Är fortfarande nöjd med effekten av min #nuskatrötthetenbort-utmaning. Senaste veckan har jag dock trillat tillbaka i gamla vanor igen. Många åtaganden och behov på jobb, fritid och hemmafront har gjort att jag valt tunnelbana istället för promenad i något slags missriktad spara-tid-ambition. Dessutom har sömnen dröjt någon timme extra på grund av det som snurrat i huvud och kropp.
I och med gårdagen är två större åtaganden avklarade, och jag vill nu ta mig tillbaka till de goda vanorna med de goda effekterna.
Vårtid har de senaste åren varit tid att komma igång med löpning för mig. Så utöver att komma tillbaka till promenerandet och den goda sömnen, lägger jag till en ny utmaning:
För fyra år sedan sprang jag Midnattsloppet första gången. Det var syrrans fråga om jag ville springa med henne som gjorde att jag inledde ett nytt liv: som löpare och betydligt mer frekvent tränandes än vad jag någonsin varit tidigare. Det var också det som var inledningen på min kärlekshistoria med Nordic Military Training – fortfarande den absolut roligaste träningen jag kan tänka mig!
Nu är det dags igen: utmaning #midnattsloppet2016 drar igång! 107 dagar kvar, dryga 15 veckor.
Kanske ska jag lägga till ett moment i min utmaning: att börja varje dag med att, med Kenta, skråla ”Just idag är jag stark, just idag mår jag bra”. För att visualisera och riktigt gona in mig i den pirriga känslan i startfållan i den mörka augustikvällen.
Om du har någon utmaning på gång, hojta gärna till för utbyte av pepp!
Fjolårsbären möter nyutspruckna blad på nyponbusken. Känns lite som jag själv på något sätt.
Sista dagen i min #nuskatrötthetenbort-utmaning. 21 dagar av mitt liv har passerat. För att få stopp på en förlamande trötthet som förföljt mig ett bra tag har jag bland annat strävat efter att öka antalet steg och sömnminuter för att få stopp på en förlamande trötthet. De flesta morgnar har morgonmackan ersatts av yoghurt eller fil, chiafrön och hallon. Jag avslutade utmaningen med att pröva att ta digital helg – 24 timmar utan digitala media, för att koppla ner och koppla av.
Fötterna har skämts bort och motiverats med nya skor, både för promenaden och löprundan. Och ja, de gjorde skillnad – plötsligt var det mycket skönare, och därmed roligare, att springa och gå. Körsjungandet ger massor av glädje och energi, inte minst det fantastiska repet här i veckan med skottska gäster. Min dansklass har jag tyvärr missat under hela utmaningen på grund av sjukdom och resa, men på tisdag smäller det, då ska jag stå där ombytt och laddad!
Slösande krokusprakt – lila och nygräsgrönt…
Resultatet då? Jo, genomsnittsenergin har ökat. Jag formulerade en 10-gradig skala för upplevd energi på skala 1-10 där 10 motsvarar manisk duracellkanin och 1 är som Six feet under. Från att ha legat på en uppskattad genomsnitts-3:a innan utmaningen startade, så skulle jag nu säga att jag ligger på 6-6,5 i genomsnitt över veckan. Eftersom jag har ett långsiktigt mål att ligga på runt 7 har jag alltså närmat mig mitt mål med sjumilakliv!
Nu vet jag hur svenska flaggan fått sina färger
Har firat våren, nyskorna och energin med massa frisk luft den här helgen. Igår blev det först en fotbollsmatch med 8-åring och make. Sen en härlig skogspromenad i fint sällskap av maken. T-banan till Skarpnäck och så rätt ut i spenaten – 2,5 timmar senare hemma igen via t-bana från Björkhagen, efter att en stor del av tiden ha knatat och smålunkat i härlig skogsterräng. Att vi dessutom satte första kontrollen i årets naturpass – en sporre till fortsatta skogsutflykter – på självaste premiärdagen var en bonus.
(har inte valt musiken själv – det är iPhotos inbyggda bildspelsmusik, som jag blev varse först när jag gjort hela filmen i iMovie…)
Motlut med massa motivation
Idag blev det löpning på Södermalm. Backintervaller vid Sofia kyrka och lite trappor avverkades. Som återhämtning mellan intervallen passade jag på att fotografera lite – bestämde mig för att den digitala helgen inte omfattade kamerafunktionen på mobilen… 🙂
A, 11 år, messade mig idag. Hon vet var hon ska sätta in stöten, efter flera incidenter med rester av någon av döttrarnas hår i handfatet och glipor i luggar och nackar (de brås på mig…).
Några andra skämt från denna den 1 april 2016 är
Svenska Kyrkans ”beslut” att göra påsken till fast istället för rörlig helgdag. Talespersonen Anna N Dag berättade bland annat att ”vi funderar på att flytta pingsten till augusti då vi ser att allt fler par vill gifta sig på sensommaren”. De är vänliga nog att informera den som vill planera in påskledigheten redan nu att påskdagen infaller om exakt ett år – den 1 april.
Skansens nya skvaderhägn i syfte att bidra till den biologiska mångfalden.
Våra yttre polisbefäl på Söder håller stilen. Fast för att riktigt smälta in bland befolkningen borde de satsat på lådcyklar istället – då kan de till och med få plats för en anhållen.
Bäst av alla var H&Ms eller vem det nu var som stod bakom skämtet om den nya Mark Zuckerberg-inspirerade kollektionen MarkforHM med 7 gråa tishor och ett par blåjeans i ett paket. Så genomarbetat, så snyggt!
Och apropå aprilskämt och de skratt de förhoppningsvis genererar – jag skrev ju för ett par veckor sedan om Brené Browns tionde livsråd för ett helhjärtat liv: ”Värna om skrattet, sången och dansen – frigör dig från behovet att verka cool och ha koll”.
Det finns rätt mycket belägg för att skratt främjar såväl fysisk som psykisk hälsa – kolla in infografiken längst ner i det här inlägget bland annat!
För mig blev sambandet mellan glädje och den psykiska delen av min hälsa oerhört påtagligt under den period för tio år sedan då jag drabbades av utmattningssyndrom. Jag minns så väl den starka, återkommande tanken och upplevelsen av att ”Jag kommer nog aldrig mer att kunna känna glädje”.
Därför är jag så tacksam idag för att jag skrattar ofta och hjärtligt. Det är ett starkt hälsotecken för mig, och det gör mig trygg i vissheten om att utmattning och utbrändhet är långt bort, även i stunder då tröttheten är stark.
Tack vare mina fantastiska barn och min kära livskamrat A, som alla har förmågan att formulera sig slagkraftigt och en förkärlek för roliga filmklipp på nätet, bjuds jag på rikliga tillfällen till skratt här hemma. Och visst är det något extra läkande och gott med skratt som uppstår i samtal med en eller flera andra människor.
Men jag upplever att det kan vara nästan lika bra medicin att skratta av andra anledningar. Jag har till exempel många kära FB-vänner, vars poster ger mig goda anledningar att dra på smilbanden. Idag dök den här videon med ett magiskt sound check upp i flödet till exempel.
Och i bokhyllan står böcker av författare som Arto Paasilinna och Douglas Adams (1. Jag har en förkärlek för det surrealistiska. 2. Ok, min skönlitterära konsumtion är inte jätteuppdaterad – jag älskar faktaböcker faktiskt). Vart vår Stilblommor och grodor tagit vägen vet jag inte, men den bjöd under många år på hysteriska fnissattacker i soffhörnet.
Vårt Netflixkonto är en ständig källa till skratt – jag är en zucker (så stavas det väl nuförtiden) för (romantiska) komedier, liksom för Dreamworks skapelser för hela familjen. Tack vare 13-åringen har jag upptäck Modern Family, som bjuder på befriande skratt och skruvad igenkänning på många nivåer.
Youtube är en guldgruva – Saturday Night Lives kanal geoblockar visserligen de senaste avsnitten, men vad gör det när det finns en veritabel guldgruva att ösa ur. En ny favorit är Carpool Karaoke med talkshowvärden James Corden, som med en fantastisk röst och en passagerarplats att fylla plockar upp artister för en kvarts superb underhållning.
Den här uppräkningen är en snabb ”top-of-my-head-lista”. Inser att jag kan återkomma med fler skrattanledningar i framtida inlägg. Tills dess vill jag givetvis ha dina bästa tips på vad som lockar fram ett skratt!
dag 12 i #nuskatrötthetenbort
Åh, jag har hittat ett par supersköna och rätt ok snygga promenadskor som jag vill köpa. Då blir det ännu skönare att promenera. (Hm, att jag är medelålders påminns jag om av genom a) att jag skriver sköna före snygga, b) ”promenadskor”. Gissar att den moderna termen är ”sneakers”.)
Även om veckan har bjudit på två huvudvärksdagar så känner jag ändå en skillnad i grundton vad gäller tröttheten. Promenader och träning gör sitt till, liksom ljuset som återvänder. Att jag återuppstår på våren blir allt tydligare för mig för varje år som går. Visst slår paltkoman till på eftermiddagarna, och soffan är oerhört lockande på kvällarna. Men som sagt var, grundtonen är ändå ett kvitto på att jag är på väg ut ur idet. En 6-6,5 skulle jag nog säga, av min tiogradiga skala.
Hrmpf, det var väl själva Tutankhamon vad det är svårt att få till promenaderna på helgerna. Morgonen blev i och för sig extra kort på grund av sommartiden, men det är inte hela förklaringen. En sjuminuters workout och en Headspace (just nu om stress för andra gången) ska jag dock hinna med när jag skrivit klart detta inlägg, innan lampan släcks.
Energigivande var fikat med goda vänner. Energigivande var stunden som jag tog för att fundera över mina drömmar, och ströläsa lite i Business Model You (nej, jag tänker inte byta karriär. Jag bläddrar i den för att få lite nya perspektiv på vem jag är, vad jag vill och vad jag kan). Energigivande var att stänga excelarket efter en ekonomigenomgång som väntat länge på att bli gjord. Energigivande är att njuta av en katt i famnen i en nystädad lägenhet, samtidigt som döttrarna tar sig igenom Whitney Houstons wails i I will always love you till eget pianokomp. Och som jag tidigare skrivit om, är våra liv en helhet av många olika facetter. Energi och livskraft kan byggas på många olika sätt, inte bara genom fysisk träning.
Energinivå: 5,5 skulle jag nog säga. Hade det varit 6 som jag var på väg att skriva, hade jag tagit mig ut.
Har ju i några tidigare inlägg skrivit om Brené Browns livsråd för ett helhjärtat liv i boken Våga vara operfekt. Det andra livsrådet är ”Värna om medkänslan med dig själv” med underrubriken ”Frigör dig från kraven på att vara perfekt”. I det här inlägget fastnar jag på underrubriken – vad innebär egentligen kraven på ”att vara perfekt”?
Jakten på ”att vara perfekt” – perfektionism – innebär på ett sätt att jag lägger makten över min självuppfattning och självkänsla hos andra: min uppfattning om vem jag är och vad jag är värd får bestämmas av vad (jag uppfattar att) andra tycker om mig och hur (jag tolkar att) ”man ska vara” för att vara ok.
Det är en minst sagt riskabel strategi, för det finns inget jag kan göra för att ha kontroll över hur andra uppfattar mig. Jag kan vara och agera på ett sätt som jag tror uppfattas på ett visst sätt. Men den faktiska upplevelsen hos ”den andra människan” av mig bestäms av så mycket mer än vad jag är och gör – hen ser mig, upplever mig, genom sina filter av medfödda och upptränade värderingar och egenskaper, genom sina glasögon av aktuell sinnestämning.
Det är också en ogenomförbar strategi – ett ”jagande efter vind” med Predikarens ord. Begreppet ”perfekt” beskriver i själva verket oftast något ouppnåeligt, ett statiskt önskat tillstånd av något optimerat, oavsett om det gäller kropp, humör, dammängd i hemmet, antal mail i inboxen eller känslan i en solstol på stranden. Det är inte minst ouppnåeligt i innebörden ohållbart över tid, i och med att drömläget ignorerar vår komplexa vardag i beräkningen och alla de störningar som dyker upp både från människor och företeelser utanför oss själva och från insidan av oss själva till följd av biologiska eller psykologiska processer. Och det säger sig själv att ett statiskt läge inte håller över tid i en dynamisk situation, som ju våra liv minst sagt måste definieras som.
Jag fastnar ibland i ”Facebooksyndromet”. Du vet, den där krypande känslan som uppstår när man scrollat sig igenom ett antal inlägg där ”alla” umgås med familjen, tränar, bjuder på middag, fikar med vänner, vandrar i naturen eller delar bilder på sitt nyrenoverade kök.
Har med åren blivit så pass mogen att jag känner igen tecknen när de dyker upp. Ofta lyckas jag hejda mig och inse att det jag håller på att börja mäta mig mot, det som sår fröet till den gnagande otillräckligheten, är summan av flera individers inlägg, inlägg som dessutom bara speglar en del av alla dessa människors vardag. Inte så lite påminner det om barnens idoga önskebulletiner om än det ena, än det andra, med den lysande (not!) motiveringen att ”Alla andra får ju/har ju/ska ju…”.
Så istället för att moloket fortsätta att vältra mig i en gyttja av mindervärdeskänsla och självförebråelser, försöker jag för det första fokusera på att känna glädje med dem som postat – för dem har tillfället uppenbarligen betytt så mycket, kanske till och med i glädje och stolthet, att de valt att lägga energi på att posta det på FB. För det andra försöker jag inspireras till att bli bättre på att uppmärksamma mina egna ”FB-moments” (oavsett om jag postar något om dem eller ej) med samma ögon.
Hur hanterar du perfektionismen? Vad lägger du i ”att frigöra sig från kraven att vara perfekt”?
Dag 6 i #nuskatrötthetenbort:
Upplevd energi på skala 1-10 där 10 motsvarar manisk duracellkanin och 1 är som Six feet under: 4,5. Efter en intensiv start på dagen i städandets tecken krävdes det ca tre ton viljestyrka för att gå iväg och handla, men efter 5 minuters vila tillsammans med 13-åringen och med peppande inköpssällskap av 11-åringen kom jag till slut iväg.
Igår blev det över 12 000 steg. Idag har fokus som skrivet var legat på städning och dessutom påskmiddagsfix. Tillsammans med övriga i familjen städade jag intensivt i över 4 timmar, vilket enligt denna stegomräknare skulle motsvara 22 400 steg – det tror jag inte ett ögonblick på. En promenix till affären blev det också, som fysisk aktivitet.
Eftersom jag i grunden kopplar av när jag lagar mat (i alla fall under lugna och skapande förhållanden) får jag väl också räkna in dagens påskbordsfix med diverse kreativa improvisationer till trötthetsmotandet. Fick glädjen att dela arbetsgemenskapen med 11-åringen en stund. Hon fixade bland annat till denna lingonsill, som är en av mina absoluta sillfavoriter. Och vår påsktårta med citronfromage, mango, hallonsylt och hemfärgat/-kavlat marspiantäcke blev så här snygg:
A, 11 år, messade mig idag. Hon vet var hon ska sätta in stöten, efter flera incidenter med rester av någon av döttrarnas hår i handfatet och glipor i luggar och nackar (de brås på mig…).
Bodil Jönsson (2006), Guld. Brombergs förlag