Mitt diktande i gårdagens inlägg i kombination med att jag idag (måste ju vara typ sist i Twittervärlden med det), upptäckte hashtaggen #lyrikfredag på Twitter, fick mig att börja fundera på det där med poesi – både att läsa och att skriva. Jag har läst lite lyrik genom åren, men oftast snavat över poesin genom musiken, som tonsatta dikter. Och jag har någonstans i gömmorna en hophäftad bunt papper på vilka jag som barn satte tankar på pränt i poesins form. Bland annat i denna närmast aforismartade dikt, som min käre far ofta citerar:

Data, räkna. Data, skriv. Människa, gör nånting med ditt liv!

Hehe. Redan som barn var jag alltså fascinerad av digitaliseringens påverkan på oss människor och vikten av att vi har en riktning i vår användning av tekniken.

Nåja, tillbaks till huvudspåret för inlägget. I mitt googlande kring poesin som företeelse snavade jag över tidningen Skrivas poesiskola. Den inleds med att artikelförfattaren, poeten Mats Söderlund ger en kort beskrivning av vad poesi är, utifrån den Tranströmerdikt som fångats på bilden ovan:

Dikten säger något om vad poesi är, nämligen mer språk än ord.

Jag hittade också DNs Snälla poesiskolan från 2010-11, som visade sig vara en riktig liten juvel till krönikesamling om just poesin.

Ciceronen i poesiskolan var litteraturkritikern och poeten Anna Hallberg, som bland annat skriver:

… konstnärliga texter, som poesi exempelvis, använder språk på ett konstnärligt sätt.

Det är förstås en truism, men avgörande om du vill syssla med poesi.

Själva begreppet ”estetik” kommer till exempel från grekiskans aisthesis som ungefär kan översättas med ”förnimmelse” eller ”varse­blivning”. Det handlar alltså om något sinnligare och mer prövande än de vanliga läsorden: ”begripa”, ”sammanfatta”, ”förstå”.

Jag tror inte att människor i allmänhet har svårt att ta till sig estetiska upplevelser. Tvärtom har jag många gånger fascinerats av att det kan vara så enkelt att diskutera avan­cerad lyrik med barn. Min erfarenhet är inte heller att det krävs universitetspoäng för att vara en bra och sensibel dikt­läsare. Men jag tror att det faktum att ­poesi visar sig som skrift, ställer till det onödigt mycket för många.

Respekten för det skrivna ordet är enorm. Skriftspråket har ju sina rötter i nedtecknandet av lagar, religiösa texter, föreskrifter och regelverk. Och vi är vana att betrakta text i första hand som information, upplysning eller förmedling. Konstnärliga texter gör något annat.

De har en öppnare, mer inbjudande uppbyggnad som kräver delaktighet snarare än konventionell förståelse.

Dikten erbjuder en upplevelse, och där står du och letar efter ett meddelande …

Ett sista skönt fynd i googlandet var en metadikt av den amerikanske juristen, författaren och poeten Archibald MacLeish om just dikten som fenomen. Och jag anar i dess sista strof en ledtråd till varför jag fascineras så av poesin.

Det handlar om varandet, om den medvetna närvaron.

Läser du poesi? Och i så fall, varför? Och har du någon favoritdikt/favoritdiktare? Jag är nyfiken!

Ars Poetica by 

A poem should be palpable and mute
As a globed fruit,

Dumb
As old medallions to the thumb,

Silent as the sleeve-worn stone
Of casement ledges where the moss has grown–

A poem should be wordless
As the flight of birds.

*

A poem should be motionless in time
As the moon climbs,

Leaving, as the moon releases
Twig by twig the night-entangled trees,

Leaving, as the moon behind the winter leaves,
Memory by memory the mind–

A poem should be motionless in time
As the moon climbs.

*

A poem should be equal to:
Not true.

For all the history of grief
An empty doorway and a maple leaf.

For love
The leaning grasses and two lights above the sea–

A poem should not mean
But be.