Ikväll har jag varit på kurs igen. Och när jag sent omsider kom hem fastnade jag i en härlig ”Gissa låten”-omgång med kidsen.
Så det blev försent för att skriva något klokt. Bjuder istället på en tutorial till kulning med en av mina fantastiska lärare, Maria Misgeld.
Under 2018 vill jag ägna söndagarna åt att reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. Årets tolfte vecka ser jag bland annat tillbaka på…
… många och långa kramar från barnen
… matlagningsgemenskap och citylördag med desamma
… min coach Allas frågor som nycklar upp nya och hoppfulla perspektiv på livet
… våren! Äntligen är den här! Med det yrvakna solljuset, dofter av fuktig jord och multna löv som kommer fram under det bortsmältande snötäcket, fågelsång inklusive den förtrollande koltrastsången i skymningen och hackspettens ljudliga skafferirotande.
… nyskurade altanmöbler
… nya klarröda vårkappan och de lika röda vårskorna. Känner mig lätt, nästan dansant, på foten (på ett sedesamt sätt) när jag får byta curlingkängorna mot lätta vårskor. Och skyltningen på affären, som fick mig att plocka fram den vackra och ack så mjuka guldrosa schalen och matcha med den röda kappan.
… iakttagandet av earth hour med en käraste, fyra barn, fem tärningar och ett yatzyblock i skenet av levande ljus.
… den återuppvällande smärtan och sorgen över det som aldrig blev
… att få följa med och stötta mitt barn vid ett viktigt och efterlängtat möte
… inspiration och egentid med älsklingen på Älvsjömässans trädgårdsorgie
… första lektionen på kulningskursen
… stunderna av yutori – rymlighet – för att vänta in själen. Som idag på bänken utanför Älvsjömässan, där jag väntande in både själ och älsklingen med solen värmandes mitt ansikte.
… nyheten om att första avsnittet av Myter och mysterier: Bibeln släpps 26 april! Wooopwooop – nedräkningen har börjat!
… tre månader av daglig meditation.
Vad ser du tillbaka på i den gångna veckan?
Igår gick jag för första gången uppför trapporna till denna pampiga entré.
Det var äntligen dags för första kurstillfället i kulningskursen. Vi var ett femtontal hågade, en mansröst, resten kvinnoröster, som mötte upp vår lärare Susanne Rosenberg vid receptionen.
Jag gillar högskolemiljön. Att vara på en plats där människor är och möts för att lära nytt, utveckla en eller flera förmågor och förhoppningsvis som människor i så koncentrerad form som den miljön är, är inspirerande. ¨
Vid just den här högskolan (om än inte denna nybyggda fysiska miljö) hade jag ju för hundra år sedan (eller i alla fall närmare trettio) ambitionen att studera till kyrkomusiker. Så blev det inte.
Livets kringerlikrångliga vägar tog mig hit till slut. Till en helt annan typ av upplevelse och utbildning än den jag en gång såg framför mig.
Kurs i kulning – vad innebär det? Vi börjar med kulning. Det är den månghundraåriga sångtradition som utvecklats inom fäbodkulturen som bruksmusik för att locka på djuren och kommunicera med varandra på långa avstånd.
Jag kom i medveten kontakt med kulning, när jag med min kör Carmina firade midsommar på Sjövik i Dalarna några år runt millennieskiftet. I och för sig hade jag nog hört det tidigare vid några tillfällen. Men detta var första gången jag kan komma ihåg att jag tänkte: Wow! Så magiskt! Tänk om jag skulle kunna…
Som så ofta i livet, går åren utan att en gör något åt sådana tankar. För två år sedan dök dock en annons upp i FB-flödet, delad av Helena. ”Kulning på Österlen” – en helgkurs i Skåne. Jag bestämde mig på studs. Nu var det dags! Helena anslöt också, och vi fick en oförglömlig helg (som jag skrivit om här, här och här) med magiska Anna Elwing som lärare. Att låta så enormt starkt, som kulning kan göra, och att använda både psykisk och fysisk kraft på det sätt som det förutsätter – det var en starkt befriande upplevelse!
Sen då? Rädd för att vara till besvär och störa som jag är, har jag haft svårt att skapa mig tillfällen att prova och vidmakthålla det jag lärde mig. Jag har passat på när jag varit i lantlig miljö eller i skogen. Men avslappnad har jag aldrig varit. Så den där riktiga kraftboosten som jag upplevde på kursen har aldrig kommit tillbaka.
När jag i min nyfunna energi i höstas, scrollade igenom kurserna på antagning.se, snavade jag över denna kurs, sökte och kom in.
Vi ägnade gårdagskvällen åt att prata om kulningens bakgrund och åt att lära oss två vallåtar i vallåtsmodus – den uppsättning toner som ger valllåtarna och kulningen mycket av dess karaktär. Vi lyssnade också på lockrop från olika delar av världen. Först nästa vecka blir det prova på själva tekniken. Jag tog tillfället i akt att tacka Susanne för den inspelning av Vallmusik vid Stångtjärn som hon medverkar på. Den har åtskilliga gånger fått lugna ångest, skänka tröst, bära stillhet och skapa hopp hos mig under de senaste åren. Hon blev glad, ja, rörd, över att jag delade det med henne.
Kanske kan tonerna över Stångtjärn vara även dig till tröst någon gång när du behöver det. Lyssna här.
Vid gårdagens tillfälle fick vi välja ett ord som symboliserar kulning för oss. Mitt undermedvetna valde omedelbart ”Blå” åt mig. En medstudent valde ”Rymd”. Och jag tänkte att ”Blånande rymd”. Det är den känslan som kulning skapar hos mig. Blå som i lugn närvaro. Rymd som i öppenhet mot det som är bortom och inom.
Min intention för 2018 års första måncykel är stillhet. (Vaddå måncykel tänker du kanske. Jo, inspirerad av kära vännen Tess vill jag ta hjälp av en av de cykliska perioder som finns i världen, måncykeln, för att lägga lite extra vikt vid någon aspekt av livet som jag vill jobba lite extra med. Om du jämför med fysisk träning, så väljer du kanske att avsätta en vecka eller månad eller termin åt att nöta in, fokusera på en viss rörelse eller moment i rörelsen. Same, same but different!).
Stillhet i tanken. Stillhet i ambitionen. När jag nu återfunnit balans, glädje och hoppfullhet i livet känner jag ett välbekant driv att fylla på, sätta nya mål och rusa framåt, entusiastisk och fylld av energin som jag känner. Den erfarenhet som åren börjar ge mig säger mig dock att jag behöver ha lite koll på framåtrörelsen för att inte köra i diket igen.
Så stillhet it is. Stillhet genom meditation. Stillhet genom att stanna upp då och då under dagarna och bara stämma av andningen. Stillhet genom att soffsofta med älsklingen. Stillhet genom att ta in de små detaljerna i livet, som saftigheten i en apelsin. Stillhet genom att fylla öronen med naturljud och toner som stannar tiden – som här i en inspelning från Stångtjärn med kulning och hornlåtar.
Tiden går fort när man har kul… Två dagar vid foten av Stenshuvud är till ända.
I avslutningen av kulningskursen sammanfattade alla deltagarna sina upplevelser med varsitt ord. Helenas ord var Samklang, Saras Nu.
Vår fantastiska lärare Anna Elwing uppmanade oss att dela med oss av kulandet när vi känner att det börjar landa i oss. Och eftersom vi, Sara och Helena, känner att en början har landat i oss efter dagens övningar, inklusive en stund med sång och kulning att bli hög på, uppe på Stenshuvuds östra topp med milsvid utsikt över land och hav, delar vi här med oss av våra första stapplande kulningssteg. Spring ut nu på bete, lilla kossan Lise!
Vi vill säga ett stort tack till Maria Heijbel, Lena Alebo, Österlen berättar och Österlens museum för två dagars musikaliskt grönbete!
Det här inlägget har Helena och Sara samskapat och vi postar det på bådas bloggar.