Etikett: Helena Roth

Ny måne – ny intention

On By Sara ModigIn Intentioner6 Comments

Igår var det nymåne igen och dags att sätta en ny intention för den nya måncykeln, den fjärde för året.

Den nya intentionen började pocka på redan för några dagar sedan, under inflytande av vårsol, fågelsång, altanhäng och vårblommor. Det är uteliv som ska levas och utforskas de kommande 27 dagarna.

IMG_3384

Mycket passande, nu när Spanienvärme väntas till våra trakter. Passande också när två säckar trädgårdsjord står och väntar på att fylla ut och ge ny näring åt mitt pyttelilla gerillaland nedanför balkongen. När den nyinköpta sekatören nästan studsar av otålighet att få ge sig på kaprifol och buske av okänd sort som ska ansas hårt. När svartvinbärsbusken, koriandern och myntan väntar på att grävas ner i det nyfixade landet.

Andra saker jag drömmer om att göra ocb uppleva i utelivet denna förvår är att kula utomhus, promenera, att cykla och att utforska vilda örter för att fylla frys och smaklökslusten med. Helena är en inspiratör i detta, och snart ska jag gå på nässel- och kirskålsjakt efter hennes modell.

Stillhet, Att säga nej för att skapa rymd och Det sakraliserade, överlåtna livet har stått i fokus under tidigare måncykler detta år. Kan lugnt säga att praktiken med att sätta en intention och låta den växa och utvecklas i måntakt har varit av godo för mig så här långt, och gett bränsle till mitt årsord Hälsoglädje. Är ganska så säker på att så blir fallet med Uteliv också. Bara tänk på allt D-vitamin som kroppens depåer hungrar efter att få fylla på!

PS. Vaddå måncykel tänker du kanske. Jo, inspirerad av kära vännen Tess vill jag ta hjälp av en av de cykliska perioder som finns i världen, måncykeln, för att lägga lite extra vikt vid någon aspekt av livet som jag vill jobba lite extra med. Om du jämför med fysisk träning, så väljer du kanske att avsätta en vecka eller månad eller termin åt att nöta in, fokusera på en viss rörelse eller moment i rörelsen. Same, same but different!

 

Energikällorna – skrattet

On By Sara ModigIn Energibalans2 Comments

När jag, i mitt födelsedagsinlägg, frågade vad ni är nyfikna på att läsa om i de inlägg som jag har planen (och snart vanan) att skriva så gott som dagligen under mitt femtionde levnadsår svarade Helena så fint:

Mången kust och mången hamn är jag nyfiken på vad gäller dig, själssöstra mi, och för att göra det enkelt för mig så säger jag inledningsvis, dina energikällor. Dvs ”Energikällor som sensualism och kroppsglädje, självkänsla, egenbehov, väl valda relationer och engagemang, nyfikenhet, prestigelöshet, skratt och tårarna utan skam.” – allt detta skulle jag mer än gärna läsa mer om för att, i min hjärna, spegla och tankespjärna, känna igen så väl som möta nytt i!

Ja, det är ypperliga förslag på teman för inlägg, det håller jag med om! Och vad passar bättre än att dela några rader om skrattet efter en helg då jag och barnen flera gånger skrattat så vi gråtit, fastnat i såna där skrattattacker som en inte kan sluta, skrattpåseskratt som gör ont i magen till slut och som en tappar andan av. Som en får extra år till livet av, och definitivt massor livskvalitet i den innevarande stunden.

Jag hittade en härligt vetenskapligt torr definition av skratt i en uppsats om humor i omvårdnaden:

”Spontant skratt är en motorisk reflex som frambringas av den koordinerade sammandragningen av femton ansiktsmuskler på ett stereotypt sätt och åtföljs av förändrad andningsverksamhet” (Humorologi: vetenskapliga perspektiv på humor och skratt)

Måste bestämt läsa resten av den boken också. Inte minst för att se hela sammanhanget till denna lätt surrealistiska, om än sakliga, beskrivning. Fnissar till när jag läser den faktiskt!

Vad jag skrattar åt när jag skrattar? Gärna åt lekar med språk och ord. Slapstick – ja, jag erkänner, jag skrattar åt det! (Även ofrivilliga slapsticks som i Fail Army…) En fingervisning finns också här, där jag för två år sedan skrev om Brené Browns 10e livsråd för ett helhjärtat liv – Värna skrattet, sången och dansen.  I det inlägget delade jag bland annat en infografik om skrattets hälsobefrämjande effekter. Den är definitivt värd att repriseras.

Vad får dig att skratta?

Laugh It Off: How Laughing is Beneficial To Your Health

Leva experimenterande, leva lärande

On By Sara ModigIn Intentioner, Lärande, Tankar5 Comments

I en kommentar till inlägget om Tystnad och vanor skrev Helena

Och så tänker jag vidare att JA, se vad som funkar – inte funkar – saknas i de vanor du etablerat under året. Och använd kunskapen konstruktivt. Framför allt tror jag dock det i grund och botten är nyfikenheten som driver mig, dvs, ”vad vore möjligt om… jag började göra x, y eller z?” och att jag då faktiskt också VILL undersöka det!

Jag har funderat på vad hennes ord väcker hos mig. Och jag har insett att det ligger ett viktigt perspektiv i det hon skriver (så klart).

Jag har insett att när jag ger mig ut på vägen till  en ny vana så är det blodigt allvar. Vägen är en av alla de vägar som ska leda till min mer fullkomliga personlighet (jo, jag erkänner, såna fåfänga tankar har jag. Det har jag fått syn på när jag funderat på detta.)

Det här förhållningssättet gör att det blir ett misslyckande när jag inte lyckas upprätthålla eller etablera en ny vana. Inte ett lärande. Och jag som har som mitt livsmantra ”Att lära är att leva”!

Ler ömsint åt att jag inte sett den här delen av elefanten mitt framför mig. Jag har haft fokus på lärande utifrån andras kunskap – att lära av mina egna erfarenheter har jag inte funderat på i så stor utsträckning som del av mitt lärande och liv.

Så – jag bestämmer mig för att prova om ett mer experimenterande, ett mer lekande förhållningssätt till att pröva stigar mot nya vanor kan vara något för mig. ”Lekande” för att det är så djupt mänskligt, för att det är så vi lärt oss alla våra grundläggande förmågor och vanor som barn, och inte minst för att ta bort en del av det blodiga allvaret med vilket jag i hög utsträckning närmat mig utveckling och expansion.

En vana som jag länge längtat efter att etablera och som jag för tillfället känner mig ordentligt grundad i är daglig meditation. Idag firar jag 100 dagar i följd med minst 10 minuters meditation! Woopwoop!

IMG_3400

 

Jag leker doktor

On By Sara ModigIn Tankar7 Comments
Journalanteckningar från besök 15 februari 2018

Symtom: Patienten berättar om en Alice i kaninhålet-känsla av handlöst fall varvat med drunkningskänsla, som om översköljd av oförutsägbara och okontrollerbara vågor. Nattliga grubblerier på hur allt ska gå ihop.

Diagnos: en kombination av FOMO (fear of missing out) och stark relationsorientering med fokus på vad motpart och sammanhang förväntar sig (eller vad hon tolkar som att de förväntar sig).

Behandling: eftersom patienten har god sjukdomsinsikt när hon är klartänkt och utsövd förskrivs hon

  • för det första att fylla tiden efter 21.00 på dagarna med annat än uppkopplade medier. Detta då den oändliga mängd av information och intryck som internet erbjuder utövar en allt för stark dragningskraft på patienten för att den erforderliga avslappning som kroppen och hjärnan behöver för sin återhämtning ska erhållas.
  • för det andra att fortsätta träna på att tidsätta och planera in arbetsinsatser och aktiviteter för att skapa sig en överblick och därmed sammanhängande upplevelse av kontroll, inklusive grund för att hantera förfrågningar och egna önskemål om ev. tillkommande aktiviteter. Men framförallt för att patienten ska veta när gränsen för tillräckligt bra är nådd, och tendensen till överarbete därmed hållas stången.
  • för det tredje att reda ut föreställningar om förväntningar med motparter, för att på det sättet kalibrera och framförallt undanröja orimliga tolkningar.
  • för det fjärde att säga NEJ. Nej till att ta ut kris och katastrof i förväg, nej till impulsen att multitaska, nej till tankar och saker som inte gagnar hennes långsiktigt sunda relationer med sig själv, andra eller jorden, nej till impulsen att fortsätta utforska varje ny fråga, varje ny tanketråd som dyker upp – och nej till påståendet att hon ”borde kunna det där också” innan hennes kunskap, innan hon själv, är värd att tas på allvar.

Återbesök: nästa nymåne.

…………………….

Tänk så det kan bli. Det som skulle bli ett inlägg om min intention för denna måncykel, ”att säga nej för att skapa rymd”, blev till journalanteckningar från mitt vårdbesök hos mig själv.

Den nattliga oron har tack och lov bara visat sig en enda natt. Men vid det här laget känner jag igen symtomet och vet hur långt ner i avgrunden det kan leda om den lämnas obehandlad.

Malströmmen av borden och måsten har jag blivit bättre på att se och undvika med åren. Men med jämna mellanrum överraskar den mig alltjämt och och simträningen för att hantera den kommer att behöva fortgå länge till.

Även om jag är en vän av att säga ja istället för nej och av att lägga till istället för att förbjuda, så har jag kommit till slutsatsen att jag faktiskt behöver träna på just NEJ. Framför allt till mig själv och de tankar och beteenden som inte gagnar mig (tack Helena för den formuleringen). Min hypotes är att när jag väl utraderat rädslan för att säga NEJ till mig själv och rädslan för vad jag eventuellt går miste om genom att säga detta NEJ kommer jag att få syn på vad jag har och vad jag får istället. Just genom att säga NEJ. Det kommer i nästa steg att ge mig mod och incitament för att bli bättre på att säga nej även i relationer med andra, när så relevant.

Det verkar vara så i mitt liv – kanske egentligen i allas våra liv. Att det jag vill få ordning på i relationerna med andra, det behöver jag först få ordning på i relationen till mig själv. Vad tror du? 

Foto: Genesis12~enwiki at English Wikipedia [CC BY-SA 2.5 ], via Wikimedia Commons

Medveten samhörighet

On By Sara ModigIn Medveten närvaro, Tillsammans1 Comment

3470650293_60b27d6539_bNär hjärta och relation brister, är det lätt att börja fundera på vad som kunde gjorts annorlunda. Fast mer relevant att fundera på är snarare vilka lärdomar som kan dras av gjorda erfarenheter inför framtiden.

I mina flöden under de senaste veckorna har tre pusselbitar kring den här frågan dykt upp. Den röda tråden i dem handlar om medveten närvaro, uppskattning och öppen, inlyssnande kommunikation.

Den första pusselbiten kommer från min vän och coach Helenas blogg. Hon och hennes make har efter en tids separation landat i ett måhända ovanligt, men också osedvanligt moget, beslut om hur de vill leva tillsammans, utifrån att de älskar varandra och vill fortsätta som äkta makar. Läs om deras beslut ”att vara särbo, för att vi älskar varandra!”

Helena skriver, med ord som berör mig på djupet, om en samhörighet som är starkare nu än under mer konventionella former för livet som partner och gift. Hur denna samhörighet grundas på en ömsesidig hjälp till ökat lärande, ökade insikter och ökad medvetenhet både för individerna och i relationen.

Medveten samhörighet går igen i den andra pusselbiten från mitt flöde, som är en artikel på Brainpickings om relationen mellan Kahlil Gibran (han med Profeten) och hans mecenat och stora kärlek Mary Haskell. Haskell sa först ja till Gibrans frieri, men beslöt efter en tid ändå sig för att avstå äktenskap, eftersom hon insett att en större kärlek väntade Gibran. Hennes beslut gjorde inledningsvis dem båda förtvivlade. Men efter ett tag vällde övertygelsen upp om att beslutet i själva verket förde dem närmare varandra:

That I have given him up I realize. But it has not parted us — it has brought us even much nearer together.

Haskell beskriver det hon sökte som

continuity of conscious togetherness.

Kontinuerlig medveten samhörighet. Oändligt vackert.

Den tredje pusselbiten är en textrad från en låt av Bo Kaspers orkester. I Tack återkommer flera gånger en fras, som andas medveten samhörighet.

När vi i en relation börjar ta varandra för givna, är det antagligen ganska lätt att tappa bort medvetenheten och bara låta det rulla på. Mönster, både konstruktiva och mindre konstruktiva, förstärks i relationsdansen. Upplevelser, reaktioner, känslor och tankar lagras på varandra, omedvetet, tills de en dag inte går att hålla undan längre.

Att försöka ha orden från Tack i bakhuvudet, och försöka leva dem, kan kanske vara en enkel påminnelse om att istället söka den där medvetna samhörigheten som Mary Haskell och Kahlil Gibran levde i, och som jag tror att Helena och hennes man nu modigt och moget bygger upp.

Jag ska aldrig ta för givet att somna bredvid dig.