Om mobbing, det inte fullt så goda – dag 23 i #blogg100

”Vet du vad TED är, mamma?” frågade 13-åringen igår. Hon berättade att de sett ett TED Talk om mobbning i skolan, ”med den där skäggiga killen med glasögon”. 

Vad TED är vet jag – har fått många goda tankespjärn och reflektioner där. Vem killen var – nej, det kunde jag inte komma på på rak arm.

Så C letade upp klippet, och vi tittade tillsammans på Shane Koyczan, som med ömsom stor humor, ömsom stor smärta, återskapade bilden hos mig av att vara ung och annorlunda. Han påminde mig om det tveksamma nöjet att få ”smeknamn” – eftersom jag under första delen av mitt liv hette Engberg i efternamn, blev ”Bängberg” och ”Flängberg” två, tydligen självklara, varianter:

We are graduating members from the class of We Made It, not the faded echoes of voices crying out, ”Names will never hurt me.” Of course they did.

Han påminde mig om smärtan och vantron, inte minst till sig själv, som gror hos alla dem som inte passar in i mallen, och som därmed tydligen blir fritt villebråd för de elaka ordens skarpa skott, de ”oskyldiga skämtens” rävsaxar och de bortvända blickarnas pilar:

To this day, despite a loving husband, she doesn’t think she’s beautiful, because of a birthmark that takes up a little less than half her face. Kids used to say, ”She looks like a wrong answer that someone tried to erase, but couldn’t quite get the job done.

Han satte fingret på upplevelsen av att växa ur den tvångströja som annorlundaskapet, utanförpositionen och villebrådsstatusen knöt runt våra själar:

We stem from a root planted in the belief that we are not what we were called. 

… our lives will only ever always continue to be a balancing act that has less to do with pain and more to do with beauty.

Ett klipp som är väl värt att se och reflektera över!

—————————-

Rapport från dag 3 i #nuskatrötthetenbort:

Antal steg: 12457. Bara promenader idag.

Styrka: Ett stycke 7:a i sällskap av J, 8 år.

Upplevd energi på skala 1-10 där 10 motsvarar manisk duracellkanin och 1 är som Six feet under: 5 (en ökning från 3 innan utmaningen startade, så goda resultat redan! Min målsättning är att ligga på 7 över tid.)

Att inte ta livet för givet – dag 22 i #blogg100

Jag satt på tåget till Göteborg när telefonen surrade till första gången och notisen från Svenska Dagbladet dök upp på skärmen 08.14 imorse. ”Just nu: Kraftig explosion på flygplats i Bryssel. SvD:s korrespondent på plats.”20 minuter senare informerade TV4 om ”Flera döda och skadade efter explosionerna på flygplatsen i Bryssel”.

De fortsatte att trilla in under dagen, notiserna om fler explosioner, skadade och döda. Om ett evakuerat kärnkraftverk. Om att Europaparlamentet evakuerats.

maelbeekPå Facebook fick jag ganska snart bekräftat att mina vänner och bekanta i Bryssel befann sig i säkerhet – kände lättnad och tacksamhet, samtidigt med sorg för de som omkommit – okända för mig, men med familjer, vänner, arbetskamrater och grannar vars vardagslunk brutits upp av sorg, saknad och – gissar jag – i många fall också vrede.

Tanken som slog mig – det kunde varit jag. För en vecka sedan var jag i Bryssel. Gul nivå på säkerheten, och bara skyltarna med den informationen fick mig att reflektera ”- tänk om… ”.

Sitter nu på tåget hem igen från Sveriges framsida. Lätt paranoid på Göteborgs centralstation inväntade jag tåget utomhus – då skulle jag iallafall inte hamna under en rasmassor om det smällde, tänkte jag.

Någonstans vet jag ju att sannolikheten för att dö i ett terrorattentat är försvinnande liten i jämförelse med de risker jag utsätter mig för i trafiken var dag. Men jag blir ändå så mycket mer påtagligt medveten om livets, vad ska jag skriva … fåfänglighet när händelser som de i Bryssel idag inträffar.

Det blir en påminnelse om att inte ta livet för givet. En påminnelse om att ”inte låta solen gå ner över min vrede” – att vårda närvaron med och det vardagliga avskedet från mina nära och kära.

Det ger nya proportioner åt livets små irritationsmoment. Vad är värt att ta en konflikt för – givet att livet kan ta slut på en sekund?

Nu menar jag givetvis inte att alla ska leva som konfliktfria helgon 100 procent av vår tid utifrån motiveringen att vi kan dö när som helst. Det är inte möjligt, rimligt eller ens önskvärt. Men jag tror att vi ibland behöver justera proportionerna i tillvaron. Så är det iallafall för mig. Och på den linjen är också BJ Miller, som leder Zen Hospice Project, i ett samtal med Krista Tippet i podden On Being:

”I think being a human being is just inherently difficult, and so getting through the day is sort of a creative process and a proportional — a process of proportioning yourself.”

Foto: By Uppploader (Own work) [CC BY-SA 3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)], via Wikimedia Commons

PS. Hur det går med min #nuskatrötthetenbort-utmaning? Jo, idag är en res- och mötesdag, vilket brukar innebära noll träning. Men istället för att parkera på ett fik eller i konferensrummet i väntan på att mötet skulle börja, tog jag en låååång omväg till fots från Centralstationen till platsen för mötet. Vårsol, vårblommor och frisk luft fick jag, tillsammans med dryga 8000 steg. Så jag är rätt nöjd med dag 2, även om jag missar dansklassen än en gång på grund av mitt farande. Och tycker att jag på köpet satte de olika handlingsalternativen i väntan på mötet i en bättre proportion till varandra i förhållande till min målsättning om att bryta trötthetsmönstret än vad jag brukar. DS.

Ut ur idet – dag 21 i #blogg100; dag 1 i #nuskatrötthetenbort

Jag vet inte vad det var som verkligen fick mig att ta mig samman och ge mig ut i löparspåret. Men Rositas bilder på både utsökta bakelser från Grand Hotel och henne själv i träningsoutfit, redo för årets mål om sex stycken lopp är en stark kandidat till droppe som fick den här bägaren att rinna över, leta fram löpartights och RunKeeperapp. Och jag tog mig ut! Tack Rosita!

Med benäget tillstånd av https://www.instagram.com/rositareser/
En bra form av morot! Fotot publiceras med benäget tillstånd av Rosita reser, https://www.instagram.com/rositareser/

Har idag bestämt mig för att de tre första vårveckorna (våren började ju tydligen igår i och med vårdagjämningen – kändes inte riktigt så i i den råa senvintervinden) ska bli min kropps motsvarighet till #blogg100. Den förlamande tröttheten som sugit musten ur mig det senaste året måste få ett slut. Och av egen erfarenhet, andras vittnesbörd och forskning vet jag ju någonstans att fysisk rörelse ger mer energi i längden.

Det var ju också därför jag anmälde mig till danslektioner inför den här terminen. Jag sveptes in i den virvel av vänlighet, gemenskap och dans som danskompaniet MOD utgör, med unikt inspirerande Magdalena Bebik som instruktör och koreograf. Tyvärr har sjukdom och resor gjort att jag missat dem en månad nu, men jag ska komma igen.

Hur kul och svettigt det än är att dansa, så är det ändå något alldeles visst med utomhusträning. Under en period av livet körde jag militärträning med alldeles, alldeles underbara Nordic Military Training, och lärde mig älska doften och känslan av jord och lera i kombination med armhävningar och sit-ups, att pulsa i snö och göra ljushopp i dugg- och hällregn.

Så med en abstinens på löpning med en kylig fartvind i ansiktet, trädkronor i blickfånget under sit-ups och leriga träningsbyxor gav jag mig ut i kväll, för att lunka, köra några intervaller på både plan mark och i trappor och ta en halvlek med styrkeövningar i utegymmet vid Erikdalsbadet.

Endorfinerna kickade till på en gång! Fick så mycket energi att det till och med blev en film om min första vårlunk när jag kom hem :). Yihaa!

Jag sprang 5,42 km på 55 min enlig Runkeeper. Då ingick fem minuters prat med en granne som jag mötte i porten när jag var hemma igen. Glömde bort att stänga av registreringen… Fick till en bra runda längs Katarina Bangata hela vägen ner till vattnet via Vintertorget, Kajen längs Hammarbykanalen bort till Eriksdal och sedan upp till och under Ringvägen för att springa längs Hallandsgatan sista meterna.

I utegymmet blev det 10 knäböj, 5 axelpress, 7 bröstpress och 5 burpees (övningen från helvetet).