Tankar om kärlek

bok kt (1)En av böckerna i min ”håller på att läsa-hög” är Krista Tippetts Becoming wise: an inquiry in the mystery and art of living. Krista Tippett är ju värden i podcasten On Being, i vilken hon sedan 2003 samtalat med människor om vad det är att vara människa och hur vi vill leva.

Jag har precis börjat på kapitlet om kärlek. Författarens ord om hur vi snävat in, privatiserat och abstraherat ett begrepp, som idag kanske mer än någonsin behövs som universell, konkret handling drabbade mig vid köksbordet, där jag satt med en dressingsdroppande macka (ja, jag vet…) från Subway i ena näven och höll upp bokens uppslag med den andra:

Love is the superstar virtue of virtues, and the most watered down word in the English language. I love this weather. I love your dress. And what we’ve done with the word, we’ve done with this thing – this possibility, this essential bond, this act. We’ve made it private, contained it in family, when its audacity is in its potential to cross tribal lines. We’ve fetishized it as romance, when its true measure is a quality of sustained, practical care. We’ve lived it as a feeling, when it is a way of being. It is the elemental experience we all desire and seek, most of our days, to give and receive.

We’ve lived it as a feeling, when it is a way of being. Kärlek är handling, görande, praktik – varande. Inte känslosvall eller elaborerad retorik. I kapitlet om kroppen ger författaren Parker Palmer ett i mitt tycke klockrent exempel på kärleken som handling mer än ord, när han berättar om omvärldens reaktion på hans depression. En vägg av ord mötte honom – utom från en särskild vän. Vännen kom på regelbundna besök och masserade Palmers fötter under tystnad (vännen hörde hemma inom kväkarrörelsen, där tystnaden spelar en central roll i gudstjänsten). Palmer summerar:

And the act of massaging just, you know, in a way that I really don’t have words for, kept me connected with the human race. … What he mainly did for me, of course, was to be willing to be present to me in my suffering.

Tillbaks till Tippetts ord om kärleken:

The sliver of love’s potential that the Greeks separated out as ”eros” is where we load so much of our desire, center so much of our imagination about delight and despair, define so much of our sense of completion. There is the love the Greeks called ”filia” – the love of friendship. There is the love they called ”agape” – love as embodied compassion, expressions of kindness that might be given to a neighbor or a stranger. The ”Metta” of the root Buddhist Pali tounge, ”lovingkindness,” carries the nuance of benevolent, active interest in others known and unknown, and its cultivation begins with compassion towards oneself.

Its cultivation begins with compassion towards oneself. Så är vi där igen. ”Älska din nästa som dig själv”, som jag skrivit om under våren här och här. Om jag inte älskar mig själv – hur ska jag då kunna älska min nästa? Och omvänt – eller nåt: klarar jag av att älska mig själv, med alla mina brister, hemligheter, hybrisar – ja, då klarar jag definitivt av att älska fler i min omvärld, även om de inte tycker som jag, gör som jag vill (det gör ju inte jag alla gånger heller) eller på andra sätt agerar mot mina värderingar och principer (det gör jag ju också i ärlighetens namn lite då och då…).

Att älska sin nästa som sig själv, del 2 – dag 29 i #blogg100

Skrev häromdagen om den andra delen i Brené Browns livråd no 2 för ett helhjärtat liv: ”Frigör dig från kraven på att vara perfekt”. Idag vill jag återvända till den första delen av rådet, som ju är ”Värna om medkänslan med dig själv”.

Medkänsla med sig själv, eller på engelska self-compassion, handlar i grund och botten om att bejaka sitt eget människovarande. Den ständigt perfekta, alltid rätta och starka, aldrig misslyckade varelsen har genom årtusendena alltid definierats som något annat än människa – mytologi och litteratur vimlar av övermänniskor, gudar och andra sagofenomen. I vår tid kan vi lägga till robotar och botar till skaran av potentiellt fläckfria företeelser (även om det sannolikt är några års utvecklingsarbete kvar).

De människor som det likaledels vimlar av i historia, mytologi och litteratur är allt annat än felfria. Människovarandet inrymmer såväl styrka som svaghet, såväl stor potential som otaliga brister, såväl nästan underverk som totala misslyckanden.

klodt_michail_petrovich_-_raskolnikov_and_marmeladov

Raskolnikov och Marmeladov – två minst sagt mänskliga personer i Fjodor Dostojevskijs Brott och Straff. Målning av Michail Petrovich Klodt [Public domain], via Wikimedia Commons

Brené Browns tankar om medkänsla med sig själv grundas till stor del på forskaren Kristin Neffs arbete. Neff beskriver tre beståndsdelar i denna medkänsla:

  • Att vara snäll mot sig själv – ”Self-compassion entails being warm and understanding toward ourselves when we suffer, fail, or feel inadequate, rather than ignoring our pain or flagellating ourselves with self-criticism.” Så lätt jag har att hamna i det där självpiskandet med den förödande självkritiken… Det blir lätt ett ältande och ett malande av skam och ”skulle gjort annorlunda”. Och som det äter av självkänsla och glädje, samtidigt som det föder vresighet och otålighet med människorna i min omgivning.
  • Delad mänsklig erfarenhet – ”…self-compassion involves recognizing that suffering and personal inadequacy is part of the shared human experience – something that we all go through rather than being something that happens to “me” alone.” Den där känslan av att nästan lätta från marken när otillräcklighetsryggsäcken fallit av i påminnelsen eller insikten om att min upplevelse delats av andra – den känslan av befrielse!
  • Medveten närvaro – ”… relating personal experiences to those of others who are also suffering, thus putting our own situation into a larger perspective…  (i kombination med) … the willingness to observe our negative thoughts and emotions with openness and clarity … (och) … a non-judgmental, receptive mind state in which one observes thoughts and feelings as they are, without trying to suppress or deny them.” (Som du förstår har jag kortat hennes text något.) Nyckelordet för mig sedan några år är ”non-judgmental”. Jag har oerhört lätt att sätta värderande etiketter på mina känslor, upplevelser och tankar – det var bra, det var dåligt, dumt, klantigt (inte någon slump att det är tre negativa omdömen på ett positivt…). En av grundprinciperna i den medvetna närvaron är just att bara observera – utan att bedöma och värdera. Och i och med detta andrum som hjärnan då skapar för mig själv, får jag ofta ett bredare perspektiv och mer distans till min frustration, irritation, otillräcklighet eller vad det nu kan vara – med mindre stresspåslag och drunkningsupplevelse på grund av översvämmande känslor som följd.

Neff betonar att det inte handlar om att tycka synd om sig själv, om tillåta sig total njutningslystnad eller ens om självaktning.

Min kära vän och coach Helena har skrivit om att det verkar som om vi är många idag som lever i en ”epidemic of harshness”. Hennes bot mot denna epidemi är just Be gentle with yourself – var snäll mot dig själv. Om du vill ha stöd på vägen mot djupare medkänsla med dig själv, följ gärna hennes söndagstips på just detta tema.

Vad spelar då medkänslan med mig själv för roll egentligen? Förutom att vi kan välja att utgå från att vi faktiskt är värda den bara för att vi – är – , så lägger den också grunden till bättre hälsa (genom högre motståndskraft mot stress och andra mentala påfrestningar) och till bättre relationer med våra medmänniskor. Det är på samma sätt som jag skrev om i det första inlägget om Att älska sin nästa som sig själv:

”Den andra delen av bibelns kärleksbud är ju ”Älska din nästa som dig själv”. Hur ofta läser vi inte detta som ”Älska din nästa.” Men innebörden är ju egentligen tvärtom – Som du älskar dig själv (och ger dig själv den uppmärksamhet, möter dina behov, visar dig den omsorg du förtjänar), så ska du älska din nästa. Det betyder, tänker jag, att jag måste börja med att älska mig själv för att jag ska kunna älska andra. I alla fall om jag ska kunna älska andra på ett sätt som inte innebär att jag förväntar mig något tillbaka, utan att skapa skuld, skam och svartsjuka.”

Vågar du släppa taget om skammen, skulden och kraven för ge dig själv samma medkänsla som jag tror att du unnar din omvärld?

Perfekt på att vara operfekt? – dag 26 i #blogg100

Har ju i några tidigare inlägg skrivit om Brené Browns livsråd för ett helhjärtat liv i boken Våga vara operfekt. Det andra livsrådet är ”Värna om medkänslan med dig själv” med underrubriken ”Frigör dig från kraven på att vara perfekt”. I det här inlägget fastnar jag på underrubriken – vad innebär egentligen kraven på ”att vara perfekt”?

Jakten på ”att vara perfekt” – perfektionism – innebär på ett sätt att jag lägger makten över min självuppfattning och självkänsla hos andra: min uppfattning om vem jag är och vad jag är värd får bestämmas av vad (jag uppfattar att) andra tycker om mig och hur (jag tolkar att) ”man ska vara” för att vara ok.

Det är en minst sagt riskabel strategi, för det finns inget jag kan göra för att ha kontroll över hur andra uppfattar mig. Jag kan vara och agera på ett sätt som jag tror uppfattas på ett visst sätt. Men den faktiska upplevelsen hos ”den andra människan” av mig bestäms av så mycket mer än vad jag är och gör – hen ser mig, upplever mig, genom sina filter av medfödda och upptränade värderingar och egenskaper, genom sina glasögon av aktuell sinnestämning.

Det är också en ogenomförbar strategi – ett ”jagande efter vind” med Predikarens ord. Begreppet ”perfekt” beskriver i själva verket oftast något ouppnåeligt, ett statiskt önskat tillstånd av något optimerat, oavsett om det gäller kropp, humör, dammängd i hemmet, antal mail i inboxen eller känslan i en solstol på stranden. Det är inte minst ouppnåeligt i innebörden ohållbart över tid, i och med att drömläget ignorerar vår komplexa vardag i beräkningen och alla de störningar som dyker upp både från människor och företeelser utanför oss själva och från insidan av oss själva till följd av biologiska eller psykologiska processer. Och det säger sig själv att ett statiskt läge inte håller över tid i en dynamisk situation, som ju våra liv minst sagt måste definieras som.

Jag fastnar ibland i ”Facebooksyndromet”. Du vet, den där krypande känslan som uppstår när man scrollat sig igenom ett antal inlägg där ”alla” umgås med familjen, tränar, bjuder på middag, fikar med vänner, vandrar i naturen eller delar bilder på sitt nyrenoverade kök.

Har med åren blivit så pass mogen att jag känner igen tecknen när de dyker upp. Ofta lyckas jag hejda mig och inse att det jag håller på att börja mäta mig mot, det som sår fröet till den gnagande otillräckligheten, är summan av flera individers inlägg, inlägg som dessutom bara speglar en del av alla dessa människors vardag. Inte så lite påminner det om barnens idoga önskebulletiner om än det ena, än det andra, med den lysande (not!) motiveringen att ”Alla andra får ju/har ju/ska ju…”.

Så istället för att moloket fortsätta att vältra mig i en gyttja av mindervärdeskänsla och självförebråelser, försöker jag för det första fokusera på att känna glädje med dem som postat – för dem har tillfället uppenbarligen betytt så mycket, kanske till och med i glädje och stolthet, att de valt att lägga energi på att posta det på FB. För det andra försöker jag inspireras till att bli bättre på att uppmärksamma mina egna ”FB-moments” (oavsett om jag postar något om dem eller ej) med samma ögon.

Hur hanterar du perfektionismen? Vad lägger du i ”att frigöra sig från kraven att vara perfekt”?


Dag 6 i #nuskatrötthetenbort:

Upplevd energi på skala 1-10 där 10 motsvarar manisk duracellkanin och 1 är som Six feet under: 4,5. Efter en intensiv start på dagen i städandets tecken krävdes det ca tre ton viljestyrka för att gå iväg och handla, men efter 5 minuters vila tillsammans med 13-åringen och med peppande inköpssällskap av 11-åringen kom jag till slut iväg.

Igår blev det över 12 000 steg. Idag har fokus som skrivet var legat på städning och dessutom påskmiddagsfix. Tillsammans med övriga i familjen städade jag intensivt i över 4 timmar, vilket enligt denna stegomräknare skulle motsvara 22 400 steg – det tror jag inte ett ögonblick på. En promenix till affären blev det också, som fysisk aktivitet.

Eftersom jag i grunden kopplar av när jag lagar mat (i alla fall under lugna och skapande förhållanden) får jag väl också räkna in dagens påskbordsfix med diverse kreativa improvisationer till trötthetsmotandet. Fick glädjen att dela arbetsgemenskapen med 11-åringen en stund. Hon fixade bland annat till denna lingonsill, som är en av mina absoluta sillfavoriter. Och vår påsktårta med citronfromage, mango, hallonsylt och hemfärgat/-kavlat marspiantäcke blev så här snygg:

Skärmavbild 2016-03-26 kl. 21.09.14