Står på startlinjen. Känner adrenalinet pulsera. Noterar många andra som varvar upp precis som jag för 100 blogginlägg på 100 dagar. Ett långlopp i text. Ett långlopp i observation, reflektion. I bästa fall också ett långlopp i inspiration, lärande och dialog.
Vissa dagar kommer det att bli sprintinlägg. En snabb länk till en låt, podd eller text som gripit tag i mig. Några medeldistansinlägg – lite recept, lite reflektioner över något jag läst eller lyssnat på. Några mildistanser – längre reflektioner, självcoaching om man så vill.
Jag är nyfiken på att göra en sådan resa som Helena nu har gjort tre gånger: en resa till ökad självinsikt genom dagligt bloggande. Det betyder att jag i första hand skriver för mig själv, i andra hand för att bli läst (även om det naturligtvis är skoj när staplarna sticker iväg i statistiken). Temana kan därför möjligen te sig spretiga. Men från min horisont finns en högst tydlig gemensam nämnare.
Den här bloggen heter Saras Goda. Jag valde namnet för att jag ville berätta om det som jag tycker gör livet gott att leva. Som jag skrev nyligen om har jag insett att en djupare dimension av namnet är att jag i mina inlägg reflekterar – gärna i dialog med dig, kära läsare – över vad som gör mig gott, det vill säga vad som ökar mitt välbefinnande.
När jag befinner mig väl, har jag kraft. Kraft att långsiktigt och vist bidra till välbefinnande för fler, och till att den värld vi lever i vårdas på bästa sätt för de som kommer efter oss.
Välkommen med på mitt mentala Vasalopp 2016, kära läsare. Nuuuuu kör vi!
I gårdagens samtal med coach Helena kom vi bland annat in på självtillåtelse. Även om det faktiskt känns märkligt att jag ibland behöver ge mig själv tillåtelse – ”What’s keepin’ me”, liksom – så vet jag att om jag inte explicit ger mig själv denna tillåtelse, så kommer jag att mala på i ”borde/måste/ska bara-kvarnen” tills all ork är slut.
Just nu tillåter jag mig att läsa pappersböcker. Jullovet gav osedvanligt rikliga tillfällen till läsning, och jag insåg då (på nytt) vilken vila läsningen ger mig. Tyvärr ”måste” det vara pappersböcker för att det ska funka. Det skulle verkligen vara himla praktiskt om jag kände samma vila vid läsning på padda, ajfån och dator – men jag verkar vara fel generation för det.
Jag tillåter mig att dansa och sjunga – mer om det kommer i ett separat blogginlägg. Jag tillåter mig att välja efter känslan i maggropen, snarare än efter rösterna som skriker ”borde” i mitt huvud. Jag tillåter mig att ta tid för att lära, reflektera och skriva, bland annat här i bloggform. Jag tillåter mig också att klottra – doodla, eller sketchnote:a – för att utforska nya sätt att ta in, sortera, befästa och kommunicera information. Mer om det kommer säkert också framöver :).
Självtillåtelsen är ett viktigt inslag i att älska mig själv – så att jag orkar älska andra. Och den är en viktig del i min tyngdpunkt inser jag, i mitt ständiga balanserande på slak lina.
Vad är din självtillåtelse? Vad skulle du vilja tillåta dig själv? Och vad är det som hindrar dig? Välkommen att göra mig sällskap på Självtillåtelsens väg!
Jag hade ju bestämt mig. ”Balans” skulle vara mitt årsord 2016. (Årsord är ett ord som en väljer som tema för ett år, istället för att avge det där nyårslöftet som ändå bryts efter max tre veckor. Inspirationen är min kära f d träningskompis Lisen, som ersatt nyårslöfte med årsord sedan ett antal år tillbaka.)
Så gjorde jag ett ett facebooktest som sa att mitt ord för 2016 skulle vara ”Sanning”. Frågade mina facebookvänner om hur jag kunde tänka kring sambandet mellan ”Balans” och ”Sanning”. Helena gav mig då en kommentar som fick mig att se hur Sanning i själva verket kan vara en förutsättning för Balans.
Reflekterade i ett tidigare inlägg om det fjärde livsrådet ”Värna tacksamheten och glädjen” i min julklappsbok ”Våga vara operfekt” av Brené Brown. Mitt val av ”Sanning och balans” som mantra för 2016, bekräftades omedelbart när jag öppnade boken och tittade igenom innehållsförteckningen. Det första livsrådet är nämligen ”Värna om ditt sanna jag”.
I detta avsnitt resonerar Brown om äkthet. Hon konstaterar att människor som söker äktheten i sitt liv kan provocera och till och med skrämma sin omgivning. Det som skrämmer, menar hon, är dock inte äktheten i sig, utan snarare det mod och den djärvhet som är förutsättningen för att våga värna sitt sanna jag – eller, som jag tänker på det: sitt hela jag.
Som den forskare hon är, har Brown sökt en empiriskt välgrundad definition av vad äkthet handlar om. Utifrån de tusentals intervjuer hon genomfört, kom hon fram till följande:
”Att vara äkta är att dagligen frigöra sig från den man tror att man borde vara och istället bejaka den man är”.
Påminner lite om det som den vindbitna västkustbon som är morfar till en av våra vänner lär ha sagt:
”En får va gla att en ble som en ble, när en inte ble som en sulle”.
Brown betonar att äkthet inte är en medfödd egenskap, utan något som man kan tillägna sig genom medvetna val och regelbunden träning. En äkthetsmuskel, liksom. Henes definition fortsätter därför
”Valet att vara äkta innebär
att värna om modet att vara operfekt, sätta gränser och tillåta sig att vara sårbar.
att tillämpa den medkänsla som föds ur vetskapen om att alla människor har såväl starka som svaga sidor
att vårda den samhörighet och känsla av att höra till som bara kan uppstå när vi tror på att vi duger.” (min kursivering)
Att göra valet att vara äkta handlar om att ge plats åt ”min sanna röst”, tänker jag. För att bejaka den jag är, är i sig en process i att lära mig mer om vem jag egentligen är. Det är att ta in orden från ängeln utan ansikte i Tomas Tranströmers dikt Romanska bågar:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Häromdagen aktualiserades en aspekt av att vara sann mot sig själv i min coachcirkel (mer om den i ett kommande inlägg, tills vidare får ni leva i nyfikenhet). Vi talade om vad det är som påverkar uthålligheten i att etablera en ny vana. Det är så lätt att avfärda de goda intentionerna som inte efterlevs mer än några dagar eller veckor (högaktuella exempel på detta finns på vilket gym som helst så här i kölvattnet av nyårslöften och julgodis) som att man inte är ”tillräckligt” motiverad – ”egentligen”.
Jag har åtskilliga gånger börjat på ny kula. Ett antal av dessa kulor finns att läsa om här på bloggen – här t.ex. Och visst har motivationsgraden varierat – men ett antal gånger kan jag ändå säga att den varit 110% både intellektuellt och emotionellt när jag börjat.
I efterdyningarna av samtalet skrev Helena en reflektion över det där med fullföljandet. Är ”den tysta inre vissheten”, som hon skriver om, samma sak som ”min sanna röst”? Det funderar jag på – och utforskar – nu.
Dagarna går just nu i ett rasande tempo. Och hastigheten kommer att öka i takt med nya uppdrag.
Vill därför ta tag i mina strukturambitioner igen som jag spårade in på tack vare Helena. Men som alltid är det uthållighet och disciplin som är min utmaning.
Vissa dagar kommer det att bli sprintinlägg. En snabb länk till en låt, podd eller text som gripit tag i mig. Några medeldistansinlägg – lite recept, lite reflektioner över något jag läst eller lyssnat på. Några mildistanser – längre reflektioner, självcoaching om man så vill.
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!