Etikett: Mening

Lyckan kommer, lyckan går…

On By Sara ModigIn Tankar11 Comments

Hur hittar man till lyckans land? Och – vad är lycka för mig? För dig?

En FB-vän skrev häromdagen ungefär att hen längtade till lyckan. Det är en längtan jag ofta känt igen mig i. Den där lyckan… Den där längtan efter lyckan… För mig är det samma längtan som den diffusa hemlängtan som följt mig genom åren, och som jag skrev om i februari 2017:

… det hem jag längtar till är en upplevelse. Det är upplevelsen av att vara grundad, att ha landat mjukt i här och nu. Att ha fokus på och trygghet nog att, med avspända och öppna sinnen, ta in vad livet i just detta ögonblick är, på den plats och i det sällskap jag just då befinner mig.

Snavade häromdagen över en annan formulering kring det som för mig är lite samma längtan. I förordet till Bulgakovs Mästaren och Margarita skriver författaren Amanda Svensson att:

Bulgakov levde och dog under en av de mörkaste och ofriaste perioderna i Rysslands historia, och kan inte säjas ha haft många glädjestunder i sitt skruttiga liv. Trots det lämnade han efter sig en roman som ger hopp det han själv så hett eftertraktade, men aldrig fick: frid och ro. För kärlek, för kreativitet, för skapande. Det är en roman som skänker en känsla av både frid och energi. En soluppgång efter solnedgången. ”Allt kommer att bli som det ska vara, så är världen skapad”, som Woland, denna på samma gång djälvul och hjäte, lovar Margarita och mästaren innan han förklarar dem fria att leva sina liv precis såsom de själva önskar.

Frid och ro. För kärlek, för kreativitet, för skapande. … frid och energi. För mig är det ord som i hög utsträckning beskriver lycka.

Kärlek, kreativitet och skapande- ord som handlar om att göra något slags avtryck i omvärlden. Ser i efterhand att det är ett perspektiv som saknas i min beskrivning av hemlängtan från 2017 – att inte bara vara uppfylld av en passiv lyckokänsla, utan faktiskt också ge praktiskt utlopp för lyckan. I linje med det gammelgrekiska ord, eudaimonia, som ofta översatts med lycka, men i själva verket handlar om det väl levda livet, att göra rätt saker, till gagn för sig själv men kanske framförallt det övriga samhället

…..

Jag skrev några ord på min FB-väns inlägg kring vad jag tror hjälper oss på resan mot lyckans land, mot det där hemmet, hemmahamnen, bortom det fysiska rummet.

Jag skrev om tacksamhet – för det som varit. Jag skrev om mening och meningsfullhet – i det jag gör och för det jag kommer att göra, i de sammanhang jag är en del av och i dem jag kommer att vara det i framtiden.

Jag insåg i efterhand att jag också skulle ha velat skriva om acceptans, mod och vishet – i linje med Sinnesrobönens ord:

… sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och vishet att inse skillnaden

Vad tror du om min karta och kompass? Och vad är lycka för dig?

Gränssättning för medkänsla

On By Sara ModigIn Att leva helhjärtat2 Comments

Min husguru Brené Brown skriver i sin bok Resa sig stark om sju beståndsdelar av det hon kallar för Tillitens anatomi. Den första av dem är Gränssättning (”Boundaries”). Så här i inledningen av mitt 28-dagars fokus på gränser läser jag hennes ord, reflekterar över dem och lyssnar in vad de säger mig just nu och här.

För att kunna känna tillit till andra behöver jag känna att du respekterar mina gränser, och vara trygg i att du frågar om du är osäker på vad som går för sig och inte. Jag behöver också veta att att du är beredd att säga nej när jag kommer för nära någon av dina gränser. För att kunna känna tillit till mig själv behöver jag känna att jag respekterar jag mina egna gränser och är tydlig mot mig själv och andra med vad som går för sig och inte.

Jag läser och sammanfattar: ”Att lära sig sätta, hålla och respektera gränser är andra sidan på myntet av utmaningen är att lägga bort viljan att bli omtyckt och rädslan för att göra människor besvikna.”

Och jag tar ett djupt andetag. För ja, jag har länge levt med viljan att bli omtyckt och rädslan för att göra människor besvikna som en av mina främsta drivkrafter. Kanske till och med den främsta i perioder, sorgligt nog.

Marie-Louise Ekman har sagt: ”Vi har två liv. Först ett försöksliv när andra bestämmer. Sedan ett riktigt liv som man själv tar hand om. Ett tredje liv finns inte.”

När jag läser citatet i ljuset av de tankar som cirklat i mitt huvud med anledning av mitt första halvsekel, handlar det om att jag under mitt första halvsekel i hög utsträckning låtit er andra definiera mitt egenvärde. Har jag blivit accepterad, inkluderad, efterfrågad, beundrad, omtyckt av er? Och som en konsekvens av detta har jag varit livrädd för att göra er besvikna. Då skulle jag ju förlora er acceptans och bli exkluderad, avvisad, föraktad, ignorerad. Bortvald. Värdelös.

Det har varit ett försöksliv där jag testat vem jag kunnat bli, vem jag velat vara med sikte på att passa in. Det är i högsta grad en naturlig drivkraft, en konsekvens av evolutionens verkan på människan som social art. Vår art består av mängder av unika individer, som i väldigt hög grad blir till som individer i mötet med andra individer och i mötet med sociala sammanhang i form av olika grupper. Grupper som vi länge varit, och faktiskt fortfarande är, beroende av för vår överlevnad.

På tröskeln in i mitt andra halvsekel känner jag mig alltmer redo att själv ta kommandot över min självkänsla. Redo att börja leva på riktigt med min läsning av Marie-Louise Ekmans ord. Med sikte på den mening och inom ramarna för de grundvärderingar som mina första 50 år ritat ut på livskartan så här långt.

Därför är det nu tid att sätta viljan att bli omtyckt och rädslan för att göra människor besvikna i perspektiv. Jag inser att jag, för att kunna leva fullt ut i de av mina grundvärderingar som handlar om medkänsla med mig själv och andra, och om att hålla bekräftande och bekraftande rum för mina medmänniskor öppna, behöver träna min gränssättningsmuskel.

Jag hittar ett citat av Brené Brown på webben, tyvärr inte i original. Det visar på varför medkänsla och tydliga gränser går hand i hand. Jag läser och samlar mod.

The most compassionate people that I’ve ever interviewed… happened to be the most boundaried. They happened to be the people who had very, very clear boundaries about what they were willing to do, what they were not willing to do, what they were willing to take on, and what they were not willing to take on. 

…

I have a little boundary mantra now that’s… choose discomfort over resentment. In those moments that sometimes it’s uncomfortable to say ”No, I can’t,” or ”I’m sorry, I’m not available,” and it feels uncomfortable. But it’s so much better for me to choose being uncomfortable in a moment, than feeling complete resentment and judgment forever.

http://arianek.com/boundaries-and-compassion

#lyrikfredag: morgonmening

On By Sara ModigIn LyrikLeave a comment

blekblå morgonhimmel

möter inre rymd

där mening

varsamt sätts samman på nya sätt

vecklas ut ur dagar nätter som gått

föreslår riktning för framåtfärden

ankrar och lyfter på samma gång.

som trädets rötter

trädets krona

expanderar neråt uppåt utåt

för skugga

hem och frukt

för skönhet

att vila samma öga på

som möter morgonhimlens bleka blåhet.

Soundtrack: cellosvit no 1 i G-dur , Preludium av J.S. Bach

IMG_5653

Meningsfull livsväv

On By Sara ModigIn Insikter2 Comments

Det är märkligt hur livets trådar kan löpa i olika riktningar för att plötsligt komma samman under några timmar. Ibland slår de hårdknut på sig själva, ibland gör de en strypsnara åt mig,  ibland blir de ett enda stort trassel.

Och ibland löper de samman till till vackra mönster, som i den finaste spets.

Så har mitt senaste dygn varit. Jag började i och för sig skönja mönstret för några dagar sedan när jag lyssnade på en podcast om meningsfullhet, med upphovspersonen till det test som jag skrev kort om häromdagen.

Någon dag senare frågade en trött tioåring sekunderna innan hen var på väg in i sömnens land ”Mamma, vad är meningen med livet?” Och jag fick berätta hen till sömns om hur jag inte tror att det finns någon allmän, objektiv eller förutbestämd mening med våra liv, utan att det är upp till oss att definiera det och leva så att vi fyller våra liv med mening.

Igår ställde Helena frågan ”Vad innebär ett rikare liv för dig?” på sin blogg. Eftersom jag hade bestämt mig för att ha en kväll för att låta tankarna vandra utan något måste eller borde, en ledig kväll helt enkelt, så hade de, i brist på andra uppgifter, ägnat kvällen åt att hungrigt kasta sig över frågan om hur jag vill leva mitt liv de närmsta 5-10 åren i ljuset av vad som är just meningsfullt för mig. Så jag kunde svara henne.

Haha, här har jag suttit på måndagskvällen och funderat över hur jag ska formulera riktningen på mitt liv de kommande fem-tio åren i ljuset av vad som är meningsfullt med mitt liv. Och kommit underfund med att jag vill röra mig i riktning mot, expandera så att jag fyller mitt liv med mer styrka, smidighet och kondition, inte minst fysiskt sett, men också mentalt. Jag vill också få bättre ekonomi. Annars tycker jag att jag har ett rikt liv. Mina numera fyra barn, min älskling, våra katter, goda relationer med närmaste släkten, massa fina och kära vänner, ett jobb jag trivs bra med och känner att jag växer i och som kan kombineras med min långsiktiga önskan om att jobba mer coachande (jag börjar snart känna mig som en copycat på dig) och skapa en miljö/sammanhang för resiliens, återhämtning och påfyllning får plats att utvecklas, utrymme att skriva och läsa, två hem där jag kan hämta kraft och ro, en ekonomi som ändå gör det möjligt att bo i Stockholm och inte vända på varenda krona… Tja. Jag har det bra helt enkelt. En bra utgångspunkt för att på väl valda akupunkturpunkter sätta in stötar för inte bara ett rikare liv, utan ett än rikare liv.

Vaknade idag i den kvardröjande känslan av att jag har ett rikt liv. Och än rikare blev det till lunchen, när jag mötte en ny bekant över smörrebröden på Två små svin, Årstas kulinariska stolthet. Vårt samtal spann trådar över skilsmässor, flyttar, könsidentiteter, sexualitet, designprocesser, kyrkans uppdrag, mission, tro och gudsbilder… Ett samtal som gav rikligt med både mersmak och, just det, mening. För det är vad samtal, möten och relationer med människor är för mig – meningen. (Hittade ett blogginlägg om det från 2010 när jag kollade vad jag skrivit på temat Meningen med livet. Ett blogginlägg efter en lunch med EKA, som idag är min chef. Ännu en sån där märklig och underbar livsväv.)

För några dagar sedan bokade jag in ett möte ikväll på E-bar med Therese de Gasperi. Det var ett möte i en serie inom en ny satsning som hon har på temat investering av livsenergi, E-invest. Vi var tre personer som samtalade om de existentiella frågorna (ja, just det var kvällens tema; jag har missat de möten som handlat om tankar, beteenden och relationer men hoppas på repriser till hösten) och hur de tar sig uttryck i de olika dimensionerna av våra liv: fysiskt, emotionellt, mentalt och själsligt. Det var för mig ett nytt perspektiv på att reflektera kring frågorna om vem jag är, varför jag finns till och vad meningen med mitt liv är.

En av insikterna jag tar med mig är att jag, ur ett själsligt perspektiv, här och nu, där jag befinner mig i livet, starkt upplever att jag är här för att lyssna. Studsade lite när jag landade i det, eftersom jag ser att jag alltid haft snabbt till att föreslå lösningar och dessutom en stor del av min identitet i att veta bäst och kunna (ge) svar.

Så. Lyssna alltså. Tja, kan ju vara värt att pröva. Eller vad säger du? Jag är idel öra!