Återblick #15

Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan som gått. Det är för mig ett sätt att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill till exempel uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst, tittat eller lyssnat på. Årets femtonde vecka…

… har jag varit tacksam och förundrats över bland annat

  • gemenskapen och lärandet under den sjätte och sista tvådagarsmodulen i min coachutbildning. Att ha fått möta och lära känna de personer som varit mina kurskamrater har varit en fantastisk gåva av livet. Liksom att ha fått möta nya djup och insikter om mig själv.
  • möten på nya djup med människor jag redan känner, liksom möten med människor jag mött för första gången. Möten med människor, det är liksom kärnan i livets mening för mig.
  • köksgolvsdiscot, asgarven och filmkvällen med Mamma Mia 2 i sing-alongversion som upptakt på barnveckan. Kan inte tänka mig bättre start.
  • sofft lördagskväll med kära vännen E.
  • groovet, värmen, melodierna, stämningen när Fasching bjöd på Motownfirande.
  • bästa grannen och vännen M, som ger Busan mat och omsorg när jag inte hinner hem som planerat.
  • en vunnen upphandling på angeläget tema – psykisk hälsa hos unga.

… har jag lyssnat på

  • själssöstra Helenas ömsinta, tänkvärda poddar om att vara varsam med sig själv.
  • spotifyspellistan Motown – av Motown själv; klart en laddar för konsert!
  • Soundgardens Black Hole Sun – för att fira den vetenskapliga bedriften, det grymma teamarbetet, att fota ett svart hål. Har givetvis lyssnat på orginalet, men också Stockholm City Voices riktigt coola damkörsversion.

… har jag tittat på

  • datorskärmen med jobb på. Det är intensivt nu. Och himla kul!
  • men ok, då. Jag har ju också klämt Mamma Mia 2, vilket framgår ovan. Ett lyckopiller med sorgkant. Men ömsint och med feel good-effekt. I synnerhet i sing-alongversion då.
  • rådjuren som känner sig hemma i trädgården.
  • knoppande träd och buskar som blir lite mer gröna för var dag som går.

Vad tar du med dig från veckan som gått?

Vårliga blå scilla i bruna döda fjolårslöv.

Ett myrsteg i taget

Helena ställde följande fråga i ett inlägg häromsistens:

Hur besvarar du frågan:
Tänk om det är de små sakerna vi gör varje dag, som skapar vår framtid? 

Jag svarade i en kommentar, som, vilket Helena fick mig att se, var ett inlägg i sig själv. Så här är mitt svar på hennes fråga.

Ja herregud vilken viktig påminnelse – eller om det till och med är ny insikt – detta med de små stegen i vardagen är. Som du ju vet har jag ju haft lätt till att börja med det stora audicious, big hairy, målet. Börja – och ofta inte komma vidare ifrån. Och sen har jag blivit frustrerad över att jag aldrig infriat mina drömmar/mål/intentioner…

Genom insikterna som jag får i min pågående coachträning blir det så himla tydligt varför det är så att det är just de små sakerna – myrstegen – vi gör och tar varje dag som skapar förändring alternativt förstärker/bibehåller ett önskat läge. Som i mittendelen av sinnesrobönen: ”mod att förändra det jag kan”. Helt enkelt den del av framtidsskapandet som vi kan påverka.

Jag tar myrsteg nu i att vända på mitt förhållningssätt till utveckling och inte minst lärande. För det är när myrsteg läggs till myrsteg, med mellanrum för reflektion och lärande däremellan, som vanor, beteenden, erfarenheter, övertygelser och livsberättelser kan utvecklas, växa, expandera och medvetet formas.

Bild skapad i canva.com


Återblick på tacksamhet, förundran, lärande mm #4

Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan som gått. Det är för mig ett sätt att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst, tittat eller lyssnat på. Årets fjärde vecka…

… har några av de saker jag är tacksam för varit

  • lördagsmiddagen med kidzen. God mat (som jag lagat själv) och, framförallt, härlig gemenskap på temat ”Bästa låten ever”. Spotify gick varm när vi turades om att spela och sjunga (skråla…) med i våra favoriter.
  • de 2×2 timmarnas introduktionskurs i Iyengar Yoga som jag gav mig själv i helgen. Välgörande för stel och värkande kropp. Kände mig en centimeter längre när klasserna slutade än innan.
  • de 2x2x30 minuternas rask promenad i vintervädret som jag tog på vägen till och från kurstillfällena. Dagsljusdusch.
  • att min briljanta coachkurskompis vill samskapa och samarbeta med mig i en himla kul lösning för att hitta coachklienter. (Hör av dig per mejl om du är nyfiken på vad vi kan göra för dig!)
  • att min planering och genomförande av en visionsworkshop för ett stort gäng personer funkade så bra att uppdragsgivaren uttryckte sprudlande nöjdhet.
  • måndagens körövning. Att sjunga i kör är sannerligen en av de bästa medicinerna för välmående som finns.
  • mitt utvecklingssamtal.
  • ord av kärlek.

… förundrades jag med barnslig förtjusning över

  • snöflingornas stilla singlande.
  • skuggorna av snöflingorna på nysnön – som svärmande insekter på besök från en annan årstid.
  • trädens nakna respektive snötyngda kronor mot himlen. Naturen är en oslagbar skulptör!

… har jag på allvar landat i insikten om att

  • jag nått den aktningsvärda åldern i kvinnolivet då klimakteriet är en väldigt påtaglig och humörpåverkande realitet.

… har jag lyssnat till mina barns tankar om min ålder:

  • När vi pratar om skillnaden mellan kvinna, tant och gumma frågar jag om jag är tant. 15-åringen avger blixtsnabbt omdömet: ”Nej, du har två månader kvar till tantstatus!” (Jag fyller alltså femtio om mindre än två månader). Tur att jag inte har några problem med epitetet tant – redan som 11-åring kallades jag ”Tant Sara” av musikdirektören och barnkörledaren i Sandvikens kyrka. Och i min värld hänger ”tant” ihop med en status av att ha slutat bry sig så förtvivlat om vad en tror att alla andra tycker om en… för att istället gå sin egen väg, trygg i den en är och vad en behöver.
  • Samtidigt kände jag dock att det var lite tur att jag tidigare i veckan kvalat in som ”en femtiårig fjårtis” enligt 11-åringen, som hade synpunkter på mitt sätt att uttrycka mig…

… har jag bland annat läst

  • en artikel i SvD om hur vår hjärna påverkas av en digital livsstil. Det är en intervju med Anders Hansen, psykiatriker, som snart släpper boken ”Skärmhjärnan” . Läsningen fick konsekvensen att jag än en gång tagit bort Facebook och Twitter från telefonen, liksom ett gäng mobilspel…
  • min själssöstra Helena Roths sååå läs- och tänkvärda inlägg om förmågan till lärande och reflektion (som delvis kom sig av en kommentar som jag gjorde på ett annat av hennes inlägg). I inlägget kopplar hon ihop förmågan till varsam samvaro med sig själv med förmågan till lärande och reflektion och i förlängningen med förmågan till meningsfull förändring och expansion.

Vad tar du med dig från den gångna veckan?

Återblick på vecka 2 2019

Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan som gått, som ett sätt för mig att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst eller lyssnat på. Årets andra vecka…

… är jag tacksam för

  • tiden med barnen. Den där vi pysslar var och en med vårt och den där vi umgås. Över mat, städning eller spel, på promenad eller framför TV:n.
  • återfunnen vänskap.
  • professionella förtroenden.
  • träden, som blivit mina allierade i att uppmärksamma glädjen.
  • den i mina ögon vitalisering av politiken som det innebär att de två liberala partierna tagit ett kliv ur en allians där konservatismen växer sig allt starkare.

… har jag lärt mig

  • att använda en Xbox-kontroll. Jag kör visserligen som en kratta i sonens Forza Horizon, men det är kul! Och han växer av att få lära mig det han behärskar fullt ut.
  • att göra en riktigt god tomatsalsa. På fri hand. Annars vore det väl inte jag, som har notoriskt svårt att följa recept.

… har jag lyssnat på

  • senaste avsnittet av podden Ett samtal, där Helena och Caspian samtalar om tempo. Tänkvärt, med ett skönt samtals – just det – tempo.

… har jag läst

… har mitt mantra varit

  • ”Jag är hel”. Med mitt mörker och mitt ljus. Med mina styrkor och svagheter (inte sällan samma saker, fast ur olika perspektiv), med min historia, mina drömmar och drivkrafter, mitt mod och mina rädslor. Jag behöver ingen annan för att bli hel. Däremot är den jag är i relationer med andra en del av den helhet som är jag.
Den nya bron över Årstabäcken fångade mitt öga och fångades på bild när vi tog en ”fånga dagsljus-promenad”.

Vad har du noterat denna vecka?

Backspegel i tacksamhet och förundran 47

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets 47:e  tänker jag bland annat på…

… det andra mötet med min fokusperson i coachkursen. Utvecklande för oss båda.

… mötet med kursarkompisarna för erfarenhetsutbyte kring våra första stapplande coachingsteg.

… hög energi i och kraftfulla resultat från workshop. Och entusiastisk uppdragsgivare efteråt.

… insikten om att jag trivs så himla bra på jobbet eftersom jag får jobba i team med så grymt kompetenta och trevliga kollegor.

IMG_0282… positivt besked på en projektansökan. Tarvade fredagsskumpa.

… att få träffa kära väninnan K som jag inte mött på ett tag över en middag.

… mmmmmm.

… återupptäckten av massa bra musik som jag nästan glömt. Som Chaka Khans (och Bruce Hornsbys) magiska ballad Love me still. Tiden stannar upp och livet blir väldigt, väldigt nära.

Thereses magiska händer. Som gör underverk med både kropp, känslor och tankar.

… mitt duntäcke.

… att jag blir allt bättre på att lyssna och hörsamma det kroppen säger åt mig. I tid. Den behöver inte skrika längre.

… upptäckten av serien The Good Place. Som The Big Bang Theory, fast med moralfilosofi och etik som den röda tråden. Precis lagom underhållande!

… årets första snö.

… avloppet under badkaret. Alltså, jag tänker på att jag är tacksam över att det nu är rensat. Förundras gör jag över att min kropp inte avgav kraftigare reaktioner på det som fanns där.

… vänner. Som T, H, P och A. Digitala och analoga samtal som ger rymd, glädje, gemenskap och värme åt livet.

… den dyrbara gåvan att få lyssna till ord som jag skrivit, lästa med Helenas vackra skånska och varma röst.

Har du rensat något avlopp den här veckan, fysiska eller mentala? Eller – vad är du tacksam över?