och jag lyssnade. Pausade, sov, andades, återhämtade, förebyggde.
Vad har din kropp bett om eller uppmanat dig till på sistone? Har du hörsammat den?
Det är märkligt hur livets trådar kan löpa i olika riktningar för att plötsligt komma samman under några timmar. Ibland slår de hårdknut på sig själva, ibland gör de en strypsnara åt mig, ibland blir de ett enda stort trassel.
Och ibland löper de samman till till vackra mönster, som i den finaste spets.
Så har mitt senaste dygn varit. Jag började i och för sig skönja mönstret för några dagar sedan när jag lyssnade på en podcast om meningsfullhet, med upphovspersonen till det test som jag skrev kort om häromdagen.
Någon dag senare frågade en trött tioåring sekunderna innan hen var på väg in i sömnens land ”Mamma, vad är meningen med livet?” Och jag fick berätta hen till sömns om hur jag inte tror att det finns någon allmän, objektiv eller förutbestämd mening med våra liv, utan att det är upp till oss att definiera det och leva så att vi fyller våra liv med mening.
Igår ställde Helena frågan ”Vad innebär ett rikare liv för dig?” på sin blogg. Eftersom jag hade bestämt mig för att ha en kväll för att låta tankarna vandra utan något måste eller borde, en ledig kväll helt enkelt, så hade de, i brist på andra uppgifter, ägnat kvällen åt att hungrigt kasta sig över frågan om hur jag vill leva mitt liv de närmsta 5-10 åren i ljuset av vad som är just meningsfullt för mig. Så jag kunde svara henne.
Haha, här har jag suttit på måndagskvällen och funderat över hur jag ska formulera riktningen på mitt liv de kommande fem-tio åren i ljuset av vad som är meningsfullt med mitt liv. Och kommit underfund med att jag vill röra mig i riktning mot, expandera så att jag fyller mitt liv med mer styrka, smidighet och kondition, inte minst fysiskt sett, men också mentalt. Jag vill också få bättre ekonomi. Annars tycker jag att jag har ett rikt liv. Mina numera fyra barn, min älskling, våra katter, goda relationer med närmaste släkten, massa fina och kära vänner, ett jobb jag trivs bra med och känner att jag växer i och som kan kombineras med min långsiktiga önskan om att jobba mer coachande (jag börjar snart känna mig som en copycat på dig) och skapa en miljö/sammanhang för resiliens, återhämtning och påfyllning får plats att utvecklas, utrymme att skriva och läsa, två hem där jag kan hämta kraft och ro, en ekonomi som ändå gör det möjligt att bo i Stockholm och inte vända på varenda krona… Tja. Jag har det bra helt enkelt. En bra utgångspunkt för att på väl valda akupunkturpunkter sätta in stötar för inte bara ett rikare liv, utan ett än rikare liv.
Vaknade idag i den kvardröjande känslan av att jag har ett rikt liv. Och än rikare blev det till lunchen, när jag mötte en ny bekant över smörrebröden på Två små svin, Årstas kulinariska stolthet. Vårt samtal spann trådar över skilsmässor, flyttar, könsidentiteter, sexualitet, designprocesser, kyrkans uppdrag, mission, tro och gudsbilder… Ett samtal som gav rikligt med både mersmak och, just det, mening. För det är vad samtal, möten och relationer med människor är för mig – meningen. (Hittade ett blogginlägg om det från 2010 när jag kollade vad jag skrivit på temat Meningen med livet. Ett blogginlägg efter en lunch med EKA, som idag är min chef. Ännu en sån där märklig och underbar livsväv.)
För några dagar sedan bokade jag in ett möte ikväll på E-bar med Therese de Gasperi. Det var ett möte i en serie inom en ny satsning som hon har på temat investering av livsenergi, E-invest. Vi var tre personer som samtalade om de existentiella frågorna (ja, just det var kvällens tema; jag har missat de möten som handlat om tankar, beteenden och relationer men hoppas på repriser till hösten) och hur de tar sig uttryck i de olika dimensionerna av våra liv: fysiskt, emotionellt, mentalt och själsligt. Det var för mig ett nytt perspektiv på att reflektera kring frågorna om vem jag är, varför jag finns till och vad meningen med mitt liv är.
En av insikterna jag tar med mig är att jag, ur ett själsligt perspektiv, här och nu, där jag befinner mig i livet, starkt upplever att jag är här för att lyssna. Studsade lite när jag landade i det, eftersom jag ser att jag alltid haft snabbt till att föreslå lösningar och dessutom en stor del av min identitet i att veta bäst och kunna (ge) svar.
Så. Lyssna alltså. Tja, kan ju vara värt att pröva. Eller vad säger du? Jag är idel öra!
”Dansa!” sa kroppen. Och jag gav mig hän. Följde, förde, böjde, skakade, rockade och rollade. Regerade i ensamt majestät på köksdansgolvet.
För några dagar sedan bokade jag in ett möte ikväll på