Varenda dag är alltid första dagen och den sista…

Dessa dagar av firande av livets återkomst i kyrkor och med naturens obändiga våg av växtkraft i vårtid är samtidigt livets bräcklighet och slut intensivt närvarande i sinnet.

Från vårt första andetag till vårt sista har vi en i förväg okänd tid att förvalta. Statistiskt sett så där 4 000 veckor. Så lätt det är att ta för givet att vi alltid har decennier, år framför oss. Så lätt att tänka att ”då ska jag minsann…” följt av valfri uppgift eller tillstånd som vi känner viktigt, meningsfullt, eftersträvansvärt.

Meningsfullt skrev jag. Och läser samtidigt om hur allt färre av svenskarna upplever meningsfullhet i tillvaron, där mellan det första och sista andetaget. I en ny rapport från Kairos Future uppger 58% att de upplever sina liv som meningsfulla, vilket är en kraftig minskning från 84% år 2003. I Föreningens Valvs senaste nyhetsbrev målar Joel Halldorf med några korta penseldrag upp en minst sagt tankeväckande och alarmerande bild (tänkte först skriva oroande, men för sjutton, det här är inte oroande, det är alarm som gäller):

I oktober larmade Socialstyrelsen om att utskrivningen av sömnmedel och lugnande medel till unga har femfaldigats på tio år. Ungefär samtidigt meddelade Folkhälsomyndigheten att självmorden ökar bland unga vuxna. 

I veckan har flera riksmedier skrivit om långa väntetider på Barn- och Ungdomspsykiatrin. BUP har varit en pågående katastrof under allt för många år, och på många håll i landet saknar man resurser att möta behoven. Det betyder att desperata ungdomar och familjer inte får hjälp när de som mest behöver det. Det borde toppa nyhetsflödet och de politiska diskussionerna vecka efter vecka tills problemet är åtgärdat, men så är det inte.

Behoven fortsätta bara att växa. Antalet patienter på BUP:s öppen- och heldygnsvård har ökat med 14 procent de senaste fem åren, och besöken dit med 16 procent. Dessutom söker sig allt fler med psykiska besvär till öppenvården. Det är inte de tunga psykiatriska diagnoserna som ökar, det vill säga schizofreni och sjukdomar med genetisk bakgrund. Det som skenar är i stället ångest, utbrändhet och depression – alltså sjukdomar som har social orsaker.

Föreningen Valvs nyhetsbrev 14 april

När livet är som bräckligast och skörast behöver vi varandra som allra mest. För mig personligen lever jag än så länge med definitionen av meningen med livet som att möta andra människor. I sorgen, oron, vreden, men också i glädjen, gemenskapen och hoppet. I ärlighetens namn fastnar jag ofta i aktiviteter och tankebanor som gör att jag glömmer bort att hålla kontakten, att se och bli sedd, att mötas. Ändå håller jag fast vid den definitionen.

Och jag är lyckligt lottad: jag har en bra bostad och stabil ekonomi, goda nära relationer, jobb som jag upplever som meningsfulla och utvecklande, hyfsad hälsa. Men förutsättningarna för meningsfullhet i livet handlar inte bara, som inte minst Viktor Frankl skrivit och vittnat om, om hur man har det. Jag har själv upplevt meningslöshetens tunga kvävande blymantel, mitt i den på ytan så förtjusande villa- och familjeidyllen.

Det går att skriva, och det skrivs, spaltmeter på spaltmeter om den psykiska – och i, som det verkar, ökande utsträckning existentiella – ohälsan. Jag ska avrunda här, i en reflektion föddes ur närheten till livets skörhet och oförutsägbara slut i kombination med vikten av att mötas, finnas där tillsammans när oron och sorgen är som mest brännande intensiv.

Texten i inläggstiteln kommer från en sång på albumet Nu sjunger näktergalen. Eva Dahlgren sjunger Georg Riedels melodi och suger in mig i texten av Barbro Lindgren. Sen svämmar kroppen och känslorna svämmar över när Göran Klinghagens elgitarr avlöser med ett solo, som målar en desperation över att ta tillvara livet, i just den här dagen, som alltid är den första dagen i någons liv, den sista i någon annans.

Lyckan kommer, lyckan går…

Hur hittar man till lyckans land? Och – vad är lycka för mig? För dig?

En FB-vän skrev häromdagen ungefär att hen längtade till lyckan. Det är en längtan jag ofta känt igen mig i. Den där lyckan… Den där längtan efter lyckan… För mig är det samma längtan som den diffusa hemlängtan som följt mig genom åren, och som jag skrev om i februari 2017:

… det hem jag längtar till är en upplevelse. Det är upplevelsen av att vara grundad, att ha landat mjukt i här och nu. Att ha fokus på och trygghet nog att, med avspända och öppna sinnen, ta in vad livet i just detta ögonblick är, på den plats och i det sällskap jag just då befinner mig.

Snavade häromdagen över en annan formulering kring det som för mig är lite samma längtan. I förordet till Bulgakovs Mästaren och Margarita skriver författaren Amanda Svensson att:

Bulgakov levde och dog under en av de mörkaste och ofriaste perioderna i Rysslands historia, och kan inte säjas ha haft många glädjestunder i sitt skruttiga liv. Trots det lämnade han efter sig en roman som ger hopp det han själv så hett eftertraktade, men aldrig fick: frid och ro. För kärlek, för kreativitet, för skapande. Det är en roman som skänker en känsla av både frid och energi. En soluppgång efter solnedgången. ”Allt kommer att bli som det ska vara, så är världen skapad”, som Woland, denna på samma gång djälvul och hjäte, lovar Margarita och mästaren innan han förklarar dem fria att leva sina liv precis såsom de själva önskar.

Frid och ro. För kärlek, för kreativitet, för skapande. … frid och energi. För mig är det ord som i hög utsträckning beskriver lycka.

Kärlek, kreativitet och skapande- ord som handlar om att göra något slags avtryck i omvärlden. Ser i efterhand att det är ett perspektiv som saknas i min beskrivning av hemlängtan från 2017 – att inte bara vara uppfylld av en passiv lyckokänsla, utan faktiskt också ge praktiskt utlopp för lyckan. I linje med det gammelgrekiska ord, eudaimonia, som ofta översatts med lycka, men i själva verket handlar om det väl levda livet, att göra rätt saker, till gagn för sig själv men kanske framförallt det övriga samhället

…..

Jag skrev några ord på min FB-väns inlägg kring vad jag tror hjälper oss på resan mot lyckans land, mot det där hemmet, hemmahamnen, bortom det fysiska rummet.

Jag skrev om tacksamhet – för det som varit. Jag skrev om mening och meningsfullhet – i det jag gör och för det jag kommer att göra, i de sammanhang jag är en del av och i dem jag kommer att vara det i framtiden.

Jag insåg i efterhand att jag också skulle ha velat skriva om acceptans, mod och vishet – i linje med Sinnesrobönens ord:

… sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och vishet att inse skillnaden

Vad tror du om min karta och kompass? Och vad är lycka för dig?

Återblick på en herrans massa veckor

Vart tog dagarna vägen? Eller snarare – vart tog orden på bloggen vägen? Under de senaste veckorna, som varit intensiva på så många plan, trängdes skrivglädjen helt enkelt undan. Många idéer har fötts i huvudet, men inga hittat vägen ut i etern. Sedan några dagar pirrar det dock lite lätt i skrivarfingrarna. Så vad passar då bättre än att mjukstarta med en återblick på de senaste veckornas anledningar till tacksamhet? Veckorna 16 till 21 (ja, nästan hela 21 i alla fall) har jag varit tacksam över…

  • ynnesten att få bo i en av världens vackraste städer.
  • människorna i mitt liv. Nya och gamla bekantskaper, familj och vänner, gör mig otroligt rik på glädje och sammanhang.
  • samtal, samtal, samtal. Om stort och smått, alldagligt och heligt.
  • arbetsglädjen som präglar mina vardagar genom angelägna uppdrag och kompetenta och härliga kollegor och kunder.
  • världens bästa barn. Johorå. Det är mina barn som är det. Så det så!
  • en femtioårsfest som blev precis som jag ville. En total egotripp som dessutom uppskattades av gästerna.
  • upplevelser av livemusik, både som utförare och åhörare. Sjungit, både Carmina Burana och en konsert med blandad musik på tema klimatet. Lyssnat på och dansat mig svettig till Blacknuss och Cotton Club.
  • nya insikter – igen – om vad jag vill och inte vill på relationsfronten.
  • att få se vänner hitta kärleken.
  • att få fira C:s konfirmation, och få uppleva den starka redovisning som hon och hennes konfakompisar utformat. Livet på allvar, sett genom tonårsögon, blir väldigt, väldigt nära.
  • fynden som samma C och jag gjorde till hennes garderob på Dramatens kostymutförsäljning.
  • bristande impulskontroll.
  • en magisk läsupplevelse i Jonna Bornemarks Det omätbaras renässans. Gudsbilder och offentlig förvaltning inom samma pärmar. Wow liksom!
  • vårens alla dofter, blommor, fåglasånger. Hänförelsens tid. Som ger mig multipla själsliga orgasmer.

Vad har du varit tacksam för på sistone?

#lyrikfredag: morgonmening

blekblå morgonhimmel

möter inre rymd

där mening

varsamt sätts samman på nya sätt

vecklas ut ur dagar nätter som gått

föreslår riktning för framåtfärden

ankrar och lyfter på samma gång.

som trädets rötter

trädets krona

expanderar neråt uppåt utåt

för skugga

hem och frukt

för skönhet

att vila samma öga på

som möter morgonhimlens bleka blåhet.

Soundtrack: cellosvit no 1 i G-dur , Preludium av J.S. Bach

IMG_5653

Meningsfull livsväv

Det är märkligt hur livets trådar kan löpa i olika riktningar för att plötsligt komma samman under några timmar. Ibland slår de hårdknut på sig själva, ibland gör de en strypsnara åt mig,  ibland blir de ett enda stort trassel.

Och ibland löper de samman till till vackra mönster, som i den finaste spets.

Så har mitt senaste dygn varit. Jag började i och för sig skönja mönstret för några dagar sedan när jag lyssnade på en podcast om meningsfullhet, med upphovspersonen till det test som jag skrev kort om häromdagen.

Någon dag senare frågade en trött tioåring sekunderna innan hen var på väg in i sömnens land ”Mamma, vad är meningen med livet?” Och jag fick berätta hen till sömns om hur jag inte tror att det finns någon allmän, objektiv eller förutbestämd mening med våra liv, utan att det är upp till oss att definiera det och leva så att vi fyller våra liv med mening.

Igår ställde Helena frågan ”Vad innebär ett rikare liv för dig?” på sin blogg. Eftersom jag hade bestämt mig för att ha en kväll för att låta tankarna vandra utan något måste eller borde, en ledig kväll helt enkelt, så hade de, i brist på andra uppgifter, ägnat kvällen åt att hungrigt kasta sig över frågan om hur jag vill leva mitt liv de närmsta 5-10 åren i ljuset av vad som är just meningsfullt för mig. Så jag kunde svara henne.

Haha, här har jag suttit på måndagskvällen och funderat över hur jag ska formulera riktningen på mitt liv de kommande fem-tio åren i ljuset av vad som är meningsfullt med mitt liv. Och kommit underfund med att jag vill röra mig i riktning mot, expandera så att jag fyller mitt liv med mer styrka, smidighet och kondition, inte minst fysiskt sett, men också mentalt. Jag vill också få bättre ekonomi. Annars tycker jag att jag har ett rikt liv. Mina numera fyra barn, min älskling, våra katter, goda relationer med närmaste släkten, massa fina och kära vänner, ett jobb jag trivs bra med och känner att jag växer i och som kan kombineras med min långsiktiga önskan om att jobba mer coachande (jag börjar snart känna mig som en copycat på dig) och skapa en miljö/sammanhang för resiliens, återhämtning och påfyllning får plats att utvecklas, utrymme att skriva och läsa, två hem där jag kan hämta kraft och ro, en ekonomi som ändå gör det möjligt att bo i Stockholm och inte vända på varenda krona… Tja. Jag har det bra helt enkelt. En bra utgångspunkt för att på väl valda akupunkturpunkter sätta in stötar för inte bara ett rikare liv, utan ett än rikare liv.

Vaknade idag i den kvardröjande känslan av att jag har ett rikt liv. Och än rikare blev det till lunchen, när jag mötte en ny bekant över smörrebröden på Två små svin, Årstas kulinariska stolthet. Vårt samtal spann trådar över skilsmässor, flyttar, könsidentiteter, sexualitet, designprocesser, kyrkans uppdrag, mission, tro och gudsbilder… Ett samtal som gav rikligt med både mersmak och, just det, mening. För det är vad samtal, möten och relationer med människor är för mig – meningen. (Hittade ett blogginlägg om det från 2010 när jag kollade vad jag skrivit på temat Meningen med livet. Ett blogginlägg efter en lunch med EKA, som idag är min chef. Ännu en sån där märklig och underbar livsväv.)

För några dagar sedan bokade jag in ett möte ikväll på E-bar med Therese de Gasperi. Det var ett möte i en serie inom en ny satsning som hon har på temat investering av livsenergi, E-invest. Vi var tre personer som samtalade om de existentiella frågorna (ja, just det var kvällens tema; jag har missat de möten som handlat om tankar, beteenden och relationer men hoppas på repriser till hösten) och hur de tar sig uttryck i de olika dimensionerna av våra liv: fysiskt, emotionellt, mentalt och själsligt. Det var för mig ett nytt perspektiv på att reflektera kring frågorna om vem jag är, varför jag finns till och vad meningen med mitt liv är.

En av insikterna jag tar med mig är att jag, ur ett själsligt perspektiv, här och nu, där jag befinner mig i livet, starkt upplever att jag är här för att lyssna. Studsade lite när jag landade i det, eftersom jag ser att jag alltid haft snabbt till att föreslå lösningar och dessutom en stor del av min identitet i att veta bäst och kunna (ge) svar.

Så. Lyssna alltså. Tja, kan ju vara värt att pröva. Eller vad säger du? Jag är idel öra!