Jag fick en dikt i mejlboxen häromdagen av kära Helena. En dikt ”om dig” skrev hon. Oh, ja! Dikten är av Tara Sophia Mohr, författare och coach med fokus på kvinnors ledarskap och välmående. Tack, Helena, för omtanken och för en ny spännande bekantskap.
Genom vännen och coachen Helena har jag stött på Charlotte Cronquist, författare och coach kring relationer och sexualitet. Hennes blogg 100% Charlotte är en av de bloggar som jag följer i Bloglovin’ (Tack Tess för tipset att använda den plattformen).
I dagens flöde dök rubriken ”Relationer: Har män och kvinnor olika skilsmässostrategier?” upp. Aktuellt ämne, liksom, så jag läste hela inlägget, och rekommenderar gärna dig som tänker kring din relationer att läsa den. Bland annat finns där flera bra frågor att fundera över.
Inlägget flaggade också för en webbkurs, Klara Skilsmässan, som Charlotte satt ihop utifrån sina erfarenheter som coach, liksom av att ha genomgått två egna skilsmässor. Även om jag och min fd livskamrat har en prövotid på sex månader innan en skilsmässa är ett faktum, beslöt jag mig för att köpa kursen nu. Chocken och sorgen är gissningsvis som starkast nu. Kan visserligen se att en andra våg kan komma när faktumet är på plats. Men att då ha varit varsam och jobbat igenom den första vågen skadar antagligen inte – tvärtom borde det väl lägga en grund för en ”bättre” (vad det nu är) hantering av de känslor som då ger sig till känna.
Har avverkat ett par moduler ikväll i enorm trötthet. Har stilla tagit in och i skrift formulerat känslor, tankar och fysisk upplevelse. Noterar att det är kroppens reaktioner som i nuläget är mest påträngande och mångfacetterade. Därefter känslorna, medan tankarna mest är – tomma. Intressant.
Tiden går fort när man har kul… Två dagar vid foten av Stenshuvud är till ända.
I avslutningen av kulningskursen sammanfattade alla deltagarna sina upplevelser med varsitt ord. Helenas ord var Samklang, Saras Nu.
Vår fantastiska lärare Anna Elwing uppmanade oss att dela med oss av kulandet när vi känner att det börjar landa i oss. Och eftersom vi, Sara och Helena, känner att en början har landat i oss efter dagens övningar, inklusive en stund med sång och kulning att bli hög på, uppe på Stenshuvuds östra topp med milsvid utsikt över land och hav, delar vi här med oss av våra första stapplande kulningssteg. Spring ut nu på bete, lilla kossan Lise!
Vi vill säga ett stort tack till Maria Heijbel, Lena Alebo, Österlen berättar och Österlens museum för två dagars musikaliskt grönbete!
Det här inlägget har Helena och Sara samskapat och vi postar det på bådas bloggar.
Strax efter nio i morse rullade vi in på parkeringen vid Stenshuvuds Naturskola. I det ljusa rummet i huset av obehandlat (lärk?)trä var nästan alla samlade. En skön blandning av människor med alltför många namn att komma ihåg på en gång.
Efter dagens tredje kopp kaffe för min del begav vi oss ut till på gräset, där yogamattor var utrullade och klangen av tibetanska böneskålar mötte oss. Anna Elwing, vår sånglärare på kursen, är också yogainstruktör och vi började dagens övningar med att förankra oss i vår andning.
Från lunchpromenaden i gammal kulturmiljöLjuvligt att ligga under bar himmel (nåja, rätt molntäckt var den), spänna av och andas till bara fåglarnas sång. Ljuvligt också att känna de första lätta regndropparna. När de började falla lite tätare än ljuvligt, flyttade vi dock in.
Stegen in i kulningens magiska värld har sedan gått via rop och inlärning av vallvisor – hittar som Lise Ko, Blågeta (i vilken vi också fick lära oss om trallande – det gav mersmak!), Ôpp ôpp sôm e vippa och Jag lalar dig… Melodierna i vallvisorna använde vi sedan som som lade grunden för kulandet. Inlärningen gick på gehör – mycket bra träning för notfokuserade mig. Jag har också fått jobba med att flytta fram klangen i munnen, bredda den och lägga den mer åt talhållet – bra för mig, som i mitt tycke har en klang som ligger långt bak och åt det mörka hållet (mörk som i svenskans långa a-ljud jämfört med italienskans mycket ljusare a:n).
Nu blir det sångtekniksnörderi: Själva kulningsklangen är en blandklang där både huvudklang och bröstklang ska vara med. Struphuvudet ska vara högt och mjuka gommen sänkt – till skillnad från ”vanlig sång” handlar det om att göra ansatsröret (dvs. svalget ovanför struphuvudet, mun- och näshålorna) så kort och komprimerat som möjligt. När det börjar skallra i tänderna och vibrera i bröstkorgen samtidigt som i bihålorna – då ligger en ungefär rätt! Och det är inte i styrkan det sitter – vilket jag lätt hamnade i – utan det är klangplaceringen som ska till liksom.
Eftersom vädret hade uppenbara syndaflodsambitioner blev vi kvar inomhus fram till sista passet, vilket gjorde att det var svårt att släppa rösten så fri som vi ville. När vi väl kom ut och provade på kunde vi ana skillnaden i att kula med himlen som tak och skogen som väggar…
Stenshuvud är en magisk plats, med många sägner och berättelser om knytt, troll och jättar. Idag har jag fått uppleva magin i folkton och lärande – att sedan få avsluta dagen med kreativa framtidsspån med Helena gör att jag skymtar ytterligare magiska rum att utforska.
Men nu – godnatt! Här ska drömmas om älvor, knytt, jätten Sten, blågetter och Lise ko.
Jag fick en dikt i mejlboxen häromdagen av kära Helena. En dikt ”om dig” skrev hon. Oh, ja! Dikten är av Tara Sophia Mohr, författare och coach med fokus på kvinnors ledarskap och välmående. Tack, Helena, för omtanken och för en ny spännande bekantskap.
