Under 2021 väljer jag att på veckobasis notera tre anledningar till tacksamhet och förundran. För att de känslorna ger bränsle till välbefinnande och livsglädje. Årets första hela vecka har hjärtat fyllts av bland annat…
… promenaderna. Ger mig själv en klapp på axeln för att jag tagit mig ut varje dag. Ensam eller i finfina sällskap. Med stavar (för ICA-klassikern) eller utan. I aning av sol eller snöfall.
… smaknjutning i form av bland annat kärleksmums och dhal när barnen tar initiativ i köket. Och middagssamtalen, när vi nu ändå pratar barn (eller snarare tonåringar) i kök. Om stort och smått, med många skratt. Tacksam.
… samtalet med en vän från ungdomsåren om den expansion i närvaro, medvetenhet och närhet vi båda befinner oss i på olika sätt.
Vidsträckt utsikt på söndagens långpromenad
Vad känner du tacksamhet över när du ser tillbaka på veckan ?
Är nu inne på femte veckan av hemmakontorande tror jag bestämt. Har varit förvånansvärt fokuserad på jobbet här vid köksbordet; distraktioner i form av ”borde fixa” har hållts på avstånd tills arbetsdagen är klar.
En hjälp i denna struktur har mina promenader till och från jobbet varit. De gånger jag drar på mig skorna och tar en promenad, om så bara runt kvarteret, för att ”gå till jobbet” blir koncentrationen på jobbet högre. Och de gånger jag ger mig ut för att ”gå hem från jobbet” blir fritiden mer avkopplad och frestelsen att ”bara kolla det där jobbmejlet” mindre.
Jag går i mina hoods här i Årsta; det ska vara enkelt, annars funkar det inte. Och det är märkligt – även om jag gått samma sträcka många gånger förr, är det ändå alltid nya upplevelser som väntar. Naturen är i ständig förändring. Vädret ger mina promenader olika inramning varje dag.
Jag tränar dessutom mina ögon att se detaljer – en knopp, en trädstam, rötternas slingrighet. Det blir en vandring i medveten närvaro, en närvarande medvetenhet om allt det vackra som finns runt mig. Här är några bilder som fångat det ögat uppmärksammat de senaste dagarna.
Mina promenader i Årstaskogen har blivit en så gott som daglig livlina. Steg för steg villar jag bort trötthet och ångest. Går längre och längre bort från kvävande föreställningar om måsten och borden. Går till glädjen – inte minst därför att skogen är full av träd, som jag ju övat mig på att associera till glädje (något som fungerar, hur märkligt det än låter).
Promenaderna är dessutom en aldrig sinande källa till skönhetsupplevelser. Skönhet i det lilla – droppen efter regnet som inväntar fallet från bladet, grässtråets gracila bugning för vinden, mossans mjukgröna matta på rötter och stenar. Skönhet i det stora – i vyerna in mot Södermalm och det Stockholm jag älskar så innerligt. Spiran på Eclipse, som hälsar från Gröna Lund, och Kaknästornet vid horisonten tar med tanken på resa över resten av stan. Över citypulsen, folkminglet och betongen som ropat på mig så länge jag kan minnas. Över vattnet, båtlivet, grönskan som också för mig blivit en stor och livgivande del av det som är min stad, mitt Stockholm.
Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan eller veckorna som gått. Det är för mig ett sätt att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill till exempel uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst, tittat eller lyssnat på. De senaste tre veckorna…
...… har några anledningar till tacksamhet varit
vänskaper. Gamla och nya. Som växer och fördjupas. I många olika dimensioner.
den ljuvligaste av sommarkvällar på Oaxen Slip och Ekens utebar i bästa tänkbara sällskap i form av grannen och vännen M.
utflykten till sommaridyllen Strängnäs med grannarna M och M, inklusive det gästfria mottagande av ena Ms mor.
en utslagen ros på min rosenbuske. De glupska rådjuren måste ha missat en knopp!
solvarma tomater direkt från plantan.
dagar i lugn koncentration och produktivitet på jobbet.
en vedeldad bastu i sommarnatten.
att få fira födelsedag för M, min numera femtonåring i dagarna tre.
besöket av mor, med tid på tumanhand inklusive promenad i omgivningen, och av syster och svåger.
leendena från mötande promenanter längs Årstaviken när jag mött deras blickar, hälsat dem med en nick och ett leende.
läsupplevelsen som slungade iväg mig sådär 2500 år bakåt i tiden till Nepal, i mötet med Herman Hesses Siddharta.
… har jag promenerat och promenerat. Sällan under 10 000 steg om dagen, ofta över 13 000. Åtminstone fem raska få upp flåset-promenad per vecka. Självmedicinering pågår. Med goda effekter på sinne och kropp.
… har jag lyssnat på fängslande filosofihistoria i poddformat: Awakening from the meaning crisis med John Vervaeke, lektor i Kognitionsvetenskap vid University of Toronto. Podden har beskrivits som ”Weaving together historical narrative and contemporary science to paint a compelling picture of foundation of the meta-crisis of our times”. Och det är en bra beskrivning.
… har jag firat Pride. Firat framstegen för kampen för hbtq-personers rättigheter, inte minst rättigheten att bli sedd och tolererad för den en är. Jag har firat genom att, tillsammans med min 16-åring, lyssna på en inspirerande och bildande föreläsning av Barbro Westerholm om bakgrunden till varför 2019 är ett jubileumsår i denna kamp. Genom att träffa en livs levande, nyvald partiledare och då dessutom bita huvudet av blygheten för att passa på att kort introducera mig och mitt engagemang för dessa frågor. Genom att gå i paraden med nätverket Stolta föräldrar till hbtq-barn. Samma parad som två av mina barn själva gick i. Jag har firat, men också blivit stärkt och beslutsam inför fortsatt och förstärkt engagemang i kampen.
Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan som gått. Det är för mig ett sätt att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst, tittat eller lyssnat på. Årets fjärde vecka…
… har några av de saker jag är tacksam för varit
lördagsmiddagen med kidzen. God mat (som jag lagat själv) och, framförallt, härlig gemenskap på temat ”Bästa låten ever”. Spotify gick varm när vi turades om att spela och sjunga (skråla…) med i våra favoriter.
de 2×2 timmarnas introduktionskurs i Iyengar Yoga som jag gav mig själv i helgen. Välgörande för stel och värkande kropp. Kände mig en centimeter längre när klasserna slutade än innan.
de 2x2x30 minuternas rask promenad i vintervädret som jag tog på vägen till och från kurstillfällena. Dagsljusdusch.
att min briljanta coachkurskompis vill samskapa och samarbeta med mig i en himla kul lösning för att hitta coachklienter. (Hör av dig per mejl om du är nyfiken på vad vi kan göra för dig!)
att min planering och genomförande av en visionsworkshop för ett stort gäng personer funkade så bra att uppdragsgivaren uttryckte sprudlande nöjdhet.
måndagens körövning. Att sjunga i kör är sannerligen en av de bästa medicinerna för välmående som finns.
mitt utvecklingssamtal.
ord av kärlek.
… förundrades jag med barnslig förtjusning över
snöflingornas stilla singlande.
skuggorna av snöflingorna på nysnön – som svärmande insekter på besök från en annan årstid.
trädens nakna respektive snötyngda kronor mot himlen. Naturen är en oslagbar skulptör!
… har jag på allvar landat i insikten om att
jag nått den aktningsvärda åldern i kvinnolivet då klimakteriet är en väldigt påtaglig och humörpåverkande realitet.
… har jag lyssnat till mina barns tankar om min ålder:
När vi pratar om skillnaden mellan kvinna, tant och gumma frågar jag om jag är tant. 15-åringen avger blixtsnabbt omdömet: ”Nej, du har två månader kvar till tantstatus!” (Jag fyller alltså femtio om mindre än två månader). Tur att jag inte har några problem med epitetet tant – redan som 11-åring kallades jag ”Tant Sara” av musikdirektören och barnkörledaren i Sandvikens kyrka. Och i min värld hänger ”tant” ihop med en status av att ha slutat bry sig så förtvivlat om vad en tror att alla andra tycker om en… för att istället gå sin egen väg, trygg i den en är och vad en behöver.
Samtidigt kände jag dock att det var lite tur att jag tidigare i veckan kvalat in som ”en femtiårig fjårtis” enligt 11-åringen, som hade synpunkter på mitt sätt att uttrycka mig…
… har jag bland annat läst
en artikel i SvD om hur vår hjärna påverkas av en digital livsstil. Det är en intervju med Anders Hansen, psykiatriker, som snart släpper boken ”Skärmhjärnan” . Läsningen fick konsekvensen att jag än en gång tagit bort Facebook och Twitter från telefonen, liksom ett gäng mobilspel…
min själssöstra Helena Roths sååå läs- och tänkvärda inlägg om förmågan till lärande och reflektion (som delvis kom sig av en kommentar som jag gjorde på ett annat av hennes inlägg). I inlägget kopplar hon ihop förmågan till varsam samvaro med sig själv med förmågan till lärande och reflektion och i förlängningen med förmågan till meningsfull förändring och expansion.
