Livet i en fyrfältare – del 1: Om fyra f-ord

Vi kom att prata om det där med förändring och utveckling i helgen, jag och M, där vi satt på tvärbanan på väg till Gullmarsplan.

Måste vi ständigt växa som människor, måste vi hela tiden utveckla oss, måste vi konstant våga förändringen? Det var i den lite lätt tvära frågan vi kom att stanna ett tag, passande nog där på tvärbaneresan på väg till Gullmarsplan.

Jag har länge varit av uppfattningen att svaret på den frågan är ”ja”. Det framgår bland annat av undertiteln på den här bloggen: ”Om min ständiga strävan efter det goda i livet: för att inspirera och inspireras”. Strävan. Efter det goda i livet. När jag skriver de här orden inser jag att det faktiskt kan vara en paradox. (Vilket livet i och för sig är fullt av.)

Min psykolog/coach Alla frågade mig en gång, efter en lång stunds tystnad av den sort hon lärde mig att älska istället för att rädas: ”Måste det alltid vara en kamp för dig?” Jag hade väl vridit och vänt på något av alla de områden i livet där jag tyckte mig otillräcklig, men där målet var sååå värt att kämpa och försöka förändras för. För det var ju det goda jag strävade efter.

När man betraktar sakernas tillstånd på det klot som vi bebor tillsammans, så framstår behovet av att mänskligheten lyfter sig själv i håret ur flera olika perspektiv ganska klart. Och mänskligheten består ju till syvende och sist av människor som du och jag. Så visst finns det saker att kämpa med. Och för.

Och utan utveckling blir det väl bara stagnation och kanske till och med avveckling. Den föreställningen har jag alltså länge skrivit under på. Med emfas. Jag har stört mig på de som förespråkat förnöjsamheten, som manat till kamp mot det budord i vårt samhälle som predikar den ständiga förändringens primat. Er ber jag nu om ursäkt för min halsstarrighet och mina skygglappar.

Jag är ju samtidigt en stark troende på livet som en radda av ”både och”. Av dikotomier, dualiteter och växelverkningar. Sorgen och glädjen. Kris och utveckling. Vila och aktivitet. Lek och allvar. Varför skulle inte det gälla människovarandet också?

Vårt samtal där på tvärbanan hann bölja fram och tillbaka på den korta sträckan innan det lade sig tillrätta vid stranden av en fyrfältare (med numera åtta år som konsult är det lätt hänt…).

Den ena axeln sträcker ut fyrfältaren i dimensionen mellan förändring och – ja, vadå?

Jag började med att skriva förnöjsamhet som motpol. Det passade också bra in på det citat som M i något slags synkronicitet skickade samtidigt som jag satte mig för att börja skriva på det här inlägget. Citatet kom från en artikel med tips inför utvecklingssamtalet:

Johan Fogelberg lyfter fram att målet faktiskt kan vara att behålla nuvarande arbetsuppgifter. 

– Man kan inte gå igenom hela livet och alltid ha målet att vara någon annanstans. Man kan vara nöjd där man är, men då behöver man sätta ord på det så att chefen förstår att man inte är ambitionslös utan att just nu känns det bra, jag gör rätt saker. Och då kanske man kommer överens om att ingen kompetensutveckling behövs.

Delaryd, C. ”Experterna: Så fångar du chefens öra under medarbetarsamtalet.” Artikel i Ny Teknik 2021-02-15

”Man kan inte gå igenom hela livet och alltid ha målet att vara någon annanstans. Man kan vara nöjd där man är…”. Förnöjsamhet. Och fortsättning, som M föreslog i vår chatt kring citatet och det här inlägget. Att fortsätta med det man gör, utan att känna behov av att ändra på något. Det låter lockande.

Vi var också inne på fördjupning som motpol till förändring. I och för sig är fördjupning också en slags förändring. Men i en annan riktning än de gängse associationerna till den där förändringen som på något sätt märks tydligast på utsidan, och som kanske främst drivs av yttre tryck av något slag. Yttre tryck i form av exempelvis den allmänna kulturen i samhället, familjevärderingar eller arbetsplatsens strukturer.

Fyra f-ord: förändring med motpolerna förnöjsamhet, fortsättning och fördjupning. Jag slänger in ett ”nästan f-ord” som ännu en alternativ motpol: vila (”nästan f ”eftersom v är ett tonande f…). Att vila i förnöjsamheten och fortsättandet. Kanske är det det som bereder plats för fördjupningen. För att stanna upp. Slå läger. Komma hem. Efter återresan från livets Gullmarsplan och alla ambitions-, utvecklings- och drömdestinationer som de många förändringsspåren förbinder den med.

Det är en viktig del av det goda i livet. En del som undflyr strävan. Som bara kan uppstå när jag släpper strävan. Släpper kampen.

Vad tänker du om förhållandet mellan förändring och… ja, vad tänker du som förändringens motpol?

(Orden på den andra axeln då? Dem återkommer jag till.)

Vattendelare i livet

I en av apparna jag har på min telefon möttes jag idag av frågan om vem eller vad som har förändrat mitt liv.

Efter att ha scannat igenom persongalleriet i minnesbanken och alla stora och små händelser som sammantaget lett mig fram till där jag är idag skrev jag som svar:

När jag ser tillbaka, konstaterar jag att livet har varit i ständig förändring. Ibland långsam, ibland ögonblicklig. Nästan aldrig med det resultat som jag planerat för eller förväntat mig. Så, det som har förändrat mitt liv är väl typ bara det – att jag levt.

Så här raka linjer är det nästan aldrig i livet. Men på något märkligt sätt möts de kringelikrokiga stigarna i det som är nuet.

Lyckan kommer, lyckan går…

Hur hittar man till lyckans land? Och – vad är lycka för mig? För dig?

En FB-vän skrev häromdagen ungefär att hen längtade till lyckan. Det är en längtan jag ofta känt igen mig i. Den där lyckan… Den där längtan efter lyckan… För mig är det samma längtan som den diffusa hemlängtan som följt mig genom åren, och som jag skrev om i februari 2017:

… det hem jag längtar till är en upplevelse. Det är upplevelsen av att vara grundad, att ha landat mjukt i här och nu. Att ha fokus på och trygghet nog att, med avspända och öppna sinnen, ta in vad livet i just detta ögonblick är, på den plats och i det sällskap jag just då befinner mig.

Snavade häromdagen över en annan formulering kring det som för mig är lite samma längtan. I förordet till Bulgakovs Mästaren och Margarita skriver författaren Amanda Svensson att:

Bulgakov levde och dog under en av de mörkaste och ofriaste perioderna i Rysslands historia, och kan inte säjas ha haft många glädjestunder i sitt skruttiga liv. Trots det lämnade han efter sig en roman som ger hopp det han själv så hett eftertraktade, men aldrig fick: frid och ro. För kärlek, för kreativitet, för skapande. Det är en roman som skänker en känsla av både frid och energi. En soluppgång efter solnedgången. ”Allt kommer att bli som det ska vara, så är världen skapad”, som Woland, denna på samma gång djälvul och hjäte, lovar Margarita och mästaren innan han förklarar dem fria att leva sina liv precis såsom de själva önskar.

Frid och ro. För kärlek, för kreativitet, för skapande. … frid och energi. För mig är det ord som i hög utsträckning beskriver lycka.

Kärlek, kreativitet och skapande- ord som handlar om att göra något slags avtryck i omvärlden. Ser i efterhand att det är ett perspektiv som saknas i min beskrivning av hemlängtan från 2017 – att inte bara vara uppfylld av en passiv lyckokänsla, utan faktiskt också ge praktiskt utlopp för lyckan. I linje med det gammelgrekiska ord, eudaimonia, som ofta översatts med lycka, men i själva verket handlar om det väl levda livet, att göra rätt saker, till gagn för sig själv men kanske framförallt det övriga samhället

…..

Jag skrev några ord på min FB-väns inlägg kring vad jag tror hjälper oss på resan mot lyckans land, mot det där hemmet, hemmahamnen, bortom det fysiska rummet.

Jag skrev om tacksamhet – för det som varit. Jag skrev om mening och meningsfullhet – i det jag gör och för det jag kommer att göra, i de sammanhang jag är en del av och i dem jag kommer att vara det i framtiden.

Jag insåg i efterhand att jag också skulle ha velat skriva om acceptans, mod och vishet – i linje med Sinnesrobönens ord:

… sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och vishet att inse skillnaden

Vad tror du om min karta och kompass? Och vad är lycka för dig?

Måndagstankar och Ruffie

Måndagar är transition. Från ett boende och  en typ av liv till det andra boendet och livet. Förälder, singel, förälder, singel. 

Så kommer det att vara nu, så länge jag har något barn hemma (och de väljer att bo med mig varannan vecka förstås). 

Städa av och packa det sista. Ta bussen med packningen (glad att jag kom på att den nästan går dörr till dörr, så jag slipper släpa väskor i tunnelbanan). 

De två senaste måndagarna har också innehållit utomhusträning (den bästa sorten av träning i mitt tycke). Tillsammans med 9- och 12-åringen har jag kört Ruffie i Vasaparken. 

Ruffie är en slags högintensiv träning som kombinerar influenser från kampsport, brottning och fysträning i parövningar. Ingen löpning, vilket (tyvärr) passar mig bra i nuläget. 

Der är sjukt jobbigt, och sjukt kul! Och sjukt mycket här och nu-träning, framförallt i brottningsmomenten. 

Gillar deras slogan också: ”All you need is heart”. Känns som att jag kommer att ha mitt hjärta några år längre i livet tack vare den här träningen! 

Så måndagar kanske fortsättningsvi kan bli mer än transition vad gäller boende och livstil. De blir också dagar för en mer långsiktig transition till ett hälsosammare liv.  Förresten, på kort sikt med för den delen – rolig träning ger glädje och glädje ger hälsa. 

Team Modig goes Ruffie. Jesper hade åkt skridskor tidigare idag, men tog sig ändå till och igenom passet. Så då är det inte konstigt om han bara orkade se trött ut.)