Kommer du ihåg att jag skrivit om att jag har allt jag behöver i livet just nu?
Behöver? Drömmer om? Vill ha? Inte nödvändigtvis samma sak. För mig, just nu, är dock nyckeln som förenar perspektiven just de två sista små orden, ”just nu”.
För jag är så lyckligt lottad att jag just nu har allt jag behöver. Allt jag drömmer om och vill ha just nu. Tacksamheten för det flödar över alla breddar på den livsskål som Dag Hammarskjöld skrivit om i sina Vägmärken, och som själssöstra Helena skriver om bland annat här.
Vad jag behöver, vill ha och drömmer om för imorgon är en annan fråga. Jag väljer att ha tillit till att livet ger mig möjligheten att fylla min livsskål till bredden även då. Och – läs långsamt och kanske flera gånger nu – jag tänker att om det finns saker jag saknar i min skål imorgon i förhållande till vad jag idag tror att jag vill ha imorgon – är du med? – så väljer jag då att fylla upp resten med tacksamhet över det jag ändå har.
Storleken på min livsskål varierar över tid. Just nu är jag inne i en sån där period då jag upplever hur den expanderar, blir högre, bredare. Så att den kan hålla mer av livet.
Jag har så många magiska människor i mitt liv som hjälper mig att fylla den. Och jag har personer som definitivt hjälper mig expandera den.
Hade glädjen att få fira 100-årskalas i förrgår. Två mig mycket kära vänner fyller femtio under året och firade detta storslaget med att bjuda in till fest à la 1919. (Helt HK, historiskt korrekt, för övrigt med tjugotalsfest fast tiotalssiffran är en etta förklarade min dräkthistoriefantast till dotter i mina förberedelserna inför kalaset. ”Det glada tjugotalet” började nämligen gry stilmässigt tredan 1917).
Tess, som var jubilar tillsammans med sin make Hunter, är den som satt ord på livssättet expansion för mig. Hon exemplifierar det också, på ett synnerligen modigt och personligt sätt, i sitt eget liv. Jag gillar ordet, anammar det – jag upplever det som mer holistiskt än (personlig) utveckling, som för mig fått en mer linjär klang i sig. Fast det egentligen kanske handlar om delvis samma sak – att vecklas ut, mot ljuset, mot livet…
Klart det gör ont när knoppar brister. Att ömsa skinn när det gamla blivit för trångt är en ansträngande, utmattande process. Expansion är långt ifrån alltid lätt.
Det är en process som måste gå i vågor av utvidgning – vila – krafthämtning – repeat. Men det är en process som är nödvändig för livet. ”Allt som har liv, växer och utvecklas” skrev Lewi Pethrus i förordet till Segertoner, Pingströrelsens sångbok. Alternativet till expansion är förvisso bekvämlighet, men i förlängningen också stagnation och avveckling.
Talet som jag och Helena höll till Tess och Hunter på festen hade som tema ”Att leva livet fullt ut”. Och att göra det så att livets storslagenhet får alltmer plats i oss. Kanske inte dag för dag, eller ens år från år. Men över tid. Till mitt sista andetag.
