Återblick #23

Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan som gått. Det är för mig ett sätt att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill till exempel uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst, tittat eller lyssnat på. Årets tjugotredje vecka…

… är jag tacksam över

  • de vänner – nya och gamla – som berikar mitt liv. Som gör mitt liv mer levande.
  • att få finnas för och dela med mig av min tid och mina resurser till några av de här vännerna när de behövde mig.
  • att få gå på 100årsfest med 1920-talstema för Tess och Hunter. En magisk afton!
  • att få ha själssöstra Helena boende hos mig med anledning av festen. Som alltid förenas vi i samtal om livets förunderligheter. Livet, det välsignade, förbannade livet. I tårar och skratt.
  • lusten, kåtheten, erotiken som fyllt veckan med härlighet, massa hudkontakt och njutning. I vidöppna, inkännande, innerliga, utforskande möten.
  • att lägga bort rädsla och what ifs för att befriad kliva in i ett nytt rum av värme, kärlek och gemenskap.
  • diskussioner om nytt angeläget och roligt uppdrag.
  • min altan, som blir ett alldeles alldeles underbart extrarum med de vackraste av tapeter så här års.
  • att matlagningsglädjen är på besök igen! Vattenmelongazpacho med caprese och en tweakad jordgubbssallad med halloumi istället för kyckling fröjdade smaklökarna.
  • godsakerna som min medresenär på helgens kryssning så generöst beställt för att överraska mig. Chokladdoppade jordgubbar och bubbel satte tonen för ett härligt, avkopplande, energigivande och hett dygn till havs.

… har jag blivit påmind om att ”tydlighet är snällhet”. När jag är tydlig mot andra människor gör jag det lättare för dem att förhålla sig till mig. De behöver inte lägga energi på att fundera och gissa på vad det är som skaver i vår relation, och jag ger också tillåtelse att andra människor själva kan vara tydliga med sina behov, önskningar, tankar och frågor tillbaka till mig. Det är ingalunda lätt alla gånger. Skakande kropp och gråten i halsen har ackompanjerat några av mina senaste försök att praktisera insikten. Liksom en stor lättnad, en befrielse, efteråt.

… har jag lyssnat på Judith Hills låt Beautiful life. Om man kunde spela sönder spår på Spotify hade denna varit helt nedkörd vid det här laget. En text fylld av sårighet och hopp på samma gång. Hennes röst och känsla, hela produktionen men inte minst pianospelet fångar både svärtan och det glitter som livet bjuder oss på mellan varven. I måndags fastnade min blick dessutom på en rhodedendron som visualiserade känslan av hopp och liv i låten.

… har jag läst Melis Senovas This Human: How to be the person designing for other people. En bok så fullproppad av klokskap och praktiska övningar att jag blir alldeles lycklig.

Vad tar du med dig från veckan som gått?

Expandera och leva fullt ut

Kommer du ihåg att jag skrivit om att jag har allt jag behöver i livet just nu?

Behöver? Drömmer om? Vill ha? Inte nödvändigtvis samma sak. För mig, just nu, är dock nyckeln som förenar perspektiven just de två sista små orden, ”just nu”.

För jag är så lyckligt lottad att jag just nu har allt jag behöver. Allt jag drömmer om och vill ha just nu. Tacksamheten för det flödar över alla breddar på den livsskål som Dag Hammarskjöld skrivit om i sina Vägmärken, och som själssöstra Helena skriver om bland annat här.

Vad jag behöver, vill ha och drömmer om för imorgon är en annan fråga. Jag väljer att ha tillit till att livet ger mig möjligheten att fylla min livsskål till bredden även då. Och – läs långsamt och kanske flera gånger nu – jag tänker att om det finns saker jag saknar i min skål imorgon i förhållande till vad jag idag tror att jag vill ha imorgon – är du med? – så väljer jag då att fylla upp resten med tacksamhet över det jag ändå har.

Storleken på min livsskål varierar över tid. Just nu är jag inne i en sån där period då jag upplever hur den expanderar, blir högre, bredare. Så att den kan hålla mer av livet.

Jag har så många magiska människor i mitt liv som hjälper mig att fylla den. Och jag har personer som definitivt hjälper mig expandera den.

Hade glädjen att få fira 100-årskalas i förrgår. Två mig mycket kära vänner fyller femtio under året och firade detta storslaget med att bjuda in till fest à la 1919. (Helt HK, historiskt korrekt, för övrigt med tjugotalsfest fast tiotalssiffran är en etta förklarade min dräkthistoriefantast till dotter i mina förberedelserna inför kalaset. ”Det glada tjugotalet” började nämligen gry stilmässigt tredan 1917).

Tess, som var jubilar tillsammans med sin make Hunter, är den som satt ord på livssättet expansion för mig. Hon exemplifierar det också, på ett synnerligen modigt och personligt sätt, i sitt eget liv. Jag gillar ordet, anammar det – jag upplever det som mer holistiskt än (personlig) utveckling, som för mig fått en mer linjär klang i sig. Fast det egentligen kanske handlar om delvis samma sak – att vecklas ut, mot ljuset, mot livet…

Klart det gör ont när knoppar brister. Att ömsa skinn när det gamla blivit för trångt är en ansträngande, utmattande process. Expansion är långt ifrån alltid lätt.

Det är en process som måste gå i vågor av utvidgning – vila – krafthämtning – repeat. Men det är en process som är nödvändig för livet. ”Allt som har liv, växer och utvecklas” skrev Lewi Pethrus i förordet till Segertoner, Pingströrelsens sångbok. Alternativet till expansion är förvisso bekvämlighet, men i förlängningen också stagnation och avveckling.

Talet som jag och Helena höll till Tess och Hunter på festen hade som tema ”Att leva livet fullt ut”. Och att göra det så att livets storslagenhet får alltmer plats i oss. Kanske inte dag för dag, eller ens år från år. Men över tid. Till mitt sista andetag.

Foto: Julia Salwén

Återblick #15

Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan som gått. Det är för mig ett sätt att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill till exempel uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst, tittat eller lyssnat på. Årets femtonde vecka…

… har jag varit tacksam och förundrats över bland annat

  • gemenskapen och lärandet under den sjätte och sista tvådagarsmodulen i min coachutbildning. Att ha fått möta och lära känna de personer som varit mina kurskamrater har varit en fantastisk gåva av livet. Liksom att ha fått möta nya djup och insikter om mig själv.
  • möten på nya djup med människor jag redan känner, liksom möten med människor jag mött för första gången. Möten med människor, det är liksom kärnan i livets mening för mig.
  • köksgolvsdiscot, asgarven och filmkvällen med Mamma Mia 2 i sing-alongversion som upptakt på barnveckan. Kan inte tänka mig bättre start.
  • sofft lördagskväll med kära vännen E.
  • groovet, värmen, melodierna, stämningen när Fasching bjöd på Motownfirande.
  • bästa grannen och vännen M, som ger Busan mat och omsorg när jag inte hinner hem som planerat.
  • en vunnen upphandling på angeläget tema – psykisk hälsa hos unga.

… har jag lyssnat på

  • själssöstra Helenas ömsinta, tänkvärda poddar om att vara varsam med sig själv.
  • spotifyspellistan Motown – av Motown själv; klart en laddar för konsert!
  • Soundgardens Black Hole Sun – för att fira den vetenskapliga bedriften, det grymma teamarbetet, att fota ett svart hål. Har givetvis lyssnat på orginalet, men också Stockholm City Voices riktigt coola damkörsversion.

… har jag tittat på

  • datorskärmen med jobb på. Det är intensivt nu. Och himla kul!
  • men ok, då. Jag har ju också klämt Mamma Mia 2, vilket framgår ovan. Ett lyckopiller med sorgkant. Men ömsint och med feel good-effekt. I synnerhet i sing-alongversion då.
  • rådjuren som känner sig hemma i trädgården.
  • knoppande träd och buskar som blir lite mer gröna för var dag som går.

Vad tar du med dig från veckan som gått?

Vårliga blå scilla i bruna döda fjolårslöv.

Ett myrsteg i taget

Helena ställde följande fråga i ett inlägg häromsistens:

Hur besvarar du frågan:
Tänk om det är de små sakerna vi gör varje dag, som skapar vår framtid? 

Jag svarade i en kommentar, som, vilket Helena fick mig att se, var ett inlägg i sig själv. Så här är mitt svar på hennes fråga.

Ja herregud vilken viktig påminnelse – eller om det till och med är ny insikt – detta med de små stegen i vardagen är. Som du ju vet har jag ju haft lätt till att börja med det stora audicious, big hairy, målet. Börja – och ofta inte komma vidare ifrån. Och sen har jag blivit frustrerad över att jag aldrig infriat mina drömmar/mål/intentioner…

Genom insikterna som jag får i min pågående coachträning blir det så himla tydligt varför det är så att det är just de små sakerna – myrstegen – vi gör och tar varje dag som skapar förändring alternativt förstärker/bibehåller ett önskat läge. Som i mittendelen av sinnesrobönen: ”mod att förändra det jag kan”. Helt enkelt den del av framtidsskapandet som vi kan påverka.

Jag tar myrsteg nu i att vända på mitt förhållningssätt till utveckling och inte minst lärande. För det är när myrsteg läggs till myrsteg, med mellanrum för reflektion och lärande däremellan, som vanor, beteenden, erfarenheter, övertygelser och livsberättelser kan utvecklas, växa, expandera och medvetet formas.

Bild skapad i canva.com


Återblick på tacksamhet, förundran, lärande mm #4

Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan som gått. Det är för mig ett sätt att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst, tittat eller lyssnat på. Årets fjärde vecka…

… har några av de saker jag är tacksam för varit

  • lördagsmiddagen med kidzen. God mat (som jag lagat själv) och, framförallt, härlig gemenskap på temat ”Bästa låten ever”. Spotify gick varm när vi turades om att spela och sjunga (skråla…) med i våra favoriter.
  • de 2×2 timmarnas introduktionskurs i Iyengar Yoga som jag gav mig själv i helgen. Välgörande för stel och värkande kropp. Kände mig en centimeter längre när klasserna slutade än innan.
  • de 2x2x30 minuternas rask promenad i vintervädret som jag tog på vägen till och från kurstillfällena. Dagsljusdusch.
  • att min briljanta coachkurskompis vill samskapa och samarbeta med mig i en himla kul lösning för att hitta coachklienter. (Hör av dig per mejl om du är nyfiken på vad vi kan göra för dig!)
  • att min planering och genomförande av en visionsworkshop för ett stort gäng personer funkade så bra att uppdragsgivaren uttryckte sprudlande nöjdhet.
  • måndagens körövning. Att sjunga i kör är sannerligen en av de bästa medicinerna för välmående som finns.
  • mitt utvecklingssamtal.
  • ord av kärlek.

… förundrades jag med barnslig förtjusning över

  • snöflingornas stilla singlande.
  • skuggorna av snöflingorna på nysnön – som svärmande insekter på besök från en annan årstid.
  • trädens nakna respektive snötyngda kronor mot himlen. Naturen är en oslagbar skulptör!

… har jag på allvar landat i insikten om att

  • jag nått den aktningsvärda åldern i kvinnolivet då klimakteriet är en väldigt påtaglig och humörpåverkande realitet.

… har jag lyssnat till mina barns tankar om min ålder:

  • När vi pratar om skillnaden mellan kvinna, tant och gumma frågar jag om jag är tant. 15-åringen avger blixtsnabbt omdömet: ”Nej, du har två månader kvar till tantstatus!” (Jag fyller alltså femtio om mindre än två månader). Tur att jag inte har några problem med epitetet tant – redan som 11-åring kallades jag ”Tant Sara” av musikdirektören och barnkörledaren i Sandvikens kyrka. Och i min värld hänger ”tant” ihop med en status av att ha slutat bry sig så förtvivlat om vad en tror att alla andra tycker om en… för att istället gå sin egen väg, trygg i den en är och vad en behöver.
  • Samtidigt kände jag dock att det var lite tur att jag tidigare i veckan kvalat in som ”en femtiårig fjårtis” enligt 11-åringen, som hade synpunkter på mitt sätt att uttrycka mig…

… har jag bland annat läst

  • en artikel i SvD om hur vår hjärna påverkas av en digital livsstil. Det är en intervju med Anders Hansen, psykiatriker, som snart släpper boken ”Skärmhjärnan” . Läsningen fick konsekvensen att jag än en gång tagit bort Facebook och Twitter från telefonen, liksom ett gäng mobilspel…
  • min själssöstra Helena Roths sååå läs- och tänkvärda inlägg om förmågan till lärande och reflektion (som delvis kom sig av en kommentar som jag gjorde på ett annat av hennes inlägg). I inlägget kopplar hon ihop förmågan till varsam samvaro med sig själv med förmågan till lärande och reflektion och i förlängningen med förmågan till meningsfull förändring och expansion.

Vad tar du med dig från den gångna veckan?