Frågvis

Jag frågade vinden: Vad är det att leva utan rädsla? Utan rädsla för att bli bortvald, övergiven, utanför, befunnen otillräcklig och inadekvat?

Och vinden svarade: Det är att orka leva med sorgen. Sorgen över det som inte blev, inte längre är. 

Jag frågade solen: Vad är det som inte längre är?

Och solen svarade: Det du älskat. Sorgen är en frukt av kärleken. 

Jag frågade månen: Är sorgen oändlig?

Och månen svarade: Som jag speglar solens ljus, speglar sorgen kärleken. Om du älskat oändligt, är din sorg oändlig. Men när du låter sorgen speglas i förundran och tacksamhet över det du fått ge och ta emot i kärlek, så kan du ändå möta den. På samma sätt som din blick bländas av solens direktljus, men kan möta det när det mjukt lyser upp mörkret i min spegling. 

Vågen viskade till mig: Vet, att förundrans och tacksamhetens tidvatten vattnar tillitens strandängar, där kärlekens och hoppets blommor spirar.

Jag frågade regnet: När tar tårarna slut? Och regnet svarade: När upphör regnet? Jag är en del av ett evigt kretslopp som du inte vill leva utan. Tårarna vattnar ditt hjärta, så att myllan blir mjuk och fruktsam. 

Jag frågade hjärtat: Hur ska vi orka bära all sorg? 

Och hjärtat svarade: Den ska vi inte bära. Den vill bara landa, vill omfamnas varsamt av tystnaden, medkänslan, omsorgen från dem du älskar och som älskar dig tillbaka. Och det, min vän, inkluderar mig, ditt eget hjärta. Du förstår, att leva utan rädsla är att leva med ett hjärta som rymmer både tårehav och tillitsäng. Som rymmer kärleksblomman, hoppets ört och sorgefrukten. Och när du håller mig i varsamhet, ömhet, medkänsla – då rymmer jag allt det och lite till. 

Till A, själabror och vän.

Och ljuset lyser i mörket

Det glimmar till i det som nyss var ogenomträngligt. Vad var det?

Ännu en gång glimmar det till. Är det… Kan det vara…

Ja. Det är en glimt av ljus. Med bud om hopp. Om… liv? Med en aning av att något öppnas på glänt mot en annan tillvaro än den i det hopplösa, tomma, i frånvaron av liv. En annan tillvaro än den djupfrysta själadödens; den tillvaro som rädslans, ångestens, traumats och utmattningens beniga fingrars grepp runt halsen ledde till.

Orkar inte möta. Inte hoppas. Inte än. Har inte kraft att än en gång riskera fallet, det handlösa ner i det bottenlösa. Som, trots att ingen botten fanns, ändå krossade alla benen som höll tron, hoppet och kärleken uppe.

Där är det igen, ljuset! En flämtande låga tar form. Ett aldrig så bräckligt andetag nu skulle släcka den, så skör är den.

Mörkret är så stort, så allt omvälvande. Så fort blicken släpper taget om den lilla flämtande ljuspunkten är det nattsvarta, gravsvarta, dödssvarta där igen och fyller synfältet över alla bräddar.

Men lågan finns där. Kanske slocknade den ett litet tag, kanske brann den hela tiden. Håller blicken fäst vid den nu, håller den i fokus. Mörket finns runt omkring, bryter in i synfältet, men lågan finns där.

Den första morgonrodnadens låga vid horisonten växer sig allt starkare. Fåglarna börjar vakna. De ruskar på sig, sträcker på sina halsar, harklar sig. De testar om rösten håller idag med. Jo då. Så stämmer de upp i morgonpsalm.

Deras sång på lätta vingar gör morgonrodnadens fotoner sällskap in i graven.

Förlamningen är bruten. En andra förlossning är vunnen. Livet återvänder i myrsteg.

Varsamt blåser hoppet värmande andedräkt på ångestens kallsvettiga panna. 
Varsamt smeker kärleken traumats kind så att spända käkmuskler slappnar av. 
Varsamt, stilla, håller tilliten rädslan i sin famn. 

Salvorna på kroppen och de mjuka bindlarna berättar om vännernas omsorger. Vännerna som väntar där utanför, därute i det levandes livet.

Fötterna möter marken. Händerna skjuter ifrån så att kroppen reser sig. Blicken orienterar sig, riktningen tas ut. Ut mot ljuset och fågelsången.

Benen för ditåt, steg för steg närmare, även om de är ostadiga, lätt vingliga och skakiga. Armar, axlar och rygg kämpar för att rulla undan stenen som skiljer mörker från ljus.

Bländas. Känner instinkten att vända tillbaka blicken, att fly tillbaka in i mörkret, det visserligen förlamande men också skyddande och numera välbekanta.

Väljer att gå vidare ut mot ljuset. Ser att mörket finns där ute med, i trädens långa skuggor. Under de täta buskagen. I klippskrevor och vattendrag. Men det är inte dödsmörkret längre – det är inte förlamande och kvävande och rövar inte bort orienteringsförmågan och riktningen. Tvärtom – ljusspelet där ute gör det lättare att bedöma avståndet, att vara varsam på var groparna på stigen finns.

Där sitter en älskad vän, i bedrövelse och oro av axlarnas hopdragna kurva att döma. Hon höjer huvudet, möter blicken med misstro. Inte kan det väl…

Ett samtal med några få ord bekräftar att, jo, det är det. Samma vän som hon nyss grät i ordlös ångest tillsammans med och över. Som hon varsamt skötte i kärleksfull omsorg när livsandarna flugit all världens väg och mörket tagit deras plats. Delad ångest och smärta blir delad tacksamhet och förundran.

Det är samma vän hon möter, men ändå en annan. Med ett annat ljus i blicken, själaspegeln. Ett ljus, som bärs i hjärtat av den som mött nåden att uppleva hur det mörkaste mörkret inte var ogenomträngligt.

Mina påsktankar i detta och långfredagens inlägg är inspirerade av den kristna påskens budskap om Jesu lidande, död och uppståndelse. Den berättelsen tjänar i mina inlägg som en allegori över mina, och mångas med mig, erfarenheter av att gå igenom och gå vidare efter livskriser.

Depression, ångest, trauma och andra psykiska påfrestningar är vardag för många. Psykisk ohälsa är en av vårt samhälles stora utmaningar i dag och inför framtiden. Den mening som jag utvunnit ur mina erfarenheter av vandringar i dödskuggans dalar handlar bland annat om att använda mina ord för att berätta om min resa, liksom om att berätta om det levande liv, den tillit, det hopp och den kärlek som finns bortom de mörka bergen.

Jesusbarn minus 11 – återbruk på tema hopp som funktion av kamp

I detta nådens år 2017 gör jag min egen bloggadventskalenderutmaning. En reflektion om dagen. Inte nödvändigtvis med explicit anknytning till adventstidens tema – väntan på julens ankomst. Men säkert hittar den som vill något slags association till ljus, glögg, glitter och krubbor.

Idag bestämmer jag mig för att återanvända en text från Annandag jul förra året. Den tar bland annat upp resiliens, ett begrepp som jag ofta haft i tankarna den här hösten, och som jag också vill ha som mål för mitt arbete med människor, grupper och organisationer.

Hopp=f(kamp)

Krista Tippetts bok Becoming Wise – an Inquiry into the Mystery and Art of Living har följt mig under 2016. Jag har läst den i småbitar, matiga och mättande småbitar, eftersom den är proppfull av tankar som jag behöver mycket eftertanke och reflektion för att smälta.

Det sista kapitlet, som jag avslutat idag, har rubriken Hope. Om någon förknippade hopp med naiv framtidsoptimism, så får den här helt andra perspektiv på begreppet.

I ett citat från ett samtal med Brené Brown läser jag

… hope is a function of struggle. … hope is not an emotion. Hope is a cognitive, behavioural process that we learn when we experience adversity, when we have relationships that are trustworthy, when people have faith in our ability to get out of a jam.

Hope is brokenhearted on the way to becoming wholehearted.

Tippett leder över dessa tankar till ett resonemang om resiliens, som är ett av de vackraste orden jag vet.

Resilience is a successor to mere progress, a companion to sustainability. It acknowledges from the outset that things will go wrong. All of our solutions will eventually outlive their usefulness. We will make messes, and disruption we do not cause or predict will land on us. This is the drama of being alive.

Yep. Så sant. ”This is the drama of being alive”. I slutet av ett år där ”messes” och ”disruptions” sannerligen varit såväl oönskade som oförutsedda, och där de bildligt talat kraschlandat på oss, både som samhällen och, för mig själv, på ett personligt plan, är det angeläget att komma ihåg att detta inte är något konstigt. Det är smärtsamt, oönskat, problematiskt – men naturligt, en del av livsvillkoren för människa och samhälle. Historien tar inte slut, hur gärna vi än vill tro det när våra egna livsvillkor är som behagligast.

To nurture a resilient human being, or a resilient city, is to build in an expectation af adversity, a capacity for inevitable vulnerability. As a word and as a strategy, resilience honors the unromantic reality of who we are and how we are, and so becomes a refreshingly practical compass for the systems and societies we can craft. It’s a shift from wish-based optimism to reality-based hope. It is akin to meaningful, sustained happiness – not dependent on a state of perfection or permanent satisfaction, not an emotional response to circumstances of the moment, but a way of being that can meet the range of emotions and experiences, light and dark, that add up to a life.

Resiliensen gror, får näring och växer i gemenskapen med andra. När vi delar våra bekymmer, vår sårbarhet, vår glädje och vår sorg jobbar spegelneuronerna för fullt och väver osynliga spindelvävstrådar av återhämtning och hopp mellan oss. Våra upplevelser av misslyckanden och kriser, av framgångar och lyckostunder omvandlas till en på samma gång djupt personlig och brett delad upplevelse av att vara människa. Ur sådana erfarenheter av det som varit och är hämtar jag sedan kraft att fortsätta ”framåt och uppåt”.

Resilience is at once proactive, pragmatic, and humble. It knows it needs others. It doesn’t overcome failure so much as transmute it, integrating it into the reality that evolves.

Jesusbarn minus 21 – Mörker och ljus

I detta nådens år 2017 gör jag min egen bloggadventskalenderutmaning. En reflektion om dagen. Inte nödvändigtvis med explicit anknytning till adventstidens tema – väntan på julens ankomst. Men säkert hittar den som vill något slags association till ljus, glögg, glitter och krubbor.

Om det finns ljus, finns det mörker; om kyla, hetta; om höjd, djup; om fast, flytande; om hårt, mjukt; om skrovligt, lent; om stiltje, storm; om framgång, motgång; om liv, död.

Pytagoras

Både och. Yin och yang. Inte nödvändigtvis efter varandra, utan också samtidigt.

Konsten att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Eller, kanske ännu svårare, två känslor i hjärtat samtidigt. Eller att härbärgera flera olika känslor från två delar av känslospektrumet samtidigt.

Utan att bli galen. Utan att känna att det ena förtar existensen av det andra. Är det det som är vishet?

Ett vet jag, och det är att det iallafall är mognad. Och sådan nås inte sällan genom smärtan.

Vredens och sorgens orkanvindar som slet sönder seglen i min hjärtebåt så hårt vid denna tid förra året. Tack och lov har de mojnat. Tack och lov, eftersom jag dräneras på livslust när de stormar i mig.

Tack och lov har andra vindar också börjat blåsa: kärlekens sunnan, glädjens västan, hoppets östan.

I mig blåser vindarna samtidigt. Vreden och sorgen över att ha blivit lämnad kan fortfarande sätta in med orkanstyrkor. Inte sällan genom nattens oskyddade drömmar, och jag vaknar med blödande hjärta.

En av de smärtsamt förvärvade lärdomarna från förra året är att det inte går att trycka undan vreden och sorgen och tro att de därmed är borta. De måste få blåsa ut med full kraft innan de kan lägga sig.

Den aktuella väderprognosen inrymmer storm från norr i en upplevelse av mindervärdighet, även om jag vet att det inte är upphovspersonens avsikt att nedvärdera mig.

Så jag tränar mig på att observera och vara i nordan, utan att trycka undan och förneka den. Jag drar på mig stormstället, knyter fast livlinan i masten och tränar på att härbärgera nordanvind, att låta den blåsa samtidigt och vid sidan om kärlekens, glädjens och hoppets tilltagande vindar.

Det är ok att snurra runt ett tag.

Hopp=f(kamp)

Krista Tippetts bok Becoming Wise – an Inquiry into the Mystery and Art of Living har följt mig under 2016. Jag har läst den i småbitar, matiga och mättande småbitar, eftersom den är proppfull av tankar som jag behöver mycket eftertanke och reflektion för att smälta.

Vulnerability-2Det sista kapitlet, som jag avslutat idag, har rubriken Hope. Om någon förknippade hopp med naiv framtidsoptimism, så får den här helt andra perspektiv på begreppet.

I ett citat från ett samtal med Brené Brown läser jag

… hope is a function of struggle. … hope is not an emotion. Hope is a cognitive, behavioural process that we learn when we experience adversity, when we have relationships that are trustworthy, when people have faith in our ability to get out of a jam.

Hope is brokenhearted on the way to becoming wholehearted.

Tippett leder över dessa tankar till ett resonemang om resiliens, som är ett av de vackraste orden jag vet.

Resilience is a successor to mere progress, a companion to sustainability. It acknowledges from the outset that things will go wrong. All of our solutions will eventually outlive their usefulness. We will make messes, and disruption we do not cause or predict will land on us. This is the drama of being alive.

Yep. Så sant. ”This is the drama of being alive”. I slutet av ett år där ”messes” och ”disruptions” sannerligen varit såväl oönskade som oförutsedda, och där de bildligt talat kraschlandat på oss, både som samhällen och, för mig själv, på ett personligt plan, är det angeläget att komma ihåg att detta inte är något konstigt. Det är smärtsamt, oönskat, problematiskt – men naturligt, en del av livsvillkoren för människa och samhälle. Historien tar inte slut, hur gärna vi än vill tro det när våra egna livsvillkor är som behagligast.

To nurture a resilient human being, or a resilient city, is to build in an expectation af adversity, a capacity for inevitable vulnerability. As a word and as a strategy, resilience honors the unromantic reality of who we are and how we are, and so becomes a refreshingly practical compass for the systems and societies we can craft. It’s a shift from wish-based optimism to reality-based hope. It is akin to meaningful, sustained happiness – not dependent on a state of perfection or permanent satisfaction, not an emotional response to circumstances of the moment, but a way of being that can meet the range of emotions and experiences, light and dark, that add up to a life.

Resiliensen gror, får näring och växer i gemenskapen med andra. När vi delar våra bekymmer, vår sårbarhet, vår glädje och vår sorg jobbar spegelneuronerna för fullt och väver osynliga spindelvävstrådar av återhämtning och hopp mellan oss. Våra upplevelser av misslyckanden och kriser, av framgångar och lyckostunder omvandlas till en på samma gång djupt personlig och brett delad upplevelse av att vara människa. Ur sådana erfarenheter av det som varit och är hämtar jag sedan kraft att fortsätta ”framåt och uppåt”.

Resilience is at once proactive, pragmatic, and humble. It knows it needs others. It doesn’t overcome failure so much as transmute it, integrating it into the reality that evolves.