I skiftet mellan sommarsemester och jobbhöst

Sommarsemesterns sista timmar ligger framför mig. Imorgon ringer klockan för fysisk och mental färd in till kontor och jobb igen. 

Jag ser tillbaka, summerar och tackar för de veckor som gått. Tacksamheten riktar jag till livet, till alla dem som jag mött under dessa ro- och livgivande dagar, liksom till mig själv, för att att jag gett mig hela fem veckors tid att pausa från den rytm som fyller så stor del av året i övrigt. 

Semestern började med en veckas renande skåps- och källarförrådsutrensning inklusive den återkommande och alltid lika i förväg så ångestfyllda, i efterhand så befriande heliga pilgrimsfärden till Östberga Återvinningscentral. Den nya fasen i livet med två av tre barn utflugna manifesterades i flytten av min nattliga plats i lägenheten från bäddsoffan i vardagsrummet till den nya 180 cm breda dubbelsängen i lägenhetens egentliga sovrum. Och jag upplevde en helt ny ro när jag klev innanför dörren. 

Vecka 2 var det dags för retreat som 15 människor, varav jag bara mött fyra tidigare, samskapade i Östergötlands vackra gränsland mot Småland. Veckan bjöd på vila, värdefulla nya bekantskaper och perspektiv, tankespjärn, skapande av bedband, mitt eget vapen minsann, tangolektion, pilgrimsvandring, burleskworkshop, inquiry, psalmsångskväll och mycket mer. Allt under överinseende av av lagom nyfikna kor och med hängmatta och hängstol för stunder i absolut närvaro under de båda körsbärsträdens tempeltak. 

Jag har länge längtat efter en hederlig roadtrip. Och med min partner Mats i sällskap blev det verklighet, när vi vecka 3 först styrde kosan mot Malmö för några dagars häng med själssöstra Helena. Vi utforskade både smaklig (bland annat äkta malmöitisk falafel) och osmaklig (på Disgusting Food Museum – rekommenderas!) mat, och jag hann med ett möte ansikte mot ansikte med Dominic istället för det sedvanliga ansikte mot skärm. Sedan landade kompassnålen på Göteborg, där jag tog mod till mig och åkte Lisebergs Helix – en nära dödenupplevelse med mersmak. Vägen norrut gick via Dalsland och lunch i öronbedövande vacker miljö hos en fd kursare till Mats innan vi landade på Humlebäck. Det är sannerligen en plats av vila, återhämtning och påfyllning, även när vi som nu karmayoga (dvs arbetade) några timmar om dagen. Jag är numera expert på att vika kuvert- och dra på-lakan, efter att ha sorterat och märkt upp vad som måste varit närmare femtio lakan för kurssal och uthyrning. Att bo på Humlebäck ett par dagar och på det här sättet göra en liten insats för en plats och en community som betyder mycket för mig var mycket värdefullt. 

Sedan styrde 14-åringen och jag kosan mot Norrland. Vi bjöds på läckerheten jägarfläsk i Söderhamn hos lunchstoppet hos min pappa, och vi fick också avnjuta det fullbordade musikstycket han arbetat med i många år innan vi angjorde Sollefteå för några dagar hos min mamma och syster med familj. Vi firade systers födelsedag med bland annat fabulöst goda tårtor från mammas kök, 14-åringen och nytillskottet Ådi, en förtjusande fyra månader gammal fransk bulldog, fann varandra, och jag upptäckte nöjet i att klyva och stapla ved, liksom skönheten som finns i de små detaljerna i ett enskilt vedträ. Mamma och jag roade oss med sakletning till 19-åringen som snart flyttar till egen lägenhet, och som vanligt fylldes bilen inför hemresan med fler väskor än vad som fanns med på vägen upp. 

Denna den sista veckan inleddes med en tripp till Helsingfors. Mats och jag bordade Silja Symphony i måndags, och hann avverka både buffé och nattklubb (dans!!!) första kvällen. Vi hade punktat upp några önskesightseeingmål i förväg. Döm om min förvåning när jag redan på seneftermiddagen på plats i Helsingfors konstaterade att vi avverkat dem allihop: 

Tempelplatsens kyrka 

Sibeliusmonumentet

Senatstorget med domkyrkan

SpåraKOFF

Café Fazer

Dag 2 tog vi sikte på vad som visade sig vara ett för renovering stängt Finlandiahus, och hamnade istället på Nationalmuseet, där vi djupdök i två utställningar: en om forntiden i Finland (som passade extra bra efter att vi lyssnat på sommarspecialen om Sveriges tidigaste historia i tre delar av podden Allt du velat veta med arkeologen Jonathan Lindgren på vår roadtrip) och en med titeln Förmögenhetsfilosofi, med dagsaktuella personporträtt av nio förmögna finländare som delade sina tankar om sina liv, sina verk och sina förmögenheter. En klockren kombination av perspektiv! 

De sista dagarna av semestern har landats hemmavid, med avbrott för lunchutflykt till väninnan Pernilla och planering av bröllopspresent inför gårdagens bröllopsfest för vår gemensamma vän Anette och hennes Chris. 

Nu sitter jag på altanen med det ännu av sol varma betonggolvet under mina fötter. Himlen är blå, molnfri och vid. Jag tror banken mig att intentionen som jag satte för semestern har förverkligats: utvilad och taggad på hösten. Det senare har i ärlighetens namn suttit en bit in. Men med fyra timmar kvar på sista semesterdygnet har även den känslan landat. Och även om det skulle vara fråga om självsuggestion, så är jag nöjd. 

Det har varit en sjukt härlig semester. Och det blir en spännande höst! 

Triss i tacksamhet #9

Under 2021 väljer jag att på veckobasis notera tre anledningar, ofta i det lilla, till tacksamhet och förundran. För att de känslorna ger bränsle till välbefinnande och livsglädje. Årets nionde vecka fylldes hjärtat av bland annat…

… värmen som strömmade mot mig i samband med min födelsedag både i köttvärld och den digitala.

… coachsamtalet med Helena, där tårarna och tillåtandet stod som spön i backen. Vattnandes det lilla, nära, långsamma nuvarandet som jag vill just nu.

… läslyssningsupplevelserna i öronen i form av Katrine Marcals Att uppfinna världen och Björn Natthiko Lindeblads Jag kan ha fel. Tankespjärn och vidgade perspektiv på många sätt. Som kanske möts i slutändan – någonstans i häradet av den vishet och varsevarande som ligger i ett ekologiskt perspektiv. Där vi är en liten del av en helhet som vi inte ska eller kan vare sig behärska eller försaka, utan söka samvaro med. Medvarande.

Välja och välja bort

Rätt i maggropen tog det, själssöstra Helenas inlägg idag. Kort, koncist och mitt i prick. ”There’s always time...”.

Tid är det enda vi har. Och ändå upplever vi, jag, så ofta att den inte räcker till för allt det där jag, vi, vill göra.

Jag vill läsa. Men fastnar i mobilen. Jag vill skriva. Men fastnar i mobilen. Jag vill…

Ja, jag har massor av aktiviteter nu som jag inte haft i de perioder då jag läst och skrivit mer. Och jag ÄÄÄÄÄLSKAR alla de grejer som fyller min kalender: kör, Lindy hop, politik, konserter, träffar med vänner, tid med barnen (den tiden skriver jag i ärlighetens namn inte alltid in i kalendern)… De vill jag inte välja bort!

Så det jag kommer på som jag kan och vill minska är min mobilanvändning. Men jag har ju hittat så roliga, fängslande, avkopplande spel… Och hittar så mycket kul på FB, Twitter och Insta.

Högarna med böcker kallar dock på mig. De lockar med nya insikter, perspektiv och världar. Så det är dags att, än en gång, revidera valet av vad jag lägger min tid på. Mindre mobil, odla orden istället.

Bokrearesultat + pågående läsning på toppen. Längtar efter att dyka ner i orden…

Kkkkallbadspremiär

Det kändes helt galet och ändå lite spännande. Ja, det spännande bestod väl i och för sig mest i att klä av sig alla kläderna mitt ute i det öppna, där folk faktiskt kan se en. För att jag skulle doppa mig i så där 10 till 12-gradigt vatten med vita gäss på, det kändes mest där och då bara galet.

Jag har alltid varit en badkruka. Allt under 20 grader har varit för kallt för mig, och jag tycker att badhusens 24-gradiga bassänger inte är någon njutning direkt.

Min själssöstra Helena har kallbadat från nakenbryggan i Ribersborg i snart ett år. Och vännerna Pernilla och Anette är hängivna vinterbadare. Det var för övrigt också min farfars far, lokal kändis i Sandviken just som vinterbadare. Inspirationen har liksom byggts upp.

När jag nu hälsar på Helena för ett par dagars skrivretreat var det kanske farfars fars gener som slog till. Eller om det var klimakteriet, det gör ju en massa galna saker med en har jag förstått och märkt av på andra sätt.

För kallbadas skulle det. Vi cyklade iväg genom ett höstvackert, gyllene Malmö i strålande sol. Parkerade våra cyklar och drog av oss kläderna.

Inte nog med att vi skulle bada i kallt vatten, jag hade också fått en idé om att ta tillfället i akt att fota mig i bara mässingen, med en schal som anständighet. En bild för att fira, manifestera, celebrera min vänskap med min kropp efter många års lågintensivt krig. Så det började vi med. Resultatet kommer i ett annat blogginlägg. Varmt var det inte i luften.

Sen var det ofrånkomligen dags för badet. ”Slappna av och andas”, sa Helena. ”Tänk på sångpedagogen!”.

Steg för steg nerför trappan. Gjorde som Helena sa att hon gör, steg för steg utan att känna efter eller tveka. Andades. Koncentrerade mig på att spänna av de naturligt spända musklerna allteftersom vattnet steg runt kroppen.

Doppade mig. Kallt vatten – men inte så kallt som jag väntat mig – omslöt mig. Vågorna slog in mot stranden. Solen lyste på oss från en intensivt blå himmel.

Lugna andningen, slappna av i kroppen.

Autonoma nervsystemet tog över kontrollen, andningen blev snabb och kroppen spänd. Efter 10 sekunder klev jag upp för trappan igen.

Kall, men ändå härligt varm. Fort på med strumpor – för fötterna var kallast. Valde bort tjocka ylletröjan som jag packat med. Den behövdes inte.

Bubbliga av ”wow”, endorfiner och energi cyklade vi milen hem igen.

Nu mår jag riktigt, riktigt bra. Det kan nog bli fler kallbad. Kanske ska jag gå i farfars fars fotspår?

Återblick #23

Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan som gått. Det är för mig ett sätt att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill till exempel uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst, tittat eller lyssnat på. Årets tjugotredje vecka…

… är jag tacksam över

  • de vänner – nya och gamla – som berikar mitt liv. Som gör mitt liv mer levande.
  • att få finnas för och dela med mig av min tid och mina resurser till några av de här vännerna när de behövde mig.
  • att få gå på 100årsfest med 1920-talstema för Tess och Hunter. En magisk afton!
  • att få ha själssöstra Helena boende hos mig med anledning av festen. Som alltid förenas vi i samtal om livets förunderligheter. Livet, det välsignade, förbannade livet. I tårar och skratt.
  • lusten, kåtheten, erotiken som fyllt veckan med härlighet, massa hudkontakt och njutning. I vidöppna, inkännande, innerliga, utforskande möten.
  • att lägga bort rädsla och what ifs för att befriad kliva in i ett nytt rum av värme, kärlek och gemenskap.
  • diskussioner om nytt angeläget och roligt uppdrag.
  • min altan, som blir ett alldeles alldeles underbart extrarum med de vackraste av tapeter så här års.
  • att matlagningsglädjen är på besök igen! Vattenmelongazpacho med caprese och en tweakad jordgubbssallad med halloumi istället för kyckling fröjdade smaklökarna.
  • godsakerna som min medresenär på helgens kryssning så generöst beställt för att överraska mig. Chokladdoppade jordgubbar och bubbel satte tonen för ett härligt, avkopplande, energigivande och hett dygn till havs.

… har jag blivit påmind om att ”tydlighet är snällhet”. När jag är tydlig mot andra människor gör jag det lättare för dem att förhålla sig till mig. De behöver inte lägga energi på att fundera och gissa på vad det är som skaver i vår relation, och jag ger också tillåtelse att andra människor själva kan vara tydliga med sina behov, önskningar, tankar och frågor tillbaka till mig. Det är ingalunda lätt alla gånger. Skakande kropp och gråten i halsen har ackompanjerat några av mina senaste försök att praktisera insikten. Liksom en stor lättnad, en befrielse, efteråt.

… har jag lyssnat på Judith Hills låt Beautiful life. Om man kunde spela sönder spår på Spotify hade denna varit helt nedkörd vid det här laget. En text fylld av sårighet och hopp på samma gång. Hennes röst och känsla, hela produktionen men inte minst pianospelet fångar både svärtan och det glitter som livet bjuder oss på mellan varven. I måndags fastnade min blick dessutom på en rhodedendron som visualiserade känslan av hopp och liv i låten.

… har jag läst Melis Senovas This Human: How to be the person designing for other people. En bok så fullproppad av klokskap och praktiska övningar att jag blir alldeles lycklig.

Vad tar du med dig från veckan som gått?