Som en gummiboll 1 – dag 72 i #blogg100

Nej, det här blir inte ett inlägg om MA Numminens klassiker Som en gummiball kommer jag tillbaks till dig, även om den är hörvärd. Det blir ett inlägg om det tredje livsrådet för ett helhjärtat liv i Brené Browns bok Våga vara operfekt: Värna om motståndskraften – eller som det engelska originalet lyder: ”Cultivating a resilient spirit”.

roly poly toy doll

Resiliens är ett av de vackraste orden jag vet. Med ursprung i latinets resilire, som betyder ungefär studsa tillbaka, betecknar det ett systems förmåga eller process för att återhämta sig eller överleva konsekvenserna av en störning av något slag, dess återhämtningsförmåga med annat ord.

Enligt Natur och Kulturs Psykologilexikon används ordet om såväl som egenskap, process och resultat:

  • Processen att komma tillbaka eller att på olika sätt möta och bemästra svårigheter,
  • Resultatet av hur svårigheter övervunnits under givna omständigheter (på vilket sätt och hur väl).
  • Egenskapen eller förmågan att a) komma tillbaka, b) slå tillbaka, c) finna sig tillrätta eller d) återhämta sig; förmågan som gör att individer, grupper, miljöer osv hanterar svårigheter, kriser och katastrofer eller upplevda risker utan att nedslås av dem (får dem att ”studsa tillbaka”).

Denna förmåga kan enligt lexikonet handla om

  1. att komma tillbaka från kris eller utmattning,
  2. att uthärda och klara av svårigheter,
  3. att utvecklas under svåra förhållanden och få ökad styrka av de sätt man använt för att hantera påfrestningarna (liksom av de insikter man gjort genom att man hanterat dem, tänker jag),
  4. att bevara god psykosocial funktion trots upplevd risk att bli utsatt för påfrestningar.

Brené Brown sammanfattar forskningen på området i fem faktorer som samlat verkar ge individen skydd för störningar av olika slag:

  • att vara kreativ och ha en god problemlösningsförmåga,
  • att vara van att be om hjälp,
  • att tro att en kan göra något för att hantera sina känslor och stå ut,
  • att ha ett socialt nätverk runt sig,
  • att ha nära relationer med familj och vänner.

Utöver dessa skyddsfaktorer finner Brown i sin forskning om att leva helhjärtat fyra stycken beteendemönster, som hon utvecklar i boken.

I resten av det här inlägget begränsar jag mig till det första mönstret: det positiva samband Brown funnit mellan resiliens och andlighet. Andlighet definierar hon inte i termer av religion eller teologi, utan som en ”djupare livshållning”. Det handlar om

… att bejaka och lyfta fram att alla vi människor förenas av en kraft som är större än vi själva och att vår relation till denna kraft och till varandra bygger på kärlek och medkänsla. När vi lever i andligheten hjälper den oss att  få perspektiv på livet och se meningen med det.

Brené Brown, Våga vara operfekt, s. 101

Heavens_Above_HerFör mig är en stor del av denna kraft insikten om att den värld vi lever i, alla vi människor, djur, bakterier, växter, stenar och hav, meteoriter, planeter och galaxer alla är gjorda av samma stjärnstoft. Den energi som kontinuerligt driver och möjliggör förändring och utveckling kommer ur en och samma urexplosion för, vad vi idag vet, nästan 14 miljarder år sedan. Vi är alla delar av samma universum, samma rymd över tid och rum.

När jag läser om kapitlet om resiliens, slås jag igen av hur central upplevelsen av meningsfullhet är. Jag skrev ett för ett par veckor sedan ett inlägg om det meningsfulla arbetet, och det berörde uppenbarligen många läsare – det är ett av de mest delade och kommenterade inläggen. Och jag låter tankarna vrida och vända på meningsfullhetsbegreppet – en mening är ju ett sammanhang av flera enstaka ord som satts samman för att uttrycka och förmedla ett visst budskap. Orden har i sin tur satts samman av enstaka bokstäver, som i sig är sammansatta av enstaka linjer, kurvor och punkter. Är det på samma sätt med vår upplevelse av meningsfullhet – att det är känslan av ett sammanhang där jag ingår, som ett av många ”ord”, tillsammans med många andra individer/ord, och där vi alla är sammansatta av många olika delar: gener, miljö, drömmar och hopp?

Omtag på omtag blir ett helt liv – #blogg100 10/100

Jag har länge betraktat mig som en periodare när det gäller träning, kost, städning, skönhetsvård, kalender- och to-do-överblick och alla andra duktighetsrelaterade saker. Hals över huvud går jag all-in och börjar mitt nya, perfekta liv, bara för att några timmar, dagar eller veckor senare konstatera att något hände på vägen som fick mig att snubbla ner i rännstenen av slöhet, sista minuten, fett och salt (gärna i form av ost), dammråttor, tvätthögar, spruckna nagelband och oplockade ögonbryn igen.

Kanske är det just det där ordet ”duktighet” som gör att det är så svårt att hålla den linje där jag mår riktigt bra – när jag tränar regelbundet, äter bra och har kontroll över högar, kalender, naglar och ögonbryn (lugn, jag vet att välmående inte bara sitter i fysiska eller materiella förhållanden. De blir bara så bra och konkreta exempel i en sådan här text). ”Duktighet” andas liksom en påklistrighet. Men jag vill ju att ”må bra” och ”(lagom) kontroll”  ska vara mitt normaltillstånd.

Och om jag inte klarar av att träna, äta, planera, städa och fixa mig som jag vill – ja, ur ett duktighetsperspektiv är jag ju då fett failad, som kidsen skulle sagt. Och då är det ju lika bra att lägga av helt, för jag kommer ändå aldrig att bli så duktig att jag inte faller igen… Och så ältar en vidare och vidare, runt och runt.

Men nu har jag tröttnat på att oduktigförklara mig själv. Sedan något år tillbaka jobbar jag därför med att göra en synvända på ”duktigheten”. Om jag väljer att se det som att perioderna av regelbunden träning, bra mat och allt det andra som jag vill ha är normaltillståndet istället för ett duktighetstillstånd, blir det kanske så småningom liiite lättare att glida rätt i sadeln igen när livet puttar en ur balans? I coaching för något år sedan hade jag i uppgift att jobba på på detta – en strategi för att snabbt komma tillbaka till ”normal” efter att ha halkat på sned i, eller till och med trillat ur, sadeln.

sadel
Foto: eric.surfdude @ Flickr CC BY 2.0

Det känns som en bra överlevnadsstrategi. För en sak kan vi vara säkra på – och det är att livet kommer alltid att bjuda på små eller stora tuvor och gropar som vi måste balansera. Och omtag läggs till omtag livet igenom. En stärker sin resiliens, med ett av mina nyare favoritord.

Hur gör du för att komma upp i sadeln igen?