7 december – om skam, samhörighet och sårbarhet

On 7 december, 20227 december, 2022 By Sara ModigIn LedarskapLeave a comment

Jag, Sara, citerade terapeuten Laila Dahls definition av emotionellt mod i inlägget om känslor 2 december:

”… hävstången du använder när det du behöver göra/säga/vara innebär att på ett eller annat sätt göra dig sårbar – och när att göra dig sårbar är just det som känns läskigt.”

Med inspiration från det citatet plockade jag, inför det här inlägget på tema känslan, fram Brené Browns bok Mod att vara sårbar igen. I den skriver hon om skam, samhörighet och sårbarhet. Om att sårbarheten är ”kärnan, hjärtat, centrum i en meningsfull mänsklig tillvaro” och ”alla känslors kärna”. Utan sårbarhet försvåras kontakten med våra känslor, både de mörka och de ljusa.

Hon skriver också om att en kultur av otillräcklighet är den perfekta grogrunden för skam, skam som väcker vår djupt liggande rädsla av evolutionärt ursprung över att vi inte är tillräckligt … [fyll i valfritt ord] för att få höra till. Vår rädsla för att vi inte längre skulle vara värda samhörighet med andra.

När jag läser boken, tänker jag att det är det amerikanska samhället hon beskriver. Och att vi väl ändå är mer avslappnade till att vi är dem vi är i Sverige. Eller är vi det?

När skammen hälsar på, går förnuftet inte sällan i baklås. Upplevelsen av skam triggar vårt flykt/fajt-beteende. Inte sällan kapar reptilhjärnan hela kommandocentralen. Personerna som Brown intervjuat berättar om okontrollerbar vrede, galenskap eller avstängning som reaktion på skammen. Och som jag känner igen mig. Alltifrån ett dräpande svar, gärna av ”what about you”-karaktär, till de brännande, okontrollerbara tårarna som får mig att krympa och känna att jag riskerar att lösas upp och försvinna på samma sätt som Elphaba, den gröna häxan i musikalen Wicked, enligt sägnen skulle göra när hon kommer i kontakt med vatten. Jag har varit i dem. Eller om de till och med har varit mig.

Upp med skölden, ladda vapnen, spring in i grottan och göm mig för världen – allt för att skydda mig mot skammen. När det som behövs i själva verket är något helt annat: skamtålighet. Det är inte samma sak som att förneka eller göra motstånd mot skammen. Det är

”förmågan att förbli sig själv när skamkänslorna kommer, att ta sig igenom själva upplevelsen utan att offra sina värderingar och att komma ut på andra sidan skammen med större mod, medkänsla och samhörighet än man hade när man gick in i den.”
Mod att vara sårbar, s. 75

Brown talar om skamtålighetens fyra delar:

Att känna igen skammen när den attackerar, och förstå vad som väckte den.
Kritiskt tänkande: hur förhåller sig de budskap och krav som triggar skammen hos dig med verkligheten? Står de verkligen för det och den du vill vara, eller är det (din bild av) andras krav, förväntningar och förhoppningar som utlöser känslan?
Öppna dig för medkänsla med dig själv och från andra. Ja. Du läste rätt. För medkänsla, från dig själv. Prova att säga de ord till dig själv som du skulle sagt till en nära vän som var i samma situation som du. ”Så klyschigt”, kanske du tänker. Jag tänker att klyschor ibland uppfattas som klyschor för att det är sanningar som vi av någon anledning värjer oss mot. Men att de blivit klyschor för att de faktiskt är giltiga.
Prata om skammen. Dela din upplevelse med människor som du vet stöttar ditt inneboende värde. Sätt ord på vad du känner och vad du behöver.

Jag började ju det här inlägget med ord om sårbarhet. Varför då så många ord om skammen? För att skam är det som främst får oss att värja oss för sårbarheten. Den, som Brown definierar som

” en ovisshet, ett risktagande och en känslomässig nakenhet”.
Mod att vara sårbar, s. 37

Och som med all ovisshet och risk krävs det mod för att våga ta steget. Emotionellt mod att våga bli avvisad. Utan att för den skull tappa fotfästet. Och det är viktigt, för att, som jag var inne på i inlägget den 2 december, tror jag att vi alla har mycket att vinna på att våga det modet. Som individer, som familjer, som grupper. Jag tror till och med, som Brown skriver att

”ärliga samtal om sårbarhet och skam kan förändra världen”.
Mod att vara sårbar, s. 44

Dagens luckpaket är en utmaning igen. En utmaning och en inbjudan att reflektera över vilka skampunkter som du har. Brown beskriver hur hennes intervjupersoner blir berörda över formuleringen

”Aldrig … nog”.

Och hon radar upp ett antal svar som hon fått:

Aldrig bra nog
Aldrig perfekt nog
Aldrig mäktig nog
Aldrig smart nog
Aldrig ovanlig nog

Någonting högg till i mig när jag läste orden, och jag skrev dit ”aldrig kompetent nog” i slutet av listan.

Vilket eller vilka ord skjuter du in i i formuleringen mellan aldrig och nog? Hur känns det i kroppen när du läser vad du skrivit? Kan du tänka på någon eller några situationer när den här känslan aktiverats hos dig? Vad gjorde du som reaktion på känslan? Hur såg verkligheten ut i förhållande till känslan?

Den här reflektionen hjälper dig att förbereda dig för de första delarna i skamtåligheten, att känna igen och förstå vad som väckte skammen, liksom att pröva realismen i budskapet. För en sak är säker, och det är att vi alla känner skam någon gång. Nästa gång den står där med kniven mot din strupe, redo att ta över kommandobryggan, kan den här reflektionen hjälpa dig att stå bättre beredd.

Recept på fantastiskt sex

On 9 maj, 2020 By Sara ModigIn Kär lek och lust, Tankar2 Comments

Innehållsdeklaration: det här inlägget handlar om sex, som framgår av rubriken. Det handlar om mitt personliga förhållningssätt till sex och sensualitet idag och om hur jag påverkats av den upptäcktsfärd jag gjort de senaste åren. Om du känner att det blir liiiite för personligt om mig för dig – då slutar du läsa här. Du kan istället exempelvis klicka här för elva minuter med gulliga kattungar. Det kommer nya inlägg på andra teman, det lovar jag.

Att uppleva fantastiskt sex handlar tusen gånger mer om att möta trauma, tillämpa sårbarhet och bygga motståndskraft mot skam än om att följa en hemlig 1,2,3-sets teknik för hand och mun.
Luna Dietrich

Den fångade in mig omedelbart, bilden på Instagram i flödet hos everydaytantra. För i mitt hjärta och min hjärna väcktes en omedelbar, djup genklang som sjöng ett kraftfullt ”JA!” till budskapet.

I det utforskande av min kropp, sensualitet och sexualitet som jag gett utrymme för de senaste tre åren har jag rest genom såväl trauma, sårbarhet som skam. Med god effekt på min självbild och självkänsla också i resten av mitt liv.

Möta trauma

Upplevelsen av att vara för stor, för tjock, otymplig, oattraktiv har jag burit med mig sen barnsben. Jag blev osedvanligt tidigt fysiskt mogen – och stack därmed ut. Min upplevelse av att vara fysiskt avvikande följde mig genom hela barndomen och har varit grundtonen i relationen till min kropp även i vuxen ålder.

Det var därför kanske inte så konstigt att det var det läskigt i början av mitt utforskande att föreställa mig att en ny människa skulle förhålla sig till min nakna kropp. Men när jag gång på gång upplevde hur jag blev åtrådd och hur min kropp blev dyrkad och beundrad släppte främlingsskapet inför förpackningen av mig. Den kropp jag fjärmat mig från visade sig ha en förmåga att såväl njuta som ge njutning i en omfattning jag inte upplevt tidigare. Omöjligt att inte gilla den kroppen! Så jag blev hel, i innebörden att min kropp äntligen blev en accepterad och uppskattad del av mig i min upplevelse av mig själv.

Tillämpa sårbarhet

I mötet med en annan människa som delar längtan efter att leka, njuta och ge njutning, att bli sedd, berörd, åtrådd, tillfredsställd och kanske till och med älskad, är man otroligt sårbar. Det man delar är ju något av det som ligger djupast i oss människor. Att känna sårbarheten i mötet med inte bara en annan kropp utan en annan längtande själ är för mig en förunderlig ynnest. Att släppa fram tårarna de gånger njutningen öppnar dörren till de ordlösa, oförklarliga, överväldigande känslorna, att släppa taget om kontrollbehovet för att följa kropparna dit de vill leda och bara ge sig hän – det är en stundtals modkrävande investering i sårbarhet. Som ger avkastning i en än djupare upplevelse, en större, djupare, vidare, högre rymd av närvaro och njutning. Som gett mig alltmer råg i ryggen att acceptera och se styrkan i den mycket nära, stundtals mig övermannande, kontakt jag har med mina känslor, även i andra sorts möten med människor.

Motståndskraft mot skam

Att skammen för min kropp kommit på skam beskrev jag ovan. Men min upptäcktsresa i sexualitetens och sensualitetens rike har också på ett hittills ojämförligt sätt lärt mig att ge utrymme och röst åt mina behov, önskningar och drömmar, tränat mig att säga nej, att känna in var mina gränser går och att stå för dem utan att fastna i betongskorna av skavande skam. Cellerna och nervbanorna i min kropp, själens tankemotorvägar och känslokopplingar närmar sig allt snabbare flockimmunitet mot skam för det som är jag.

Hittat hem

Mötet med mig själv i sensualitet och sexualitet har varit en fyrbåk på rutten till den trygga hemmahamn som jag skrivit tidigare om. Den hamn som är en mitt-i-livet-trygg stabilitet i mig själv och i tilliten till de människor jag har runt omkring mig. Inte en rigid och dogmatiskt, aldrig sviktande stabilitet, oh nej. Men en kvalitativt sett djupare, lugnare, mer obrydd och mindre ältande tillvaro än vad jag känt under tidigare år i livet.

Sist, men inte minst, har mötet med mitt kroppstrauma, sårbarheten och min skam-löshet, eller skam-frihet om man så vill, gett mig, och kommer fortsätta ge mig, riktigt bra sex. Och det är inte fy skam.

Hållbar ekonomi är min intention för 2019

On 1 januari, 20191 januari, 2019 By Sara ModigIn Tankar6 Comments

De senaste tre åren har jag valt att sätta ett årsord, en intention, för det kommande året istället för att avge ett nyårslöfte. 2016 var det Sanning och balans, 2017 Varsam glädje och 2018 Hälsoglädje. Inför 2019 väljer jag intentionen Hållbar ekonomi.

Alldeles för ofta har jag för mycket månad kvar i slutet av pengarna. Och det skapar en stress som jag inte mår bra av. En stress som påverkar alla andra områden i livet – energi för jobb och fritid, energi och närvaro i relationer med andra och mig själv.

Därför väljer jag att under 2019 utforska hur jag kan forma en mer hållbar relation till min ekonomi. Både på kort, månatlig, sikt och mer mer långsiktiga ekonomiska mål i sikte, inklusive pensionen.

Det handlar om pengar in likaväl som pengar ut. Hur kan jag skapa fler intäktsströmmar (om än små) än löner och eventuell utdelning från mitt eget bolag? Och hur kan jag få mer kontroll över pengaströmmarna ut från kontot?

Som det känns när jag skriver detta inlägg kommer jag inte att blogga lika ofta om just denna intention som om de tidigare årens. De har varit av mer… emotionell, mental och fysisk karaktär typ. Och det har jag mycket lättare att dela med mig av.

Funderar på vad det är som ger tveksamheten. Inser snabbt att det är skammen, den fula filuren, som sitter där på axeln och hånflinar åt mig. Skammen över att inte göra rätt, inte ha kontroll, inte vara vuxen på riktigt…

Det i sig är en anledning att utforska det här med hållbar ekonomi. För ett område i livet som domineras av skam, kan aldrig bli riktigt hållbart tänker jag.

Därför jag kanske ändå ska utmana mig i att försöka formulera ett och annat blogginlägg om insikter, lärdomar, reflektioner kring mitt utforskande av hållbar ekonomi under året, här på bloggen med namnet Saras Goda. Saras Goda relation till ekonomi liksom.

Om du skulle välja att läsa ett sånt inlägg här, vad skulle du vilja att det handlade om?

När jag skulle välja bild till det här inlägget började jag oreflekterat att söka efter något som andades ekonomi, typ pengar. Men jag insåg att jag faktiskt ville ha samma känsla i bilden som för 2018 års intention Hälsoglädje – för intentionen handlar faktiskt inte om pengarna i sig, utan om att hitta ett förhållningssätt till de där pengarna som skapar samma sorts utrymme i livet, samma känsla och upplevelse i mig som Hälsoglädje: styrka, smidighet, frihet, glädje, handlingsförmåga. Därför väljer jag helt sonika att uppdatera förra årets bild.

#nomoreshame

On 6 november, 20187 november, 2018 By Sara ModigIn Att leva helhjärtat7 Comments

Varning! Det här inlägget handlar om öppenhet kring sex. Om du inte delar min uppfattning att det är angeläget och självklart att kunna prata öppet om sex, eller om du känner att du verkligen inte vill veta dessa saker om mig, så har du all frihet i världen att sluta läsa det här inlägget nu. Jag väljer att stå för öppenhet kring sex i allmänhet och min egen sexualitet i synnerhet, inte minst av skäl som jag kommer att skriva om just i detta inlägg, men har respekt för att det finns andra uppfattningar.

Som för vad som verkar vara de flesta av oss, växte jag upp i och har länge levt i en värld där sexualitet var något man inte pratade om. Den obligatoriska sexualundervisningen i skolan minns jag som biologi med fokus på könsorgan och reproduktion. Och med varningsklockor om skydd och övergrepp. Viktigt såklart. Men ensidigt kan tyckas.

I kyrkan där jag tillbringade en stor del av min tid som barn och ung fick jag mig till livs att ”sex är som en enkrona. Om du delar upp den i småbitar och ger till en massa olika personer, blir det så lite kvar till den som du väljer att gifta dig med. Du vill väl ge honom/henne (det här var innan hen) det finaste du har, din orörda enkrona?”

Och jag sparade på min enkrona, gav lite till mig själv (skambelagt, javisst. Men med den intressanta upptäckten att jag inte upplevde någon minskning i enkronan av det jag gav till mig själv. Tvärtom.), men kunde i alla fall överlämna en någorlunda hel och ren enkrona till mannen jag gifte mig och levde med i 27 år.

En tid efter att vi separerat för ett par år sedan snavade jag över begreppet hudhunger. Och insåg i blixtbelysning att en del av smärtan som skar så djupt i såväl själ som kropp kunde diagnostiseras som just det. Hudhunger.

Jag bet huvudet av rädsla och skam, och började internetdejta för att göra något åt min hunger efter hud och efter att bli sedd som åtråvärd kvinna igen. Och analogin med sexualiteten som enkrona fick en annan innebörd: jag märkte att ett investeringsperspektiv på sexualitet, sensualitet och lust var mycket mer relevant än ett kostnadsperspektiv. Ju mer jag gav av lust, åtrå, kropp och själ i den kroppsligt kära lekens virvlar, ju mer fick jag tillbaka i mig själv.

Jag började prata om sex med mina vänner. 48 år hade gått och jag hade, med undantag för någon enstaka gång, berört ämnet med vänner. Samma sorts befrielse infann sig, som när jag en gång i tiden landade i insikten om att jag ingalunda var ensam om att känna och digna under prestationskrav och förminskande självbild. Jag fick perspektiv på mina rädslor och funderingar. Kloka råd och tips öppnade nya vägar till lust och glädje.

Jag förstod av mina dejters reaktioner att jag var en ovanlig kvinna. Ovanlig i det att jag hade lätt att prata om sex, lätt att ta för mig och be om det som gav mig njutning. Och jag var bra på att ge njutning med, vilket de så klart också uppskattade. Men något gnagde i mig. Hur kom det sig att de uppfattade mig som så ovanlig? Jag lyssnade ju bara in vad våra kroppars grundläggande signaler sa, och prövade att agera på dem.

När jag för ett par veckor sedan fick frågan av Helena om jag ville skriva under en tänkt debattartikel av Charlotte Cronquist om att sluta skamma kvinnors sexualitet var det därför ett självklart ja som var mitt svar. Det blev visserligen inte en debattartikel – jag tror i ärlighetens namn att Charlottes approach var alltför öppen för till och med en oberoende liberal tidning. Vilket i sig säger något om behovet av att sluta skamma. Istället blev det ett upprop. Ett upprop under parollen #nomoreshame.

Delar du Charlottes och mina tankar om att det är hög tid och mycket angeläget att sluta skambelägga kvinnors sexualitet – ja, då vill jag uppmuntra dig till att skriva under i kommentarsfältet hos Charlotte och dela vidare. Och framförallt, att tala mer öppet om sex, och att sluta döma vår egen eller andras sexualitet för att istället se den som en härlig och viktig del av livet.

Charlotte skriver bland annat i sitt upprop

Vi har skapat ett samhälle där kvinnor inte tycks ha rätt till sina kroppar. Ibland förvandlas de till något som andra tror att de kan ta för sig av, kränka eller våldta – ibland ska vi skämmas över vår lust, passion och sensualitet.

Sexualiteten är bland det värdefullaste, viktigaste och mest grundläggande vi har. När vi kan leva med en sund relation till den så blir sexualiteten också en del av vår livskraft, vår energi, vår vilja och vår förmåga till att ge och ta emot kärlek.

Det är ett enormt problem när kvinnors mest basala drifter skuldbeläggs. Det hindrar oss från att äga vår kraft fullt ut. När vi accepterar vår – och andras – sexualitet, visar vi oss själva, och världen, att vi äger vår kraft och våra kroppar.

Läs hela texten och skriv under uppropet här! Och du – njut av din kropp, din lust, din sexualitet! Gör det på det sätt som du förmår och vill. Ingen annans sätt. Njut själv eller i samklang med annans/andras njutning. Det handlar om en av de dyrbaraste gåvorna vi fått av moder natur. Och den gåvan minskar inte med användning, den blir bara större och större och större… när vi njuter gåvan utan skam, med lyhördhet för både vår egen och andras njutning och kraft. #nomoreshame