Återblick på en herrans massa veckor

Vart tog dagarna vägen? Eller snarare – vart tog orden på bloggen vägen? Under de senaste veckorna, som varit intensiva på så många plan, trängdes skrivglädjen helt enkelt undan. Många idéer har fötts i huvudet, men inga hittat vägen ut i etern. Sedan några dagar pirrar det dock lite lätt i skrivarfingrarna. Så vad passar då bättre än att mjukstarta med en återblick på de senaste veckornas anledningar till tacksamhet? Veckorna 16 till 21 (ja, nästan hela 21 i alla fall) har jag varit tacksam över…

  • ynnesten att få bo i en av världens vackraste städer.
  • människorna i mitt liv. Nya och gamla bekantskaper, familj och vänner, gör mig otroligt rik på glädje och sammanhang.
  • samtal, samtal, samtal. Om stort och smått, alldagligt och heligt.
  • arbetsglädjen som präglar mina vardagar genom angelägna uppdrag och kompetenta och härliga kollegor och kunder.
  • världens bästa barn. Johorå. Det är mina barn som är det. Så det så!
  • en femtioårsfest som blev precis som jag ville. En total egotripp som dessutom uppskattades av gästerna.
  • upplevelser av livemusik, både som utförare och åhörare. Sjungit, både Carmina Burana och en konsert med blandad musik på tema klimatet. Lyssnat på och dansat mig svettig till Blacknuss och Cotton Club.
  • nya insikter – igen – om vad jag vill och inte vill på relationsfronten.
  • att få se vänner hitta kärleken.
  • att få fira C:s konfirmation, och få uppleva den starka redovisning som hon och hennes konfakompisar utformat. Livet på allvar, sett genom tonårsögon, blir väldigt, väldigt nära.
  • fynden som samma C och jag gjorde till hennes garderob på Dramatens kostymutförsäljning.
  • bristande impulskontroll.
  • en magisk läsupplevelse i Jonna Bornemarks Det omätbaras renässans. Gudsbilder och offentlig förvaltning inom samma pärmar. Wow liksom!
  • vårens alla dofter, blommor, fåglasånger. Hänförelsens tid. Som ger mig multipla själsliga orgasmer.

Vad har du varit tacksam för på sistone?

#lyrikfredag: morgonmening

blekblå morgonhimmel

möter inre rymd

där mening

varsamt sätts samman på nya sätt

vecklas ut ur dagar nätter som gått

föreslår riktning för framåtfärden

ankrar och lyfter på samma gång.

som trädets rötter

trädets krona

expanderar neråt uppåt utåt

för skugga

hem och frukt

för skönhet

att vila samma öga på

som möter morgonhimlens bleka blåhet.

Soundtrack: cellosvit no 1 i G-dur , Preludium av J.S. Bach

IMG_5653

Meningsfull livsväv

Det är märkligt hur livets trådar kan löpa i olika riktningar för att plötsligt komma samman under några timmar. Ibland slår de hårdknut på sig själva, ibland gör de en strypsnara åt mig,  ibland blir de ett enda stort trassel.

Och ibland löper de samman till till vackra mönster, som i den finaste spets.

Så har mitt senaste dygn varit. Jag började i och för sig skönja mönstret för några dagar sedan när jag lyssnade på en podcast om meningsfullhet, med upphovspersonen till det test som jag skrev kort om häromdagen.

Någon dag senare frågade en trött tioåring sekunderna innan hen var på väg in i sömnens land ”Mamma, vad är meningen med livet?” Och jag fick berätta hen till sömns om hur jag inte tror att det finns någon allmän, objektiv eller förutbestämd mening med våra liv, utan att det är upp till oss att definiera det och leva så att vi fyller våra liv med mening.

Igår ställde Helena frågan ”Vad innebär ett rikare liv för dig?” på sin blogg. Eftersom jag hade bestämt mig för att ha en kväll för att låta tankarna vandra utan något måste eller borde, en ledig kväll helt enkelt, så hade de, i brist på andra uppgifter, ägnat kvällen åt att hungrigt kasta sig över frågan om hur jag vill leva mitt liv de närmsta 5-10 åren i ljuset av vad som är just meningsfullt för mig. Så jag kunde svara henne.

Haha, här har jag suttit på måndagskvällen och funderat över hur jag ska formulera riktningen på mitt liv de kommande fem-tio åren i ljuset av vad som är meningsfullt med mitt liv. Och kommit underfund med att jag vill röra mig i riktning mot, expandera så att jag fyller mitt liv med mer styrka, smidighet och kondition, inte minst fysiskt sett, men också mentalt. Jag vill också få bättre ekonomi. Annars tycker jag att jag har ett rikt liv. Mina numera fyra barn, min älskling, våra katter, goda relationer med närmaste släkten, massa fina och kära vänner, ett jobb jag trivs bra med och känner att jag växer i och som kan kombineras med min långsiktiga önskan om att jobba mer coachande (jag börjar snart känna mig som en copycat på dig) och skapa en miljö/sammanhang för resiliens, återhämtning och påfyllning får plats att utvecklas, utrymme att skriva och läsa, två hem där jag kan hämta kraft och ro, en ekonomi som ändå gör det möjligt att bo i Stockholm och inte vända på varenda krona… Tja. Jag har det bra helt enkelt. En bra utgångspunkt för att på väl valda akupunkturpunkter sätta in stötar för inte bara ett rikare liv, utan ett än rikare liv.

Vaknade idag i den kvardröjande känslan av att jag har ett rikt liv. Och än rikare blev det till lunchen, när jag mötte en ny bekant över smörrebröden på Två små svin, Årstas kulinariska stolthet. Vårt samtal spann trådar över skilsmässor, flyttar, könsidentiteter, sexualitet, designprocesser, kyrkans uppdrag, mission, tro och gudsbilder… Ett samtal som gav rikligt med både mersmak och, just det, mening. För det är vad samtal, möten och relationer med människor är för mig – meningen. (Hittade ett blogginlägg om det från 2010 när jag kollade vad jag skrivit på temat Meningen med livet. Ett blogginlägg efter en lunch med EKA, som idag är min chef. Ännu en sån där märklig och underbar livsväv.)

För några dagar sedan bokade jag in ett möte ikväll på E-bar med Therese de Gasperi. Det var ett möte i en serie inom en ny satsning som hon har på temat investering av livsenergi, E-invest. Vi var tre personer som samtalade om de existentiella frågorna (ja, just det var kvällens tema; jag har missat de möten som handlat om tankar, beteenden och relationer men hoppas på repriser till hösten) och hur de tar sig uttryck i de olika dimensionerna av våra liv: fysiskt, emotionellt, mentalt och själsligt. Det var för mig ett nytt perspektiv på att reflektera kring frågorna om vem jag är, varför jag finns till och vad meningen med mitt liv är.

En av insikterna jag tar med mig är att jag, ur ett själsligt perspektiv, här och nu, där jag befinner mig i livet, starkt upplever att jag är här för att lyssna. Studsade lite när jag landade i det, eftersom jag ser att jag alltid haft snabbt till att föreslå lösningar och dessutom en stor del av min identitet i att veta bäst och kunna (ge) svar.

Så. Lyssna alltså. Tja, kan ju vara värt att pröva. Eller vad säger du? Jag är idel öra! 

Musikmagi

I olika personlighetstester, om till exempel högkänslighet (ja, det är jag – vilken befrielse det blev när jag började ana det för ett par år sedan) eller vilken grundton jag har i min upplevelse av meningsfullhet (ja, det finns ett sånt test – se här.* ), så instämmer jag alltid i påståenden med innebörden att

I feel easily moved by beauty, whether in music, nature, art, or literature. (Jag berörs av skönhet, i musik, naturen, konst eller litteratur).

När äldsta barnet gör projekt om samisk kultur och spelar Sofia Jannoks Irene, ja, då får jag en sån där upplevelse av att bli berörd. Det är något i hennes röst, fraseringen, i harmoniken och uppbyggnaden av sången som tar tag i mitt hjärta och drar in mig i musiken. Min själ dansar med Sofia som en dansande dervish, förenad med universum och uppfylld av skönheten i filmens snöiga landskap i filmen och i den spirande våren utanför mitt fönster.

*Min grundton är transcendens. Finns skäl att återkomma till det framöver

Som en gummiboll 1 – dag 72 i #blogg100

Nej, det här blir inte ett inlägg om MA Numminens klassiker Som en gummiball kommer jag tillbaks till dig, även om den är hörvärd. Det blir ett inlägg om det tredje livsrådet för ett helhjärtat liv i Brené Browns bok Våga vara operfekt: Värna om motståndskraften – eller som det engelska originalet lyder: ”Cultivating a resilient spirit”.

roly poly toy doll

Resiliens är ett av de vackraste orden jag vet. Med ursprung i latinets resilire, som betyder ungefär studsa tillbaka, betecknar det ett systems förmåga eller process för att återhämta sig eller överleva konsekvenserna av en störning av något slag, dess återhämtningsförmåga med annat ord.

Enligt Natur och Kulturs Psykologilexikon används ordet om såväl som egenskap, process och resultat:

  • Processen att komma tillbaka eller att på olika sätt möta och bemästra svårigheter,
  • Resultatet av hur svårigheter övervunnits under givna omständigheter (på vilket sätt och hur väl).
  • Egenskapen eller förmågan att a) komma tillbaka, b) slå tillbaka, c) finna sig tillrätta eller d) återhämta sig; förmågan som gör att individer, grupper, miljöer osv hanterar svårigheter, kriser och katastrofer eller upplevda risker utan att nedslås av dem (får dem att ”studsa tillbaka”).

Denna förmåga kan enligt lexikonet handla om

  1. att komma tillbaka från kris eller utmattning,
  2. att uthärda och klara av svårigheter,
  3. att utvecklas under svåra förhållanden och få ökad styrka av de sätt man använt för att hantera påfrestningarna (liksom av de insikter man gjort genom att man hanterat dem, tänker jag),
  4. att bevara god psykosocial funktion trots upplevd risk att bli utsatt för påfrestningar.

Brené Brown sammanfattar forskningen på området i fem faktorer som samlat verkar ge individen skydd för störningar av olika slag:

  • att vara kreativ och ha en god problemlösningsförmåga,
  • att vara van att be om hjälp,
  • att tro att en kan göra något för att hantera sina känslor och stå ut,
  • att ha ett socialt nätverk runt sig,
  • att ha nära relationer med familj och vänner.

Utöver dessa skyddsfaktorer finner Brown i sin forskning om att leva helhjärtat fyra stycken beteendemönster, som hon utvecklar i boken.

I resten av det här inlägget begränsar jag mig till det första mönstret: det positiva samband Brown funnit mellan resiliens och andlighet. Andlighet definierar hon inte i termer av religion eller teologi, utan som en ”djupare livshållning”. Det handlar om

… att bejaka och lyfta fram att alla vi människor förenas av en kraft som är större än vi själva och att vår relation till denna kraft och till varandra bygger på kärlek och medkänsla. När vi lever i andligheten hjälper den oss att  få perspektiv på livet och se meningen med det.

Brené Brown, Våga vara operfekt, s. 101

Heavens_Above_HerFör mig är en stor del av denna kraft insikten om att den värld vi lever i, alla vi människor, djur, bakterier, växter, stenar och hav, meteoriter, planeter och galaxer alla är gjorda av samma stjärnstoft. Den energi som kontinuerligt driver och möjliggör förändring och utveckling kommer ur en och samma urexplosion för, vad vi idag vet, nästan 14 miljarder år sedan. Vi är alla delar av samma universum, samma rymd över tid och rum.

När jag läser om kapitlet om resiliens, slås jag igen av hur central upplevelsen av meningsfullhet är. Jag skrev ett för ett par veckor sedan ett inlägg om det meningsfulla arbetet, och det berörde uppenbarligen många läsare – det är ett av de mest delade och kommenterade inläggen. Och jag låter tankarna vrida och vända på meningsfullhetsbegreppet – en mening är ju ett sammanhang av flera enstaka ord som satts samman för att uttrycka och förmedla ett visst budskap. Orden har i sin tur satts samman av enstaka bokstäver, som i sig är sammansatta av enstaka linjer, kurvor och punkter. Är det på samma sätt med vår upplevelse av meningsfullhet – att det är känslan av ett sammanhang där jag ingår, som ett av många ”ord”, tillsammans med många andra individer/ord, och där vi alla är sammansatta av många olika delar: gener, miljö, drömmar och hopp?