Det öppna hjärtats disciplin

I vårt samtal igår delade vännen A och jag tankar kring våra årsord Öppet hjärta (mitt) och Disciplin (hennes). Eftersom det är början av ett nytt år och en ny termin är jag, som jag alltid är, fylld av ambitioner om att ta tag i (igen, som jag skrivit om här många gånger) träning, kost, planering och struktur. Och likafullt ser jag redan nu, efter fyra dagars arbete på hemmakontoret, hur svårt jag har att omsätta ambitionerna i praktiken. Hur lätt jag trillar dit på pepparkaksburken (som nu är slut, tack och lov).

Den främsta skillnaden mot hur jag hanterar detta idag, jämfört med tidigare i livet, är att jag slår och bankar på mig själv (bildligt talat bara!) i betydligt mindre utsträckning när jag avviker från den där ideala bilden som min hjärna målat upp av ”mitt nya liv”. Idag är det mer en öm smekning på kinden och ett ”Ok, vi får fundera på om ambitionen är för hög och vad du behöver för att ändå göra lite mer av det du vill”.

A och jag landade i att det finns olika sorters disciplin. Den där bankande disciplinen är för mig i hög grad en huvudets disciplin, där jag utgår från yttre direktiv och bilder av vad som är bra för mig. Den mer ömsinta disciplinen döpte vi till Det öppna hjärtats disciplin. Där jag visserligen kanske inledningsvis utgår från yttre signaler, men anpassar exekverandet till min inre dialog. Tack och lov domineras inte den enbart av prokrastinerarrösten, utan det finns också den där rösten som påminner om känslan av att flyga när jag går ut från gymmet, om lättheten i kroppen när jag valt att äta de där sakerna som inte bara triggar det snabba belöningssystemet i hjärnan genom höga nivåer av fett, socker och salt.

Det öppna hjärtats disciplin. Det får bli ett delområde av årsordets intention. Tack A för inspiration och insikt!

Tjoho! Det här var kul, tyckte knopp och kropp efter att ha introducerats till skivstångsträningens ädla konst.

Testar att sträcka ut

Ju äldre en blir, desto stelare blir en. Det vill säga, om en inte gör något för att mota olle i grind.

Motandet har jag nu börjat testa som en daglig vana. Ja, just det, testa. Jag har för ovanlighetens skull inte föresatt mig att ”nu ska jag stretcha varje dag i resten av mitt liv” på det sätt som jag vanligtvis gjort när jag börjat en ny vana under gångna år.

Nej, jag testar en dag i taget. Fem minuters stretching av kroppen i ett litet nybörjarprogram från Sworkit, den träningsapp jag använder för tillfället. Enligt den filosofi som jag skrev om i början av april: den att leva experimenterande, leva lärande.

Så här långt har det blivit sju dagar i rad. Än så länge får jag feed-backen från kropp och knopp att testet ska fortsätta – det är såååå skönt att sträcka ut att min inre röst ropar på mig om jag glömmer bort det. Hälsoglädje både idag och imorgon liksom!

Min främsta förebild och inspiration i smidighet – Busan the cat.

Leva experimenterande, leva lärande

I en kommentar till inlägget om Tystnad och vanor skrev Helena

Och så tänker jag vidare att JA, se vad som funkar – inte funkar – saknas i de vanor du etablerat under året. Och använd kunskapen konstruktivt. Framför allt tror jag dock det i grund och botten är nyfikenheten som driver mig, dvs, ”vad vore möjligt om… jag började göra x, y eller z?” och att jag då faktiskt också VILL undersöka det!

Jag har funderat på vad hennes ord väcker hos mig. Och jag har insett att det ligger ett viktigt perspektiv i det hon skriver (så klart).

Jag har insett att när jag ger mig ut på vägen till  en ny vana så är det blodigt allvar. Vägen är en av alla de vägar som ska leda till min mer fullkomliga personlighet (jo, jag erkänner, såna fåfänga tankar har jag. Det har jag fått syn på när jag funderat på detta.)

Det här förhållningssättet gör att det blir ett misslyckande när jag inte lyckas upprätthålla eller etablera en ny vana. Inte ett lärande. Och jag som har som mitt livsmantra ”Att lära är att leva”!

Ler ömsint åt att jag inte sett den här delen av elefanten mitt framför mig. Jag har haft fokus på lärande utifrån andras kunskap – att lära av mina egna erfarenheter har jag inte funderat på i så stor utsträckning som del av mitt lärande och liv.

Så – jag bestämmer mig för att prova om ett mer experimenterande, ett mer lekande förhållningssätt till att pröva stigar mot nya vanor kan vara något för mig. ”Lekande” för att det är så djupt mänskligt, för att det är så vi lärt oss alla våra grundläggande förmågor och vanor som barn, och inte minst för att ta bort en del av det blodiga allvaret med vilket jag i hög utsträckning närmat mig utveckling och expansion.

En vana som jag länge längtat efter att etablera och som jag för tillfället känner mig ordentligt grundad i är daglig meditation. Idag firar jag 100 dagar i följd med minst 10 minuters meditation! Woopwoop!

IMG_3400