Jag satt på tåget till Göteborg när telefonen surrade till första gången och notisen från Svenska Dagbladet dök upp på skärmen 08.14 imorse. ”Just nu: Kraftig explosion på flygplats i Bryssel. SvD:s korrespondent på plats.”20 minuter senare informerade TV4 om ”Flera döda och skadade efter explosionerna på flygplatsen i Bryssel”.
De fortsatte att trilla in under dagen, notiserna om fler explosioner, skadade och döda. Om ett evakuerat kärnkraftverk. Om att Europaparlamentet evakuerats.
På Facebook fick jag ganska snart bekräftat att mina vänner och bekanta i Bryssel befann sig i säkerhet – kände lättnad och tacksamhet, samtidigt med sorg för de som omkommit – okända för mig, men med familjer, vänner, arbetskamrater och grannar vars vardagslunk brutits upp av sorg, saknad och – gissar jag – i många fall också vrede.
Tanken som slog mig – det kunde varit jag. För en vecka sedan var jag i Bryssel. Gul nivå på säkerheten, och bara skyltarna med den informationen fick mig att reflektera ”- tänk om… ”.
Sitter nu på tåget hem igen från Sveriges framsida. Lätt paranoid på Göteborgs centralstation inväntade jag tåget utomhus – då skulle jag iallafall inte hamna under en rasmassor om det smällde, tänkte jag.
Någonstans vet jag ju att sannolikheten för att dö i ett terrorattentat är försvinnande liten i jämförelse med de risker jag utsätter mig för i trafiken var dag. Men jag blir ändå så mycket mer påtagligt medveten om livets, vad ska jag skriva … fåfänglighet när händelser som de i Bryssel idag inträffar.
Det blir en påminnelse om att inte ta livet för givet. En påminnelse om att ”inte låta solen gå ner över min vrede” – att vårda närvaron med och det vardagliga avskedet från mina nära och kära.
Det ger nya proportioner åt livets små irritationsmoment. Vad är värt att ta en konflikt för – givet att livet kan ta slut på en sekund?
Nu menar jag givetvis inte att alla ska leva som konfliktfria helgon 100 procent av vår tid utifrån motiveringen att vi kan dö när som helst. Det är inte möjligt, rimligt eller ens önskvärt. Men jag tror att vi ibland behöver justera proportionerna i tillvaron. Så är det iallafall för mig. Och på den linjen är också BJ Miller, som leder Zen Hospice Project, i ett samtal med Krista Tippet i podden On Being:
”I think being a human being is just inherently difficult, and so getting through the day is sort of a creative process and a proportional — a process of proportioning yourself.”
Foto: By Uppploader (Own work) [CC BY-SA 3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)], via Wikimedia Commons
PS. Hur det går med min #nuskatrötthetenbort-utmaning? Jo, idag är en res- och mötesdag, vilket brukar innebära noll träning. Men istället för att parkera på ett fik eller i konferensrummet i väntan på att mötet skulle börja, tog jag en låååång omväg till fots från Centralstationen till platsen för mötet. Vårsol, vårblommor och frisk luft fick jag, tillsammans med dryga 8000 steg. Så jag är rätt nöjd med dag 2, även om jag missar dansklassen än en gång på grund av mitt farande. Och tycker att jag på köpet satte de olika handlingsalternativen i väntan på mötet i en bättre proportion till varandra i förhållande till min målsättning om att bryta trötthetsmönstret än vad jag brukar. DS.