Matig måndag med flytande frukost

Inspirerad av mitt besök för några veckor sedan hos Helena och av Food Pharmacy har jag sedan några veckor allt som oftast börjat mina dagar med en grön smoothie och ett glas eller en skål hemfermenterad kefir. Utöver den där koppen med kaffe då, som jag inte behöver någon inspiration från någon för att hälla upp och i mig.

Oavsett eventuell effekt på tarmfloran (som ju är i fokus för Food Pharmacys kökskonster), så är det ett bra sätt att a) skippa morgonmackan och b) få i mig mer grönsaker och frukt.

För min smoothie innehåller massa grönkål och gärna lite spenat och andra bladgrönsaker som ligger övergivna i kylen. Dessutom blekselleri, äpple, ingefära, citron, gurkmeja, svartpeppar. Avocado eller banan. (Ja, jag vet att en grön smoothie i princip är en smoothie utan frukt. Men nu räknar jag mig fortfarande som rookie och på smaktillvänjning. Det blir helt enkelt liiite för grönt för mig om jag inte får någon fruktsötma i.)

Gott är det. Tycker jag (inte barnen). Och nyttig känner jag mig. Så en bra start på dagen är det!

Backspegel i tacksamhet och förundran 20

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets tjugonde vecka tänker jag bland annat på…

… att det redan är maj. Och ännu mera redan, högsommar.

… massa bra energi på jobbet med fantastiska kollegor och härliga kunder.

… att få höra att ”du har en så skön röst att lyssna på” från en deltagare på konferens som jag modererade.

… Bråvikens glittrande vatten.

… vänskap och själssöstraskap.

… Helenas gröna smoothie. Yummi!

… Helenas katt Pops sätt att tillits- och njutningsfullt sträcka ut sig på rygg och ordlös befalla: ”klia mig, gosa med mig”.

… cykeltur i ljumma vindar.

… ljuvlig körsång under medeltida valv.

… möte med det heliga.

… gratis böcker från Helenas ”varsågod att ta”-hylla!

… stunden i ensamhet på Lilla torg med bubbel, hettande Yam Nua och en bok.

… kärleksbetygelser i chattform. Så nära, så tillhöriga, även om långt borta från varandra.

… upplevelsen att jag nog lyssnar lite mer på kroppen nu när dunderförkylningen än en gång slår till. Aningar av mer varsamhet med mig själv kan skönjas.

… samtal om att våga leva i det oväntade. I väntan på överraskningar av livet. När tiden får göra saker med oss, istället för att vi försöker göra saker med tiden.

Har du blivit överraskad den gångna veckan?

Vänskap är…

… att få kraschlanda totalförkyld och slak som den lessnaste purjolöken som glömts bort i grönsaksdisken, och bli omhändertagen med te, massor av goa, gröna nyttigheter och varmaste schalen.

… att få sova bort större delen av den gemensamma skrivdagen för att hjärnan inte orkar tänka ut ord och meningar och samtidigt hejdas från skuld och skam för det.

Tack Helena för det space och all omsorg du gett mig idag!

Läst: Berättelse om ett äktenskap

IMG_3848Det var med blandade känslor jag lade ifrån mig min första Bokabonnemangsbok, Geir Gulliksens Berättelse om ett äktenskap.

Sällan har jag läst sådan poetisk prosa. Sånt självlysande språk. Ska bestämt hålla utkik efter fler poeter som vänstrar som prosaister. (Bob Hansson väntar i min bokhylla bland annat.)

Jag dras in av ett språk med kraften av en elektromagnet i Timmys och Jons unika relation. I alla fall jobbar de – han? – hårt för att de inte ska bli som andra par, för att deras relation ska vara äkta, enastående, självförverkligande och utan lojalitet mot något annat än deras egna personer och relation – konventionerna göre sig icke besvär.

Men attans också – under den moderna ytan bryter det fram uråldriga drifter som svartsjuka, hämndlystnad och längtan efter exklusiv tvåsamhet. Och missionärsställningen som kronan på verket.

Det är Jons röst vi hör i boken. Fast det är Timmys upplevelser vi följer i första hand. Eller, det är Timmys upplevelser i Jons tolkning.

Och det är det som ger ett skav hos mig. Jon tolkar in rätt mycket i Timmys beteende och agerar också på sin tolkning av vad som händer hos henne. Alltmer desperat ju mer outgrundlig hon blir för honom.

För mig, som ofta söker så mycket information som möjligt, från olika håll, ur olika perspektiv, blir berättelsen om äktenskapet därför bara halv. Å andra sidan heter ju boken inte Berättelsen… utan bara Berättelse. Jons berättelse.

Han målar sin Timmy i målmedvetenhetens färger. En stark kvinna, som länge vetat vad hon vill och som enträget och disciplinerat format sitt liv, inklusive äktenskap, och formar sin kropp till att svara upp mot sina ideal. Vars balans rubbas av plötslig attraktion som växer till en allt uppslukande passion, bortom förnuft och utom kontroll.

En kvinna som lämnar mig ganska oberörd. Kanske för att hon i Jons berättelse stänger sig, blir oberörbar för honom. Han, vars desperation och till självskadebeteende gränsande servilitet för en stund påminner om den bottenlösa smärtan i att bli lämnad.

Att det skaver beror nog i ärlighetens namn också på att jag själv har en icke försumbar tendens till att tolka in rätt mycket i mina medmänniskors beteenden. Och glömma bort att stämma av med dem om mina antaganden stämmer. Jon skulle på den punkten mycket väl kunna vara jag.

Skavet till trots, är det en bok jag gärna lästipsar vidare om. Tack Helena och Bokabonnemanget för en rik upplevelse, med tankespjärn och av perfekt längd dessutom!