2016 skrev jag en serie inlägg utifrån Brené Browns livsråd för ett helhjärtat liv. Ett helhjärtat liv sammanfaller i hög utsträckning med det som är min intention för den pågående måncykeln – det sakraliserade, överlåtna, eller om en så vill, helgade livet. Idag väljer jag att reprisera ett av dessa inlägg (fler repriser kommer framöver). Det handlar om det livsråd som jag nog brottats och brottas mest med. Paradoxalt nog. För att brottas med att ha medkänsla och att vara varsam med sig själv – hur går det till egentligen? Är det överhuvudtaget möjligt? Eller finns det en annan väg fram till att säga de saker till mig själv som jag skulle säga till min bästa vän när ångesten sätter in? Kan jag på något annat sätt än kampens nyckla upp att kunna se på mig själv med de varma ögon som jag skulle se på min bästa vän med i hens osäkerhet och känsla av otillräcklighet?

Skrev häromdagen om den andra delen i Brené Browns livråd no 2 för ett helhjärtat liv: ”Frigör dig från kraven på att vara perfekt”. Idag vill jag återvända till den första delen av rådet, som ju är ”Värna om medkänslan med dig själv”.

Medkänsla med sig själv, eller på engelska self-compassion, handlar i grund och botten om att bejaka sitt eget människovarande. Den ständigt perfekta, alltid rätta och starka, aldrig misslyckade varelsen har genom årtusendena alltid definierats som något annat än människa – mytologi och litteratur vimlar av övermänniskor, gudar och andra sagofenomen. I vår tid kan vi lägga till robotar och botar till skaran av potentiellt fläckfria företeelser (även om det sannolikt är några års utvecklingsarbete kvar).

De människor som det likaledels vimlar av i historia, mytologi och litteratur är allt annat än felfria. Människovarandet inrymmer såväl styrka som svaghet, såväl stor potential som otaliga brister, såväl nästan underverk som totala misslyckanden.

Raskolnikov och Marmeladov – två minst sagt mänskliga personer i Fjodor Dostojevskijs Brott och Straff. Målning av Michail Petrovich Klodt [Public domain], via Wikimedia Commons

Brené Browns tankar om medkänsla med sig själv grundas till stor del på forskaren Kristin Neffs arbete. Neff beskriver tre beståndsdelar i denna medkänsla:

• Att vara snäll mot sig själv – ”Self-compassion entails being warm and understanding toward ourselves when we suffer, fail, or feel inadequate, rather than ignoring our pain or flagellating ourselves with self-criticism.” Så lätt jag har att hamna i det där självpiskandet med den förödande självkritiken… Det blir lätt ett ältande och ett malande av skam och ”skulle gjort annorlunda”. Och som det äter av självkänsla och glädje, samtidigt som det föder vresighet och otålighet med människorna i min omgivning.
• Delad mänsklig erfarenhet – ”…self-compassion involves recognizing that suffering and personal inadequacy is part of the shared human experience – something that we all go through rather than being something that happens to “me” alone.” Den där känslan av att nästan lätta från marken när otillräcklighetsryggsäcken fallit av i påminnelsen eller insikten om att min upplevelse delats av andra – den känslan av befrielse!
• Medveten närvaro – ”… relating personal experiences to those of others who are also suffering, thus putting our own situation into a larger perspective…  (i kombination med) … the willingness to observe our negative thoughts and emotions with openness and clarity … (och) … a non-judgmental, receptive mind state in which one observes thoughts and feelings as they are, without trying to suppress or deny them.” (Som du förstår har jag kortat hennes text något.) Nyckelordet för mig sedan några år är ”non-judgmental”. Jag har oerhört lätt att sätta värderande etiketter på mina känslor, upplevelser och tankar – det var bra, det var dåligt, dumt, klantigt (inte någon slump att det är tre negativa omdömen på ett positivt…). En av grundprinciperna i den medvetna närvaron är just att bara observera – utan att bedöma och värdera. Och i och med detta andrum som hjärnan då skapar för mig själv, får jag ofta ett bredare perspektiv och mer distans till min frustration, irritation, otillräcklighet eller vad det nu kan vara – med mindre stresspåslag och drunkningsupplevelse på grund av översvämmande känslor som följd.

Neff betonar att det inte handlar om att tycka synd om sig själv, om tillåta sig total njutningslystnad eller ens om självaktning.

Min kära vän och coach Helena har skrivit om att det verkar som om vi är många idag som lever i en ”epidemic of harshness”. Hennes bot mot denna epidemi är just Be gentle with yourself – var snäll mot dig själv. Om du vill ha stöd på vägen mot djupare medkänsla med dig själv, följ gärna hennes söndagstips på just detta tema.

Vad spelar då medkänslan med mig själv för roll egentligen? Förutom att vi kan välja att utgå från att vi faktiskt är värda den bara för att vi – är – , så lägger den också grunden till bättre hälsa (genom högre motståndskraft mot stress och andra mentala påfrestningar) och till bättre relationer med våra medmänniskor. Det är på samma sätt som jag skrev om i det första inlägget om Att älska sin nästa som sig själv:

Den andra delen av bibelns kärleksbud är ju ”Älska din nästa som dig själv”. Hur ofta läser vi inte detta som ”Älska din nästa.” Men innebörden är ju egentligen tvärtom – Som du älskar dig själv (och ger dig själv den uppmärksamhet, möter dina behov, visar dig den omsorg du förtjänar), så ska du älska din nästa. Det betyder, tänker jag, att jag måste börja med att älska mig själv för att jag ska kunna älska andra. I alla fall om jag ska kunna älska andra på ett sätt som inte innebär att jag förväntar mig något tillbaka, utan att skapa skuld, skam och svartsjuka.

Vågar du släppa taget om skammen, skulden och kraven för ge dig själv samma medkänsla som jag tror att du unnar din omvärld?

Denna text publicerades första gången 29 mars 2016