Avståendets njutning

På senare tid har jag återkommande drabbats av en upplevelse av njutning. Det i sig är ju trevligt – livet ger mig många tillfällen och anledningar att njuta.

Den här njutningen har jag dock inte tidigare tänkt på eller sett så tydligt. Eller, jag har sett fenomenet som orsakar njutningen, men inte tänkt på det som just njutning utan mer som späkning eller till och med ett straff.

Jag avstår. Och njuter av det.

Jag njuter av att komma ut ur butiken utan inköp. Njuter av att avstå frukosten och känna kroppens lätthet, få känna riktig hunger innan lunchen. Njuter av att låta mitt engagemang i begynnande sociala mediediskussioner som jag observerar snurrar upp energi och känslor hos mig få klinga av utan att jag fortsätter att delge omvärlden mina klokskaper, briiljanta och fullständigt vattentäta argument och sanningar, de i mina ögon definitiva sista ordet-, sätta punkt- och diskussionsdödarformuleringarna (sagt med viss ironi, det hoppas jag ni förstår. Men bara viss…).

Avståendets handling öppnar dörren till sinnesro och kroppsnärvaro. Det är tillstånd som jag behöver för hälsa och resiliens.

Om sinnesro ser ut på något sätt så är detta ett av de sätten.

Utifrån denna upplevelse, som närmast kan beskrivas som ett slags frälsningsupplevelse (ja, jag känner och upplever intensivt och älskar målande, dramatiska formuleringar), skulle jag ju kunna välja att gå ut och proklamera, ja, missionera avståendets evangelium. Har på köpet nämligen formulerat eller kanske snarare börjat förstå giltigheten i hypotesen att en hel del av våra samhällsutmaningar skulle kunna mildras av avståendets sakrament.

Men jag avstår. Den här njutningen är inget någon kan övertalas till; den måste (som kanske all äkta njutning, frälsning eller upplysning) födas, växa fram inifrån, utifrån och i varje människas unika kontext. Jag stannar därför idag vid att detta ”bara” är min sanning.

Att avstå från att dela mina tankar offentligt väljer jag dock bort. För jag är nyfiken på vilka tankar och känslor som mitt vittnesbörd om avståendets nyfunna njutning väcker hos dig.

Självklart kan du avstå från att dela ditt svar med mig… njut!

Redigerad profil

Jag reviderade min profiltext på Twitter idag. Ingen stor sak, kan synas. Men med ett stort symbolvärde för mig.

Tidigare har det stått

I believe in the power of people to change their lives and the world. Sustainable society through innovation.. (Jag tror på kraften hos människor att förändra sina liv och världen. Hållbart samhälle genom innovation.)

Nu står det

I believe in the power of people to change their lives and the world. Sustainable society through sustainable and resilient people.. (Jag tror på kraften hos människor att förändra sina liv och världen. Hållbart samhälle genom hållbara och resilienta människor.)

Det är inte så att jag slutat intressera mig för innovation och förändringsprocesser. Absolut inte. Men jag vill närma mig dem på ett annat sätt än vad mitt fokus varit tidigare.

Jag vill närma mig dem genom mötet. Mötet mellan människor. Och mötet med sig själv. Som jag skrivit tidigare:

Jag har siktet inställt mot att så småningom kunna jobba coachande med individer och team i förändring, inte minst sådan förändring som kommer ur kriser. Jag vill gå bredvid i utforskandet i hur vi kan leda oss själva, leda andra och låta oss ledas mot önskade lägen, även när framtiden tycks oss minst sagt oviss.

Det är inte heller så att den typ av uppdrag som jag jobbar med idag totalt har förändrats från tidigare. Inte alls. Däremot försöker jag hitta sätt att ta med mig och utveckla ett än tydligare fokus på människan, relationer och möten i de uppdrag jag gör. Tacksam därför för att få jobba på ett företag som har som syfte att ”se människor och skapa möjlighet för meningsfull förändring”.

Resan i mitt nya perspektiv är bara i sin början. Under en period – ovisst hur lång – kommer den framförallt att handla om att jag ska möta mig själv, till hållbarhet och resiliens.

Den resan har pågått ett antal år, inte minst sedan min akuta utmattningsdepression 2006. Den fick ny fart i den livskris som utlöstes av att bli lämnad 2016. Och den fick ny riktning i höstas på Island, där beslut fattades och mentala resmål kläddes i ord.

Otåligheten drabbar mig ibland. Blir rädd för att fastna i mönster som jag beslutat mig för att förändra. Får påminna mig om att det är mindre än ett år sedan poletten trillade ned.

För hållbarhet och resiliens kan inte forceras fram. Så ett steg i taget är det som gäller. Långsamt, som kroppen i högsommarvärmen.

Hur lång tid det tar innan jag kommer att se konkreta förändringar i min vardag på min nya bana i form av nya sorters uppdrag och initiativ vet jag inte. Och det är någonstans ändå som det ska. För som jag skrev i samma inlägg som citerades ovan:

I den ovissa framtiden ligger hemligheter förborgade. Om vi vågar – eller tvingas – släppa taget om våra föreställningar om hur det ska vara, kan hemligheterna visa sig för oss. Och de kan visa sig vara skatter.

until-you-cross-the-bridge-of-your-insecurities-you-cant-begin-to-explore-your-possibilities-tim-fargo

Mental resiliens: Att släppa taget om att inte få saker gjorda

Varning: långläsning!

På bloggen Zen Habits skriver Leo Babauta om mindfulness, minimalism och frivillig enkelhet. Idag dök ett inlägg från bloggen upp i mitt flöde på Bloglovin’ som gick rakt in i mig, inte minst eftersom jag senast igår reflekterade tillsammans med min kloka coach Alla över det faktum att jag ofta fastnar i prestation, prestige och höga ideal som jag gång på gång tycker mig missa. Jag vill så mycket, och blir så besviken när jag inte lyckas med det jag vill fullt ut.

Det här är frågor som jag bråkat med åtminstone sedan min utmattningsperiod 2006. Ja, jag har bråkat med dem, och stirrat mig blind på den väg jag tycker mig ha kvar till det höga ideal eller mål jag ställt upp. Och därmed missat den sträcka jag faktiskt tillryggalagt, och det ställe i processen som jag varit på där och då.

När rubriken Mental Resiliency: Letting Go of the Guilt of Not Getting Things Done dyker upp i flödet idag, så faller det sig därför mycket naturligt att jag klickar och läser. Läser och studsar av igenkänning.

Tar bestämt och trycker in hela inlägget här, i min egen fria översättning. För mitt eget kom-i-håg och för att jag tror att vi kanske är flera som behöver påminnas om budskapet. Om att släppa taget om de ambitioner, förväntningar och ideal vars motiv inte bottnar i kärlek och medkänsla. I varsamhet.

Mental resiliens: släpp taget om skulden att inte få saker klara

Det händer oss alla: det där som vi hoppades göra, får vi inte gjort. Och det gör att vi känner oss stressade eller skyldiga.

Det är dags att släppa taget om det, eftersom det inte hjälper oss.

Vi kan bygga resiliens kring detta, med lite mental träning. Och det hjälper oss på magiska sätt.

Känner du igen dig i något av följande? 

  • Du bestämde dig för att ta upp en viss vana (motion, äta, meditation, skriva), men fullföljde inte din planering. Du känner dig skyldig, besviken på dig själv eller bara stressad.
  • Du hade en lista med saker du behövde göra, men missade de flesta av dem. Det ökade bara på din stress.
  • Du hade planerat att arbeta med ett projekt eller skriva lite … men sköt upp det. Återigen kände du dig skyldig, besviken eller stressad.
  • Du hoppades på att förändra dina mönster för hur du exempelvis äter eller pratar med andra eller tillämpar mindfulness. Så blir allt skit och du känner dig besviken.

Det finns tusentals variationer på dessa teman. Det gemensamma draget är att saker inte gick som du hade hoppats på, och att detta orsakar besvikelse, skuld, stress.

Så här är det: det är inget problem att vi inte uppfyller våra förväntningar. Det verkliga problemet är förväntningarna. Och den stress som uppstår när vi inte uppfyller förväntningarna.

I alla exempel ovan har vi ett ideal i huvudet om hur saker ska vara, hur vi vill vara. Det är inget fel med det – vi gör alla så hela tiden – men det blir ett problem när vi håller fast för hårt i idealen och förväntningarna. Det leder till svårigheter: vi känner oss svikna, vi känner ångest, vi känner ilska eller vrede mot oss själva, vi blir olyckliga.

Processen av förväntningar och att inte möta dem och som följd av det känna mindre glädje … den går om och om igen, under hela dagen. Vi gör det ständigt mot oss själva.

Det skapar stress, olycka, upplevelsen av att vara överväldigad och att känna att vi inte kan förändras. Det leder till en brist på tillit till oss själva. Detta är den verkliga skadan. Det skadar det vi vill göra, vilket i sin tur gör det mer troligt att vi ger upp, just för att vi inte litar på oss själva.

Det är problemet.

Lösningen är att släppa greppet om våra ideal. Att bli medveten om våra förväntningar (på oss själva, men också på andra) och att släppa taget om dem. Kasta ut dem, om möjligt, och bara se vad som händer.

Och att älska det som faktiskt händer. Att älska dig själv som du är, inte som du önskar att du vore. Visst, du ska fortfarande sträva efter att göra gott, av kärlek till dig själv och andra… men när du inte uppfyller de där förväntningarna – släng ut dem och älska istället den du är och vad du faktiskt har gjort. Älska verkligheten.

Här är receptet, om du vill ha ett:

  • Formulera en intention att älska dig själv genom att träna, äta bättre, meditera, vara snäll mot andra eller göra ditt arbete i världen. Ta dig an intentionen av kärlek och gör sen så gott du kan. 
  • Oavsett vad du gör, håll koll på dina förväntningar och kasta dem i havet. Älska det du faktiskt gör, älska ögonblicket och dig själv oavsett vad som händer. Släpp taget om den värdelösa skulden och stressen och självkritiken.
  • Se vad som höll dig tillbaka från att uppfylla din intention. Gör en avsiktlig förändring i din miljö, så att den inte fortsätter att hålla dig tillbaka. Sätt en annan intention, av kärlek, men klamra dig inte fast vid den. Upprepa, om och om igen.

Genom att släppa förväntningarna, genom att kasta dem i havet, kan vi släppa våra svårigheter och faktiskt hitta frid. Faktiskt hitta förnöjsamhet. Faktiskt älska oss själva. Och detta leder till att vi är lyckliga med världen och oss själva på ett otroligt sätt som fyller hjärtat.

Leo Babauta, Zen Habits

Foto: Cecilia Modig

(Om du undrar om jag har Babautas tillstånd för att publicera denna översättning så kan jag informera om att han publicerar allt sitt material i Public Domain. Här skriver han om sitt beslut.)

Jesusbarn minus 11 – återbruk på tema hopp som funktion av kamp

I detta nådens år 2017 gör jag min egen bloggadventskalenderutmaning. En reflektion om dagen. Inte nödvändigtvis med explicit anknytning till adventstidens tema – väntan på julens ankomst. Men säkert hittar den som vill något slags association till ljus, glögg, glitter och krubbor.

Idag bestämmer jag mig för att återanvända en text från Annandag jul förra året. Den tar bland annat upp resiliens, ett begrepp som jag ofta haft i tankarna den här hösten, och som jag också vill ha som mål för mitt arbete med människor, grupper och organisationer.

Hopp=f(kamp)

Krista Tippetts bok Becoming Wise – an Inquiry into the Mystery and Art of Living har följt mig under 2016. Jag har läst den i småbitar, matiga och mättande småbitar, eftersom den är proppfull av tankar som jag behöver mycket eftertanke och reflektion för att smälta.

Det sista kapitlet, som jag avslutat idag, har rubriken Hope. Om någon förknippade hopp med naiv framtidsoptimism, så får den här helt andra perspektiv på begreppet.

I ett citat från ett samtal med Brené Brown läser jag

… hope is a function of struggle. … hope is not an emotion. Hope is a cognitive, behavioural process that we learn when we experience adversity, when we have relationships that are trustworthy, when people have faith in our ability to get out of a jam.

Hope is brokenhearted on the way to becoming wholehearted.

Tippett leder över dessa tankar till ett resonemang om resiliens, som är ett av de vackraste orden jag vet.

Resilience is a successor to mere progress, a companion to sustainability. It acknowledges from the outset that things will go wrong. All of our solutions will eventually outlive their usefulness. We will make messes, and disruption we do not cause or predict will land on us. This is the drama of being alive.

Yep. Så sant. ”This is the drama of being alive”. I slutet av ett år där ”messes” och ”disruptions” sannerligen varit såväl oönskade som oförutsedda, och där de bildligt talat kraschlandat på oss, både som samhällen och, för mig själv, på ett personligt plan, är det angeläget att komma ihåg att detta inte är något konstigt. Det är smärtsamt, oönskat, problematiskt – men naturligt, en del av livsvillkoren för människa och samhälle. Historien tar inte slut, hur gärna vi än vill tro det när våra egna livsvillkor är som behagligast.

To nurture a resilient human being, or a resilient city, is to build in an expectation af adversity, a capacity for inevitable vulnerability. As a word and as a strategy, resilience honors the unromantic reality of who we are and how we are, and so becomes a refreshingly practical compass for the systems and societies we can craft. It’s a shift from wish-based optimism to reality-based hope. It is akin to meaningful, sustained happiness – not dependent on a state of perfection or permanent satisfaction, not an emotional response to circumstances of the moment, but a way of being that can meet the range of emotions and experiences, light and dark, that add up to a life.

Resiliensen gror, får näring och växer i gemenskapen med andra. När vi delar våra bekymmer, vår sårbarhet, vår glädje och vår sorg jobbar spegelneuronerna för fullt och väver osynliga spindelvävstrådar av återhämtning och hopp mellan oss. Våra upplevelser av misslyckanden och kriser, av framgångar och lyckostunder omvandlas till en på samma gång djupt personlig och brett delad upplevelse av att vara människa. Ur sådana erfarenheter av det som varit och är hämtar jag sedan kraft att fortsätta ”framåt och uppåt”.

Resilience is at once proactive, pragmatic, and humble. It knows it needs others. It doesn’t overcome failure so much as transmute it, integrating it into the reality that evolves.

Hopp=f(kamp)

Krista Tippetts bok Becoming Wise – an Inquiry into the Mystery and Art of Living har följt mig under 2016. Jag har läst den i småbitar, matiga och mättande småbitar, eftersom den är proppfull av tankar som jag behöver mycket eftertanke och reflektion för att smälta.

Vulnerability-2Det sista kapitlet, som jag avslutat idag, har rubriken Hope. Om någon förknippade hopp med naiv framtidsoptimism, så får den här helt andra perspektiv på begreppet.

I ett citat från ett samtal med Brené Brown läser jag

… hope is a function of struggle. … hope is not an emotion. Hope is a cognitive, behavioural process that we learn when we experience adversity, when we have relationships that are trustworthy, when people have faith in our ability to get out of a jam.

Hope is brokenhearted on the way to becoming wholehearted.

Tippett leder över dessa tankar till ett resonemang om resiliens, som är ett av de vackraste orden jag vet.

Resilience is a successor to mere progress, a companion to sustainability. It acknowledges from the outset that things will go wrong. All of our solutions will eventually outlive their usefulness. We will make messes, and disruption we do not cause or predict will land on us. This is the drama of being alive.

Yep. Så sant. ”This is the drama of being alive”. I slutet av ett år där ”messes” och ”disruptions” sannerligen varit såväl oönskade som oförutsedda, och där de bildligt talat kraschlandat på oss, både som samhällen och, för mig själv, på ett personligt plan, är det angeläget att komma ihåg att detta inte är något konstigt. Det är smärtsamt, oönskat, problematiskt – men naturligt, en del av livsvillkoren för människa och samhälle. Historien tar inte slut, hur gärna vi än vill tro det när våra egna livsvillkor är som behagligast.

To nurture a resilient human being, or a resilient city, is to build in an expectation af adversity, a capacity for inevitable vulnerability. As a word and as a strategy, resilience honors the unromantic reality of who we are and how we are, and so becomes a refreshingly practical compass for the systems and societies we can craft. It’s a shift from wish-based optimism to reality-based hope. It is akin to meaningful, sustained happiness – not dependent on a state of perfection or permanent satisfaction, not an emotional response to circumstances of the moment, but a way of being that can meet the range of emotions and experiences, light and dark, that add up to a life.

Resiliensen gror, får näring och växer i gemenskapen med andra. När vi delar våra bekymmer, vår sårbarhet, vår glädje och vår sorg jobbar spegelneuronerna för fullt och väver osynliga spindelvävstrådar av återhämtning och hopp mellan oss. Våra upplevelser av misslyckanden och kriser, av framgångar och lyckostunder omvandlas till en på samma gång djupt personlig och brett delad upplevelse av att vara människa. Ur sådana erfarenheter av det som varit och är hämtar jag sedan kraft att fortsätta ”framåt och uppåt”.

Resilience is at once proactive, pragmatic, and humble. It knows it needs others. It doesn’t overcome failure so much as transmute it, integrating it into the reality that evolves.