Söderut på sångens vingar

Tänk att jag gjorde det. Tänk att jag anmälde mig till en kurs i kulning. På Österlen av alla ställen.

Stenshuvud östra huvud

Två dagar bara för min egen skull. Två dagar i vad som verkar vara ögonbedövande vacker natur, i musiken och den folkliga traditionen, i utforskandet av min röst i min kropp och i gott sällskap av Helena och två gitarrer för kvällarna.

Nyfiken på vad dagarna kommer att föra med sig. Hur mycket hinner man lära sig av en helt ny sångteknik på två dagar?

Kärt barn har många namn… Kulning är dalarnas ord för företeelsen, men det finns en mängd olika dialektala varianter så som kölning, kökning, hujning, kujning, käukning, kaukning, lullning, lallning osv. Dessa namn syftar dock till samma sak – den gamla musiktraditionen från vallgångens fäbodar.

Kulningen är kanske den mest särpräglade och äldsta kvinnliga musiken i Europa. Den kan beskrivas som en falsettartad ropsång i tidvis extremt höga register, med en kraftigt tonande, rak, vibrationsfri ton. Den är parlandoartad, melodiös och vid vissa tillfällen rikt ornamenterad. När man kular pressas luften fram stötvis genom en hårt spänd strupmuskulatur. Struphuvudet höjs och ansatsrörets lägre del blir trängre. Detta ger höga och starkt ljudande toner.

Kulning och fäbodkultur, Institutet för Forntida Teknik

Har fascinerats av kulning under många år, ända sedan jag hörde Lena Willemark första gången. Nu har jag även hittat andra inspiratörer, som Helle Thun och Susanne Rosenberg. Dessutom Jonna Jinton som skapar magi i både bild och ton…

Jag har överhuvudtaget ”a sweet spot” för folkmusikinfluenser. Rytmer och tonalitet som ger musik som suggererar, smeker, lockar till dans, ger liv och stillhet om vartannat. Lyssna på exempelvis Väsen, Frifot (med Lena Willemark för övrigt), Ale Möller Band (med influenser från folkmusik från flera delar av världen), Frode Fjellheims krock mellan samisk och tysk i Eatnemen Vuelie eller Olov Johansson och Catriona McKay i mötet mellan svensk och irländsk folkmusik. Och just ja, min nya kärlek Kraja (lite sen på bollen kanske, men bättre sent än aldrig)!

Tjoho, det här blir kul!

Sårbarhetsklubben – dag 91 i #blogg100

Jag fick en så klok kommentar av Ola Berg på gårdagens inlägg om tillit och tro. Ola skrev på FB:

En tanke om tilliten och samhället som du skriver om, korsat med en grej från gruppsykologin: För att vi människor ska bilda ingrupp med varandra krävs det två saker: att vi ser ett gemensamt syfte, och att vi är trygga med varandra. När vi är trygga öppnar vi upp och visar sårbarhet, och det stärker ingruppsbanden.

Det lustiga är att de hjärnstrukturer som gör kopplingen sårbarhet-trygghet är så grundläggande att de inte har koll på vad som är orsak och verkan. Om någon tar mod till sig och visar sårbarhet i ett mänskligt samspel där tilliten är låg, så BLIR tilliten högre.

Det tänker jag kan ses som ett gemensamt uppdrag till alla tillitsfyllda, alla troende, oavsett varifrån de hämtar tilliten: visa sårbarhet. Påminna om vår gemensamma mänsklighet, vårt gemensamma syfte att värna varandra, och då våga visa sårbarhet. Om inte vi släpper garden först, vem ska då göra det? Så tänker jag när läser det du skriver.

Tess Mabon hakade på:

Klockrent! Det är som en magisk nyckel till tilliten och tillhörigheten – när en vågar ta klivet fram och stå i sin sårbarhet. Synd att inte fler vågar prova.

Helena Roth anslöt till samtalet, och berättade om hur hon och kollegan Stellan Nordahl testat att

… börja i utgångspunkt att tillit finns, i nya gruppkonstellationer. Kliver rätt ner i ett djupare samkväm på ett bräde på något vis!

Plötsligt hörde vi till en ny gemenskap – ”Sårbarhetsklubben”, en officiell FB-grupp. Ola var blixtsnabb grundare. Klubben är, med högtidliga ord (sådana behövs ibland!), till för

… oss som vill värna och våga sårbarheten, genom att själva lova att visa oss sårbara och att uppmuntra andra att göra detsamma.

Vad vi ska göra i gruppen? Ingen aning. Kanske blir det bara en manifestation av ett  värdefullt tankeutbyte i en kommentarstråd. Kanske postar jag mina favoritcitat eller sånt jag inte förstår från nästa Brené Brownbok Mod att vara sårbar, som jag ska plöja (när turen kommit till den i min att läsa-hög, som är just – hög…) Vad skulle du vilja göra i och få av en Sårbarhetsklubb?

En bra FB-grupp behöver en bra bild. Vi landade i en variant av den daggdroppe som prydde gårdagens inlägg på denna blogg, och som är på topp även idag. Jag tycker så mycket om den bilden, bland annat för att den får mig att tänka på Karin Boyes dikt Ja, visst gör det ont. Den dikten är i sig ett sådant fantastiskt kondensat av sårbarheten, rädslan, tvekan, men också den obönhörliga kraften som ligger i växandet och i kapitulationen inför tilliten som leder till frihet…

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.

Att fuska eller inte fuska – dag 51 i #blogg100

Tomt i skallen. Egentligen inte på bloggidéer; jag har flera utkast på gång. De kräver dock fortfarande en hel del handpåläggning. Men – det är tomt på energi här på kvällskvisten efter en intensiv dag, och likaledes tomt på uppslag till korta inlägg. Typiskt, det har flutit på bra fram till gårdagens inlägg i halvlek.

Precis när jag bestämt mig för att dela Helenas inlägg om fenomenet Stiltje (på bloggfronten) frågar A ”Va, har du börjat fuska med bloggen?!”, syftandes på gårdagens inlägg om olika sätt att se på det halvfulla/-tomma glaset. En inbäddning från Tumblr liksom, ska det vara något att komma med?!

Fusk? Ur ett perspektiv kanske, i det att det inte är min egen produktion av vare sig text eller bild. En av flera anledningar till att jag bloggar, är ju att jag vill träna på att skriva och skapa. Jag vill formulera några de tankar, känslor och insikter som jag bär på för eget vidare lärande/reflekterande, liksom förhoppningsvis till någon annans glädje eller nytta.

Ur ett annat perspektiv: inte fusk. Jag delar och samlar ju mina tankar ändå, om än i form av inspiration som jag hämtat från andra.

Håhåjaja. Så ofta som jag hamnar i ”å ena sidan, å andra sidan…”-resonemang. Skrattade igenkännande åt Yo-Yo Mas beskrivning av det här fenomenet i On Being, när han svarar på en fråga från intervjuaren Krista Tippett:

As usual, I feel two ways about it.  See how conflicted I am? It’s a wonder I can get up in the morning. Should I get up? Why should I get up? Who am I that thinks I should get up? It gets very confusing.

Det vore förvisso enklare om jag kunde hålla mig till ett dike, istället för att vingla på den smala vägen mellan två (eller flera, fast då blir analogin väääldigt märklig) breda, bekväma sanningsdiken. Men oändligt mycket tråkigare. Och mycket jobbigare, om jag skulle hamna i ”inbäddade-klipp-från-andras-sajter-är-fusk”-diket.

Och vips (nåja, relativt sett…), så bidde det visst, och mot förmodan, ett litet inlägg i dag också.

Foto av joiseyshowaa @ Flickr under licens CC BY-SA 2.0

Lånat inlägg om att vara på väg eller växa – dag 45 i #blogg100

Idag lånar jag tankar från Helena. Hennes inlägg om att vara på väg kontra expansion, växande och rotande slog djupt an hos mig. Det finns de som menar att utveckling och rotande står i motsats till varandra. Helenas inlägg förstärkte min upplevelse av att det inte är så enkelt.

Min egen livsresa blir allt mer av just att växa, expandera och samtidigt rota mig i den jag är och vad som är viktigt för mig, i min potential när jag upptäcker och utmanar den, i varifrån jag kommer, i de sammanhang som jag är i och i de insikter och frågor som väcks i mig, allteftersom dag läggs till dag och årsringarna blir fler.

Ju mer rotad jag blir i mig själv, desto större blir min integritet. Och desto stadigare kan jag växa i samklang med de ständigt växlande omständigheterna.

 

Att älska sin nästa som sig själv, del 2 – dag 29 i #blogg100

Skrev häromdagen om den andra delen i Brené Browns livråd no 2 för ett helhjärtat liv: ”Frigör dig från kraven på att vara perfekt”. Idag vill jag återvända till den första delen av rådet, som ju är ”Värna om medkänslan med dig själv”.

Medkänsla med sig själv, eller på engelska self-compassion, handlar i grund och botten om att bejaka sitt eget människovarande. Den ständigt perfekta, alltid rätta och starka, aldrig misslyckade varelsen har genom årtusendena alltid definierats som något annat än människa – mytologi och litteratur vimlar av övermänniskor, gudar och andra sagofenomen. I vår tid kan vi lägga till robotar och botar till skaran av potentiellt fläckfria företeelser (även om det sannolikt är några års utvecklingsarbete kvar).

De människor som det likaledels vimlar av i historia, mytologi och litteratur är allt annat än felfria. Människovarandet inrymmer såväl styrka som svaghet, såväl stor potential som otaliga brister, såväl nästan underverk som totala misslyckanden.

klodt_michail_petrovich_-_raskolnikov_and_marmeladov

Raskolnikov och Marmeladov – två minst sagt mänskliga personer i Fjodor Dostojevskijs Brott och Straff. Målning av Michail Petrovich Klodt [Public domain], via Wikimedia Commons

Brené Browns tankar om medkänsla med sig själv grundas till stor del på forskaren Kristin Neffs arbete. Neff beskriver tre beståndsdelar i denna medkänsla:

  • Att vara snäll mot sig själv – ”Self-compassion entails being warm and understanding toward ourselves when we suffer, fail, or feel inadequate, rather than ignoring our pain or flagellating ourselves with self-criticism.” Så lätt jag har att hamna i det där självpiskandet med den förödande självkritiken… Det blir lätt ett ältande och ett malande av skam och ”skulle gjort annorlunda”. Och som det äter av självkänsla och glädje, samtidigt som det föder vresighet och otålighet med människorna i min omgivning.
  • Delad mänsklig erfarenhet – ”…self-compassion involves recognizing that suffering and personal inadequacy is part of the shared human experience – something that we all go through rather than being something that happens to “me” alone.” Den där känslan av att nästan lätta från marken när otillräcklighetsryggsäcken fallit av i påminnelsen eller insikten om att min upplevelse delats av andra – den känslan av befrielse!
  • Medveten närvaro – ”… relating personal experiences to those of others who are also suffering, thus putting our own situation into a larger perspective…  (i kombination med) … the willingness to observe our negative thoughts and emotions with openness and clarity … (och) … a non-judgmental, receptive mind state in which one observes thoughts and feelings as they are, without trying to suppress or deny them.” (Som du förstår har jag kortat hennes text något.) Nyckelordet för mig sedan några år är ”non-judgmental”. Jag har oerhört lätt att sätta värderande etiketter på mina känslor, upplevelser och tankar – det var bra, det var dåligt, dumt, klantigt (inte någon slump att det är tre negativa omdömen på ett positivt…). En av grundprinciperna i den medvetna närvaron är just att bara observera – utan att bedöma och värdera. Och i och med detta andrum som hjärnan då skapar för mig själv, får jag ofta ett bredare perspektiv och mer distans till min frustration, irritation, otillräcklighet eller vad det nu kan vara – med mindre stresspåslag och drunkningsupplevelse på grund av översvämmande känslor som följd.

Neff betonar att det inte handlar om att tycka synd om sig själv, om tillåta sig total njutningslystnad eller ens om självaktning.

Min kära vän och coach Helena har skrivit om att det verkar som om vi är många idag som lever i en ”epidemic of harshness”. Hennes bot mot denna epidemi är just Be gentle with yourself – var snäll mot dig själv. Om du vill ha stöd på vägen mot djupare medkänsla med dig själv, följ gärna hennes söndagstips på just detta tema.

Vad spelar då medkänslan med mig själv för roll egentligen? Förutom att vi kan välja att utgå från att vi faktiskt är värda den bara för att vi – är – , så lägger den också grunden till bättre hälsa (genom högre motståndskraft mot stress och andra mentala påfrestningar) och till bättre relationer med våra medmänniskor. Det är på samma sätt som jag skrev om i det första inlägget om Att älska sin nästa som sig själv:

”Den andra delen av bibelns kärleksbud är ju ”Älska din nästa som dig själv”. Hur ofta läser vi inte detta som ”Älska din nästa.” Men innebörden är ju egentligen tvärtom – Som du älskar dig själv (och ger dig själv den uppmärksamhet, möter dina behov, visar dig den omsorg du förtjänar), så ska du älska din nästa. Det betyder, tänker jag, att jag måste börja med att älska mig själv för att jag ska kunna älska andra. I alla fall om jag ska kunna älska andra på ett sätt som inte innebär att jag förväntar mig något tillbaka, utan att skapa skuld, skam och svartsjuka.”

Vågar du släppa taget om skammen, skulden och kraven för ge dig själv samma medkänsla som jag tror att du unnar din omvärld?