Söndag i tacksamhet och förundran 12

Under 2018 vill jag ägna söndagarna åt att reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. Årets tolfte vecka ser jag bland annat tillbaka på…

… många och långa kramar från barnen

… matlagningsgemenskap och citylördag med desamma

… min coach Allas frågor som nycklar upp nya och hoppfulla perspektiv på livet

… våren! Äntligen är den här! Med det yrvakna solljuset, dofter av fuktig jord och multna löv som kommer fram under det bortsmältande snötäcket, fågelsång inklusive den förtrollande koltrastsången i skymningen och hackspettens ljudliga skafferirotande.

… nyskurade altanmöbler

… nya klarröda vårkappan och de lika röda vårskorna. Känner mig lätt, nästan dansant, på foten (på ett sedesamt sätt) när jag får byta curlingkängorna mot lätta vårskor. Och skyltningen på affären, som fick mig att plocka fram den vackra och ack så mjuka guldrosa schalen och matcha med den röda kappan.

… iakttagandet av earth hour med en käraste, fyra barn, fem tärningar och ett yatzyblock i skenet av levande ljus.

… den återuppvällande smärtan och sorgen över det som aldrig blev

… att få följa med och stötta mitt barn vid ett viktigt och efterlängtat möte

… inspiration och egentid med älsklingen på Älvsjömässans trädgårdsorgie

första lektionen på kulningskursen

stunderna av yutori – rymlighet – för att vänta in själen. Som idag på bänken utanför Älvsjömässan, där jag väntande in både själ och älsklingen med solen värmandes mitt ansikte.

nyheten om att första avsnittet av Myter och mysterier: Bibeln släpps 26 april! Wooopwooop – nedräkningen har börjat!

… tre månader av daglig meditation.

Vad ser du tillbaka på i den gångna veckan?

5 thoughts on “Söndag i tacksamhet och förundran 12

      1. Vi räddar varandra!

        Själv har jag ju trillat av ett par gånger, men det är bara att hoppa upp på hästen igen. Efter 700+ dagar i rad kändes det lite surt ett tag… fast sen, äsch, who cares egentligen. Jag vet jag kan, så då börjar jag ”om” helt enkelt. På den vägen är det. och däri tror jag verkligen radical change ligger – inte att straffa sig om man trillar av, men att ta sig upp på banan snabbt igen!

        <3

      2. Ja. Det viktiga är ju egentligen inte 91, 92 eller sjuhundrafemtiotre dagar. Det som betyder nåt är ju de tre månaderna, två åren – och att de får fortsätta att bli fler längs banan, även om en ”råkar missa en dag”.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *