Backspegel i tacksamhet och förundran 28 och 29

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets två första semesterveckor tänker jag bland annat på…

… kvalitetstid med barnen. I hög utsträckning sån där kvalitetstid då var och en håller på på sitt håll med sitt, men man ändå känner att man är tillsammans.

… kvällen med blomsterutdelaren C på Skansens allsång. Att få uppleva superproffset och kärnkraftverket, tillika studiomannen, Pernilla Isedal är, är ren lycka!

… den spontana porträttfotosessionen med C  i släpljuset efter allsången

… tid att läsa.

… solbrunhet. För en gångs skull inte solbränna.

… utflykten med barnen till barndomens hemort Sandviken och paradiset Högbo bruk.

… besöket på The Church, där jag spelat många gånger och varit God Kamrat en termin. Ja, när det var Baptistkyrkan i Sandviken då förstås. Nu är en av stans vackraste byggnader renoverad och omvandlad till ett ställe där man kan få både bröd, fiskar (och kött) och spiritus. Fast i lekamlig variant. Barnen och jag utmanade bartendern på alkoholfria drinkar som han fixade med den äran. Trevlig pratstund med en av ägarna blev det också.

… glädjen över att uppleva att barnen är lika förälskade i Högbo som jag var som barn och fortfarande är.

… skratten under den underbara föreställningen Ta det med en klackspark! (Mina bilder från föreställningen finns här.) Ännu ett sommarlustspel av superkompetenta duon i JV Musik & Teater. I höst sätter de upp en nyskriven musikal om Sandviks grundare Konsul Göransson – är du intresserad av industrihistoria (och givetvis bra musik och skådespel) anbefalles en tripp till Sandviken i oktober!

… den sköna känslan av att köra stooor bil (minibuss).

… härliga dagar i Ångermanland hos syster, svåger och mor med älsklingen och vårt Big Pack, som vanligtvis utgörs av våra sammanlagt fyra barn och som för en vecka dessutom var förstärkt med en katt. Bad, fiske, loppis, utflykter, god mat, vila, läsning, fotograferande och umgänge fyllde dagarna.

… kaffe på bryggan med älsklingen innan resten av huset vaknat.

… att träffa min far en stund.

… lyckan i att ha världens bästa granne i M. Det tycker både jag och Busan, som blev mycket väl omhändertagen medan vi andra roade oss i Norrland.

… spontanlångbrunch med kära väninnan P.

Vad har du varit tacksam och/eller förundrad över de senaste veckorna?

Tidsresa på badstranden

Jag tittar förvirrat upp från min bok och ser de badande, skrattande människorna vid Högbosjön. Nyss stod jag ju och huttrade i slänterna av myrjord längs den nybyggda kanalen i vad som skulle bli Sandviken. Ånglokets vissla tjöt ilsket i örat från den nya stationens håll till. Trötta, tyngda människor runt om kring mig var på väg hem till  armodet i jordkulorna, som var deras hem under arbetet vid det stora bygget mellan Jädraån och Storsjöns strand

Sandvikensförfattaren Bernt-Olov Andersson skrev romanen Kanal till 150-årsjubileet av grundläggandet av Sandviken. Boken berättar om bygget av Kanalen – från fällandet av de första träden till den högtidliga invigningen i kunglig närvaro – och grundläggandet av de första verkstäderna vid Storsjöns rand. Verkstäderna som lade grunden till det som idag är Sandvik AB.

Det livsöde som drar in mig i berättelsen är först och främst Leon,
en tonårspojke från Grängesberg som kastats ut från sitt barndomshem med en näverkont och en amerikansk stocksåg, som hans farbror Karl i ”Juta” (Utah) sänt hem, som enda tillgångar.

Leon är inte som andra; han har uppenbarligen vad vi idag skulle tolka som något slags neuropsykiatrisk funktionsvariation, och han ses därför som ett lätt offer, någon att förbarma sig över alternativt en oönskad idiot av dem som han stöter på. Leons första möte i boken sker med den andra huvudpersonen i boken, Pehr Fredrik, en arbetare som lätt kommer i konflikt med sina arbetsgivare, med ett högst pragmatiskt förhållningssätt till mitt och ditt, och med intensiva amerikadrömmar.

Bokens karlar – med undantag för Leon, som har känslorna på utsidan och förmågan att se både sjökor, gastar, änglar och djävlar – ter sig länge lika gråbruna som de kläder de bär och den lervälling och myrmark de traskar runt i. Färgen, empatin och dimensionerna i boken finns hos kvinnorna som, på samma sätt som karlarna, tagit sig till nybygget vid Högbo bruk från stora delar av landet. Den legendariska, på ytan järnhårda Dal-Brita med dotter och dotterdotter, den unga Karin och Victoria, kvinnan som blev förnekad av fadern till hennes barn. Likaså smeddottern Svea, som förbarmar sig över Leon och ger honom en tillhörighet.

Umbärandena hos de människor som för bara 154 år sedan levde i fattigdom och utsatthet återberättas med ett direkt, men ändå poetiskt språk. Detsamma gäller deras drömmar om kärlek och en ljusare morgondag, liksom deras längtan efter människor – makar, föräldrar, barn, kärlekar – som de lämnat eller lämnats av.

Jag lägger ihop boken med upplevelsen av att ha fått en ny pusselbit om historien bakom staden som jag växte upp i och inte minst om Kanalen, som min farfars far vinterbadade i och blev lokalkändis på kuppen, som min farmor och farfar bodde vid hela sina vuxna liv och min pappa därför växte upp vid, och som jag ofta gick eller cyklade längs med under min egen uppväxt.

Idag är Kanalen en lummig och rogivande del av Sandviken. Här är några stämningsbilder från kvällens fotosafari, som påkallades av dagens läsning:

IMG_3352
Dal-Britas damm
IMG_3357
Kanalen norrut från Hyttgatan
IMG_3361
Kanalen norrut från Barrsätragatan – där de vita husen skymtar i bakgrunden byggde farfar och hans bror sitt hus på Kanalgränd 7.
IMG_3374
Mina barn provsitter trädet där deras morfar – min pappa – snörade på sig skridskorna för att åka på Kanalen under sina barndoms vintrar.
IMG_3385
Tre avkommor på Kyssbron
IMG_3392
Kanalen söderut från Kyssbron

Going back to my roots

Så har den här skottspolen nu anlänt till Sandviken i Gästrikland, närmare bestämt Högbo bruk. Här spelar maken och döttrarna musikaliskt lustspel i en akt från och med fredag och en vecka framåt.

SONY DSC
Sandvikens kyrka – med många magiska, musikaliska minnen.

Sandviken – staden där jag växte upp, och som jag lämnade när jag började gymnasiet. Med lättnad. Staden där sidorna ”den duktiga, plugghästen, musiknörden, den frikyrkliga, lillgamla, den avvikande” av mig etablerades och dominerade bilden av mig, såväl hos mig själv som hos många andra. Jag var tvungen att lämna staden för att kunna bredda bilden och hitta andra sidor av mig själv. På köpet åkte intresse och uppmärksamhet för mina rötters historia ut med badvattnet.

När jag återvänder den här gången är det med en växande nyfikenhet på bygdens historia och tidigare generationers liv. Kanske är det något som kommer med åren generellt, eller är det kanske bara jag som, impregnerad under den senaste tiden med historia och tradition från Skansen och kulningskurs, fått ett nyväckt intresse.

Hur har ditt intresse för dina rötter varierat genom åren? Och – vilken funktion tänker du att det för oss att ha kännedom och förståelse dels för hur de som gått före oss levt, dels för hur platsen eller platserna vi växt upp på utvecklats?

 

Foto:  Jan Ainali (Own work) [GFDL (http://www.gnu.org/copyleft/fdl.html) or CC BY-SA 3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)], via Wikimedia Commons