Skönhet i det lilla, i det stora

Mina promenader i Årstaskogen har blivit en så gott som daglig livlina. Steg för steg villar jag bort trötthet och ångest. Går längre och längre bort från kvävande föreställningar om måsten och borden. Går till glädjen – inte minst därför att skogen är full av träd, som jag ju övat mig på att associera till glädje (något som fungerar, hur märkligt det än låter).

Promenaderna är dessutom en aldrig sinande källa till skönhetsupplevelser. Skönhet i det lilla – droppen efter regnet som inväntar fallet från bladet, grässtråets gracila bugning för vinden, mossans mjukgröna matta på rötter och stenar. Skönhet i det stora – i vyerna in mot Södermalm och det Stockholm jag älskar så innerligt. Spiran på Eclipse, som hälsar från Gröna Lund, och Kaknästornet vid horisonten tar med tanken på resa över resten av stan. Över citypulsen, folkminglet och betongen som ropat på mig så länge jag kan minnas. Över vattnet, båtlivet, grönskan som också för mig blivit en stor och livgivande del av det som är min stad, mitt Stockholm.

Återblick #29-31

Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan eller veckorna som gått. Det är för mig ett sätt att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill till exempel uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst, tittat eller lyssnat på. De senaste tre veckorna

...… har några anledningar till tacksamhet varit

  • vänskaper. Gamla och nya. Som växer och fördjupas. I många olika dimensioner.
  • den ljuvligaste av sommarkvällar på Oaxen Slip och Ekens utebar i bästa tänkbara sällskap i form av grannen och vännen M.
  • utflykten till sommaridyllen Strängnäs med grannarna M och M, inklusive det gästfria mottagande av ena Ms mor.
  • en utslagen ros på min rosenbuske. De glupska rådjuren måste ha missat en knopp!
  • solvarma tomater direkt från plantan.
  • dagar i lugn koncentration och produktivitet på jobbet.
  • en vedeldad bastu i sommarnatten.
  • att få fira födelsedag för M, min numera femtonåring i dagarna tre.
  • besöket av mor, med tid på tumanhand inklusive promenad i omgivningen, och av syster och svåger.
  • leendena från mötande promenanter längs Årstaviken när jag mött deras blickar, hälsat dem med en nick och ett leende.
  • läsupplevelsen som slungade iväg mig sådär 2500 år bakåt i tiden till Nepal, i mötet med Herman Hesses Siddharta.

… har jag promenerat och promenerat. Sällan under 10 000 steg om dagen, ofta över 13 000. Åtminstone fem raska få upp flåset-promenad per vecka. Självmedicinering pågår. Med goda effekter på sinne och kropp.

… har jag lyssnat på fängslande filosofihistoria i poddformat: Awakening from the meaning crisis med John Vervaeke, lektor i Kognitionsvetenskap vid University of Toronto. Podden har beskrivits som ”Weaving together historical narrative and contemporary science to paint a compelling picture of foundation of the meta-crisis of our times”. Och det är en bra beskrivning.

… har jag firat Pride. Firat framstegen för kampen för hbtq-personers rättigheter, inte minst rättigheten att bli sedd och tolererad för den en är. Jag har firat genom att, tillsammans med min 16-åring, lyssna på en inspirerande och bildande föreläsning av Barbro Westerholm om bakgrunden till varför 2019 är ett jubileumsår i denna kamp. Genom att träffa en livs levande, nyvald partiledare och då dessutom bita huvudet av blygheten för att passa på att kort introducera mig och mitt engagemang för dessa frågor. Genom att gå i paraden med nätverket Stolta föräldrar till hbtq-barn. Samma parad som två av mina barn själva gick i. Jag har firat, men också blivit stärkt och beslutsam inför fortsatt och förstärkt engagemang i kampen.

… har jag tränat på att hitta lugnet i egentiden igen. Det lugn som var så självklart för mig som barn. Det lugn som är en viktig del i upplevelsen att den hemlängtan till en plats av lugn och ro som inte har geografiska, utan själsliga, koordinater i allt högre utsträckning finner sig uppfylld. Jag har hittat en hemmahamn i mig själv, en hamn jag nu är på väg in till.

Återblick på tacksamhet, förundran, lärande mm #4

Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan som gått. Det är för mig ett sätt att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst, tittat eller lyssnat på. Årets fjärde vecka…

… har några av de saker jag är tacksam för varit

  • lördagsmiddagen med kidzen. God mat (som jag lagat själv) och, framförallt, härlig gemenskap på temat ”Bästa låten ever”. Spotify gick varm när vi turades om att spela och sjunga (skråla…) med i våra favoriter.
  • de 2×2 timmarnas introduktionskurs i Iyengar Yoga som jag gav mig själv i helgen. Välgörande för stel och värkande kropp. Kände mig en centimeter längre när klasserna slutade än innan.
  • de 2x2x30 minuternas rask promenad i vintervädret som jag tog på vägen till och från kurstillfällena. Dagsljusdusch.
  • att min briljanta coachkurskompis vill samskapa och samarbeta med mig i en himla kul lösning för att hitta coachklienter. (Hör av dig per mejl om du är nyfiken på vad vi kan göra för dig!)
  • att min planering och genomförande av en visionsworkshop för ett stort gäng personer funkade så bra att uppdragsgivaren uttryckte sprudlande nöjdhet.
  • måndagens körövning. Att sjunga i kör är sannerligen en av de bästa medicinerna för välmående som finns.
  • mitt utvecklingssamtal.
  • ord av kärlek.

… förundrades jag med barnslig förtjusning över

  • snöflingornas stilla singlande.
  • skuggorna av snöflingorna på nysnön – som svärmande insekter på besök från en annan årstid.
  • trädens nakna respektive snötyngda kronor mot himlen. Naturen är en oslagbar skulptör!

… har jag på allvar landat i insikten om att

  • jag nått den aktningsvärda åldern i kvinnolivet då klimakteriet är en väldigt påtaglig och humörpåverkande realitet.

… har jag lyssnat till mina barns tankar om min ålder:

  • När vi pratar om skillnaden mellan kvinna, tant och gumma frågar jag om jag är tant. 15-åringen avger blixtsnabbt omdömet: ”Nej, du har två månader kvar till tantstatus!” (Jag fyller alltså femtio om mindre än två månader). Tur att jag inte har några problem med epitetet tant – redan som 11-åring kallades jag ”Tant Sara” av musikdirektören och barnkörledaren i Sandvikens kyrka. Och i min värld hänger ”tant” ihop med en status av att ha slutat bry sig så förtvivlat om vad en tror att alla andra tycker om en… för att istället gå sin egen väg, trygg i den en är och vad en behöver.
  • Samtidigt kände jag dock att det var lite tur att jag tidigare i veckan kvalat in som ”en femtiårig fjårtis” enligt 11-åringen, som hade synpunkter på mitt sätt att uttrycka mig…

… har jag bland annat läst

  • en artikel i SvD om hur vår hjärna påverkas av en digital livsstil. Det är en intervju med Anders Hansen, psykiatriker, som snart släpper boken ”Skärmhjärnan” . Läsningen fick konsekvensen att jag än en gång tagit bort Facebook och Twitter från telefonen, liksom ett gäng mobilspel…
  • min själssöstra Helena Roths sååå läs- och tänkvärda inlägg om förmågan till lärande och reflektion (som delvis kom sig av en kommentar som jag gjorde på ett annat av hennes inlägg). I inlägget kopplar hon ihop förmågan till varsam samvaro med sig själv med förmågan till lärande och reflektion och i förlängningen med förmågan till meningsfull förändring och expansion.

Vad tar du med dig från den gångna veckan?

Backspegel i tacksamhet och förundran 48

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets 48:e vecka tänker jag bland annat på…

… den ensamma stjärnan mellan trädens nakna grenar. Mot kylig morgonhimmel där gryningen varslade om att solitären snart skulle vara tystad av högröstat dagsljus.

… nya insikter om både mig själv och om coachandets praktik under de två dagarna i den andra modulen i coachkursen.

… solljusfångst på promenader. Walk ’n talk på coachkurs. Lunchpromenad på jobbet. Skillnad på humör och energi.

… samtalet med min egen coach Alla. När vi kunde konstera att jag gjort en rejäl resa sedan september 2017, när vi möttes första gången. Att jag hittat nya förhållningssätt till mig själv, medmänniskor och livet, förhållningssätt som är varsamma, växande och stöttande istället för nedtryckande och destruktiva. Förhållningssätt som jag kommer att träna på en lång tid fortsatt. Kanske hela livet. Men med en kvalitativ skillnad från mina första snart femtio år att bygga vidare på.

… frågan från T om jag ville ha en träningsklient till i min coachträning. T, som själv är coach, som är så klok och erfaren. Som visat mig vägen många gånger. Den frågan kunde bara ha ett svar. Ett rungande, ödmjukt och jublande ja.

… kollegorna. Har sagt det förr. Säger det igen. Kompetenta. Omtänksamma. Bästa.

… samtalet där ord och tankar flätades samman och slog ut i nya sorters blommor. Rikt. Värdefullt.

… vänskapen som tog vid där förhållandet tog slut. Trygg, varm, ömsint värme. Att både ge och få.

… läxläsning med barnen.

… pölsa med saltkokt potatis och inlagda rödbetor.

… mysigt häng med syster, svåger och systerdotter. Inklusive julmarknadsbesök x 2.

… filmupplevelsen Bohemian Rhapsody. Nevermind att den förhåller sig fritt till historien på ett antal punkter. Kraften i Queens musik, inte minst i de scener som berättade om konserterna, drabbade mig med fullt pådrag.

… musik överhuvudtaget. Efter en tid där jag mest lyssnat på ljudböcker och poddar har jag har nu spårat tillbaka på min favoritmedicin för förstärkt upplevelse av verkligheten – musiken. Vem behöver digitala glasögon när en kan ha hörlurar och förvandla dagen till en musikal? Skrivbords- och pendeltågsgroova går alldeles utmärkt.

… musik igen, i synnerhet första adventsmässans körsång. Att se och höra mitt barn sjunga Otto Olssons Advent. Som jag drabbades av när jag var ungefär i hans ålder för första gången. Bland det absolut vackraste jag hört. Den täta klangen, som böljande palmblad i en varm sol, i ”Kom med famnen full av palmer…”. Den spröda tonen av himmel när sopranerna börjar berättelsen om ”Salighetens dag…” Det långsamma, ofrånkomliga crescendot i ”Gud sin son till jorden sänt… ”. Jublet när kören uppmanar församlingen ”Fröjda dig, det är advent!”. Jag trodde jag var i himmelriket när vi i barnkören fick göra kyrkokören sällskap på läktaren i Sandvikens kyrka. Huvudet exploderade av de vackraste färger. Hjärtat rymdes inte i bröstkorgen. Inget kunde förta min glädje, entusiasm och innerlighet när jag klämde i på slutackordets höga g. Inte ens de sura blickarna från koristerna på raden framför mig… ”Advent!”

… advents- och julstämningen hemmavid. Barnen klädde julgranen, jag fixade adventsstjärnorna. Valde ut, med hög grad av diskriminering, det fåtal tomtar och snögubbar som får komma fram i år. Julduken på. Clementinerna på plats i fruktskålen. Pepparkaksdeg redo i kylen när suget blir för stort. Snabbaste sättet (och ganska vuxetsnyggt: Änglamarks lite mer platta degar, en osthyvel och vips har en pepparkakskex att lägga sin ädelost på.

Vad är du tacksam för, förundrad över, när du ser tillbaka på den gångna veckan? Och du, glad advent! 

Söndag i tacksamhet och förundran 2

Under 2018 vill jag ägna söndagarna åt att reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. Årets andra vecka ser jag bland annat tillbaka på…

… känslan av att ”vara ikapp” på jobben.

… den positiva återkopplingen från kund på levererans.

… återfunnen läslust och förmåga att ta in det jag läser.

… språkbadet i Lena Anderssons Utan personligt ansvar. Berättelsen berör med både frustration och igenkänning. Språket fängslar och fascinerar.

… samtalen och gemenskapen med barnen. De växer ständigt i insikt och förmåga. Tacksam över att fortfarande ha deras förtroende i att dela sina såväl smärta och lessamheter som glädjeämnen och framtidsdrömmar i vardagen.

… släktmiddagen hos älsklingen. Känns fint att få växa in i hans sammanhang.

… powerwalks med älsklingen. Samtal om smått som stort varvas med ordlös gemenskap, hand i hand. Turas om att dra. Ljuvliga pusspausar och under vägs. Upplevelser av naturens karga, kalla januariskönhet.

… testunden med kusin M. Roligt att återfinna kontakt och hitta gemensamma professionella intressen.

… ett spirituellt lunchsamtal (i mitt tycke iaf) om aktionsforskning, design och lärande organisationer.

… flera hålla i och hålla ut i min hälsoglädjeväg: morgonmeditationer och morgonfys. Trappor istället för hiss. Promenader. Mindre av godiset som står framme på jobbet. Färre mackor, fler ägg och apelsiner. Mer lyssnande i stället för pratande. Mindre bashande för de gånger jag väljer efter gamla vanor, mer postivt, bekräftande fokus på de gånger jag väljer som jag vill välja.

… vårtecken i naturen: knoppar som trotsar mörket.

… koltrastarna som dykt upp på mitt altanräcke. Snart är det tid för ljusa vårkvällar med koltrastsång!