Nymånen bjuder in till att söka ord för en ny intention för den kommande månmånaden.
Den ena vägvisaren pekar mot att söka och sänka rötter i historia och tradition.
Den tradition som den andra vägskylten pekar mot är kärnan i det osebara, stora som är bortom ord och tanke, men samtidigt intensivt närvarande i mig själv, människorna och världen runt mig: Kärleken, den utan gränser och villkor, den som vi lever, rör oss och är till i. Förkroppsligad i en helande hand som rör vid en annan människa, vars hud lett till utstötthet och främlingsskap.
Den Kärleken är grunden för tro och tillit, för hopp och tillförsikt, även när nyheternas rubriker är svartare än på länge.
Denna Kärlek är ingalunda mjäkig och kravlös; tvärtom är den så stark att människor genom historien fruktat den så till den milda grad att de bokstavligt och bildligt dolt sitt ansikte för den. Den är kraftfull nog att ha gett människor styrkan att stå upp mot hatets och rädslans styren, även när de fått betala med sina liv. Och jag kan läsa att hur mycket vatten som helst – ”de största vattnen” – inte räcker för att vare sig släcka eller dränka den.
Det är inte utan bävan jag går in i denna intention. Vad vill den gränslösa Kärleken, universums allomslutande kärna, med mig den här månmånaden? Min bävan har dock sällskap av tillförsikten som bara den har som vet sig vilande i Kärleken.
Amen.
Några gånger har de varit av mer fysisk, konkret karaktär: ”
