Ett myrsteg i taget

Helena ställde följande fråga i ett inlägg häromsistens:

Hur besvarar du frågan:
Tänk om det är de små sakerna vi gör varje dag, som skapar vår framtid? 

Jag svarade i en kommentar, som, vilket Helena fick mig att se, var ett inlägg i sig själv. Så här är mitt svar på hennes fråga.

Ja herregud vilken viktig påminnelse – eller om det till och med är ny insikt – detta med de små stegen i vardagen är. Som du ju vet har jag ju haft lätt till att börja med det stora audicious, big hairy, målet. Börja – och ofta inte komma vidare ifrån. Och sen har jag blivit frustrerad över att jag aldrig infriat mina drömmar/mål/intentioner…

Genom insikterna som jag får i min pågående coachträning blir det så himla tydligt varför det är så att det är just de små sakerna – myrstegen – vi gör och tar varje dag som skapar förändring alternativt förstärker/bibehåller ett önskat läge. Som i mittendelen av sinnesrobönen: ”mod att förändra det jag kan”. Helt enkelt den del av framtidsskapandet som vi kan påverka.

Jag tar myrsteg nu i att vända på mitt förhållningssätt till utveckling och inte minst lärande. För det är när myrsteg läggs till myrsteg, med mellanrum för reflektion och lärande däremellan, som vanor, beteenden, erfarenheter, övertygelser och livsberättelser kan utvecklas, växa, expandera och medvetet formas.

Bild skapad i canva.com


Återblick på tacksamhet, förundran, lärande mm #4

Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan som gått. Det är för mig ett sätt att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst, tittat eller lyssnat på. Årets fjärde vecka…

… har några av de saker jag är tacksam för varit

  • lördagsmiddagen med kidzen. God mat (som jag lagat själv) och, framförallt, härlig gemenskap på temat ”Bästa låten ever”. Spotify gick varm när vi turades om att spela och sjunga (skråla…) med i våra favoriter.
  • de 2×2 timmarnas introduktionskurs i Iyengar Yoga som jag gav mig själv i helgen. Välgörande för stel och värkande kropp. Kände mig en centimeter längre när klasserna slutade än innan.
  • de 2x2x30 minuternas rask promenad i vintervädret som jag tog på vägen till och från kurstillfällena. Dagsljusdusch.
  • att min briljanta coachkurskompis vill samskapa och samarbeta med mig i en himla kul lösning för att hitta coachklienter. (Hör av dig per mejl om du är nyfiken på vad vi kan göra för dig!)
  • att min planering och genomförande av en visionsworkshop för ett stort gäng personer funkade så bra att uppdragsgivaren uttryckte sprudlande nöjdhet.
  • måndagens körövning. Att sjunga i kör är sannerligen en av de bästa medicinerna för välmående som finns.
  • mitt utvecklingssamtal.
  • ord av kärlek.

… förundrades jag med barnslig förtjusning över

  • snöflingornas stilla singlande.
  • skuggorna av snöflingorna på nysnön – som svärmande insekter på besök från en annan årstid.
  • trädens nakna respektive snötyngda kronor mot himlen. Naturen är en oslagbar skulptör!

… har jag på allvar landat i insikten om att

  • jag nått den aktningsvärda åldern i kvinnolivet då klimakteriet är en väldigt påtaglig och humörpåverkande realitet.

… har jag lyssnat till mina barns tankar om min ålder:

  • När vi pratar om skillnaden mellan kvinna, tant och gumma frågar jag om jag är tant. 15-åringen avger blixtsnabbt omdömet: ”Nej, du har två månader kvar till tantstatus!” (Jag fyller alltså femtio om mindre än två månader). Tur att jag inte har några problem med epitetet tant – redan som 11-åring kallades jag ”Tant Sara” av musikdirektören och barnkörledaren i Sandvikens kyrka. Och i min värld hänger ”tant” ihop med en status av att ha slutat bry sig så förtvivlat om vad en tror att alla andra tycker om en… för att istället gå sin egen väg, trygg i den en är och vad en behöver.
  • Samtidigt kände jag dock att det var lite tur att jag tidigare i veckan kvalat in som ”en femtiårig fjårtis” enligt 11-åringen, som hade synpunkter på mitt sätt att uttrycka mig…

… har jag bland annat läst

  • en artikel i SvD om hur vår hjärna påverkas av en digital livsstil. Det är en intervju med Anders Hansen, psykiatriker, som snart släpper boken ”Skärmhjärnan” . Läsningen fick konsekvensen att jag än en gång tagit bort Facebook och Twitter från telefonen, liksom ett gäng mobilspel…
  • min själssöstra Helena Roths sååå läs- och tänkvärda inlägg om förmågan till lärande och reflektion (som delvis kom sig av en kommentar som jag gjorde på ett annat av hennes inlägg). I inlägget kopplar hon ihop förmågan till varsam samvaro med sig själv med förmågan till lärande och reflektion och i förlängningen med förmågan till meningsfull förändring och expansion.

Vad tar du med dig från den gångna veckan?

Återblick på vecka 2 2019

Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan som gått, som ett sätt för mig att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst eller lyssnat på. Årets andra vecka…

… är jag tacksam för

  • tiden med barnen. Den där vi pysslar var och en med vårt och den där vi umgås. Över mat, städning eller spel, på promenad eller framför TV:n.
  • återfunnen vänskap.
  • professionella förtroenden.
  • träden, som blivit mina allierade i att uppmärksamma glädjen.
  • den i mina ögon vitalisering av politiken som det innebär att de två liberala partierna tagit ett kliv ur en allians där konservatismen växer sig allt starkare.

… har jag lärt mig

  • att använda en Xbox-kontroll. Jag kör visserligen som en kratta i sonens Forza Horizon, men det är kul! Och han växer av att få lära mig det han behärskar fullt ut.
  • att göra en riktigt god tomatsalsa. På fri hand. Annars vore det väl inte jag, som har notoriskt svårt att följa recept.

… har jag lyssnat på

  • senaste avsnittet av podden Ett samtal, där Helena och Caspian samtalar om tempo. Tänkvärt, med ett skönt samtals – just det – tempo.

… har jag läst

… har mitt mantra varit

  • ”Jag är hel”. Med mitt mörker och mitt ljus. Med mina styrkor och svagheter (inte sällan samma saker, fast ur olika perspektiv), med min historia, mina drömmar och drivkrafter, mitt mod och mina rädslor. Jag behöver ingen annan för att bli hel. Däremot är den jag är i relationer med andra en del av den helhet som är jag.
Den nya bron över Årstabäcken fångade mitt öga och fångades på bild när vi tog en ”fånga dagsljus-promenad”.

Vad har du noterat denna vecka?

Backspegel i tacksamhet och förundran 47

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets 47:e  tänker jag bland annat på…

… det andra mötet med min fokusperson i coachkursen. Utvecklande för oss båda.

… mötet med kursarkompisarna för erfarenhetsutbyte kring våra första stapplande coachingsteg.

… hög energi i och kraftfulla resultat från workshop. Och entusiastisk uppdragsgivare efteråt.

… insikten om att jag trivs så himla bra på jobbet eftersom jag får jobba i team med så grymt kompetenta och trevliga kollegor.

IMG_0282… positivt besked på en projektansökan. Tarvade fredagsskumpa.

… att få träffa kära väninnan K som jag inte mött på ett tag över en middag.

… mmmmmm.

… återupptäckten av massa bra musik som jag nästan glömt. Som Chaka Khans (och Bruce Hornsbys) magiska ballad Love me still. Tiden stannar upp och livet blir väldigt, väldigt nära.

Thereses magiska händer. Som gör underverk med både kropp, känslor och tankar.

… mitt duntäcke.

… att jag blir allt bättre på att lyssna och hörsamma det kroppen säger åt mig. I tid. Den behöver inte skrika längre.

… upptäckten av serien The Good Place. Som The Big Bang Theory, fast med moralfilosofi och etik som den röda tråden. Precis lagom underhållande!

… årets första snö.

… avloppet under badkaret. Alltså, jag tänker på att jag är tacksam över att det nu är rensat. Förundras gör jag över att min kropp inte avgav kraftigare reaktioner på det som fanns där.

… vänner. Som T, H, P och A. Digitala och analoga samtal som ger rymd, glädje, gemenskap och värme åt livet.

… den dyrbara gåvan att få lyssna till ord som jag skrivit, lästa med Helenas vackra skånska och varma röst.

Har du rensat något avlopp den här veckan, fysiska eller mentala? Eller – vad är du tacksam över? 

#nomoreshame

Varning! Det här inlägget handlar om öppenhet kring sex. Om du inte delar min uppfattning att det är angeläget och självklart att kunna prata öppet om sex, eller om du känner att du verkligen inte vill veta dessa saker om mig, så har du all frihet i världen att sluta läsa det här inlägget nu. Jag väljer att stå för öppenhet kring sex i allmänhet och min egen sexualitet i synnerhet, inte minst av skäl som jag kommer att skriva om just i detta inlägg, men har respekt för att det finns andra uppfattningar. 

Som för vad som verkar vara de flesta av oss, växte jag upp i och har länge levt i en värld där sexualitet var något man inte pratade om. Den obligatoriska sexualundervisningen i skolan minns jag som biologi med fokus på könsorgan och reproduktion. Och med varningsklockor om skydd och övergrepp. Viktigt såklart. Men ensidigt kan tyckas.

I kyrkan där jag tillbringade en stor del av min tid som barn och ung fick jag mig till livs att ”sex är som en enkrona. Om du delar upp den i småbitar och ger till en massa olika personer, blir det så lite kvar till den som du väljer att gifta dig med. Du vill väl ge honom/henne (det här var innan hen) det finaste du har, din orörda enkrona?”

Och jag sparade på min enkrona, gav lite till mig själv (skambelagt, javisst. Men med den intressanta upptäckten att jag inte upplevde någon minskning i enkronan av det jag gav till mig själv. Tvärtom.), men kunde i alla fall överlämna en någorlunda hel och ren enkrona till mannen jag gifte mig och levde med i 27 år.

En tid efter att vi separerat för ett par år sedan snavade jag över begreppet hudhunger. Och insåg i blixtbelysning att en del av smärtan som skar så djupt i såväl själ som kropp kunde diagnostiseras som just det. Hudhunger.

Jag bet huvudet av rädsla och skam, och började internetdejta för att göra något åt min hunger efter hud och efter att bli sedd som åtråvärd kvinna igen. Och analogin med sexualiteten som enkrona fick en annan innebörd: jag märkte att ett investeringsperspektiv på sexualitet, sensualitet och lust var mycket mer relevant än ett kostnadsperspektiv. Ju mer jag gav av lust, åtrå, kropp och själ i den kroppsligt kära lekens virvlar, ju mer fick jag tillbaka i mig själv.

Jag började prata om sex med mina vänner. 48 år hade gått och jag hade, med undantag för någon enstaka gång, berört ämnet med vänner. Samma sorts befrielse infann sig, som när jag en gång i tiden landade i insikten om att jag ingalunda var ensam om att känna och digna under prestationskrav och förminskande självbild. Jag fick perspektiv på mina rädslor och funderingar. Kloka råd och tips öppnade nya vägar till lust och glädje.

Jag förstod av mina dejters reaktioner att jag var en ovanlig kvinna. Ovanlig i det att jag hade lätt att prata om sex, lätt att ta för mig och be om det som gav mig njutning. Och jag var bra på att ge njutning med, vilket de så klart också uppskattade. Men något gnagde i mig. Hur kom det sig att de uppfattade mig som så ovanlig? Jag lyssnade ju bara in vad våra kroppars grundläggande signaler sa, och prövade att agera på dem.

När jag för ett par veckor sedan fick frågan av Helena om jag ville skriva under en tänkt debattartikel av Charlotte Cronquist om att sluta skamma kvinnors sexualitet var det därför ett självklart ja som var mitt svar. Det blev visserligen inte en debattartikel – jag tror i ärlighetens namn att Charlottes approach var alltför öppen för till och med en oberoende liberal tidning. Vilket i sig säger något om behovet av att sluta skamma. Istället blev det ett upprop. Ett upprop under parollen #nomoreshame.

Delar du Charlottes och mina tankar om att det är hög tid och mycket angeläget att sluta skambelägga kvinnors sexualitet – ja, då vill jag uppmuntra dig till att skriva under i kommentarsfältet hos Charlotte och dela vidare. Och framförallt, att tala mer öppet om sex, och att sluta döma vår egen eller andras sexualitet för att istället se den som en härlig och viktig del av livet.

Charlotte skriver bland annat i sitt upprop

Vi har skapat ett samhälle där kvinnor inte tycks ha rätt till sina kroppar. Ibland förvandlas de till något som andra tror att de kan ta för sig av, kränka eller våldta – ibland ska vi skämmas över vår lust, passion och sensualitet.

Sexualiteten är bland det värdefullaste, viktigaste och mest grundläggande vi har. När vi kan leva med en sund relation till den så blir sexualiteten också en del av vår livskraft, vår energi, vår vilja och vår förmåga till att ge och ta emot kärlek.

Det är ett enormt problem när kvinnors mest basala drifter skuldbeläggs. Det hindrar oss från att äga vår kraft fullt ut. När vi accepterar vår – och andras – sexualitet, visar vi oss själva, och världen, att vi äger vår kraft och våra kroppar.

Läs hela texten och skriv under uppropet här! Och du – njut av din kropp, din lust, din sexualitet! Gör det på det sätt som du förmår och vill. Ingen annans sätt. Njut själv eller i samklang med annans/andras njutning. Det handlar om en av de dyrbaraste gåvorna vi fått av moder natur. Och den gåvan minskar inte med användning, den blir bara större och större och större… när vi njuter gåvan utan skam, med lyhördhet för både vår egen och andras njutning och kraft. #nomoreshame