Vad definierar ett liv?

När kvartalsrapporter och bokslut i våra liv skrivs i i våra egna och andras ögon, är det framförallt de saker som vi blivit eller de egenskaper vi bär som vi betraktar.

I ett värdefullt samtal med nya bekantskaper igår kväll kom vi bland mycket annat att prata om att vi också präglas av det som inte blev. Det vi inte slutförde, drömmar som inte uppfylldes, de mål som inte nåddes, det vi valt eller tvingats välja bort av någon anledning. Vid så många tillfällen har vi stått där, som Gwyneth Paltrows rollfigur Helen i filmen Sliding Doors, på ena eller andra sidan om tunnelbanedörrarna. En liten detalj där och då avgör hur resten av vårt liv utspelar sig.

Till skillnad från när vi ser filmen, kan vi dock bara betrakta och leva ett liv åt gången.

Sant är förvisso att alla dessa ”inten” lämnar rum för det som faktiskt blivit och är.

Men inte desto mindre fann vi i vårt samtal en sanning i att ”det som inte blev” också behöver utrymme i berättelsen våra liv. Även om det inte syns för andra.

Att ge tanke- och känslorum för det som inte blev är en del i att låta livet vara i 3d, tänker jag. Det är inte alltid ens jag själv har full koll på vad som gömmer sig bland skuggorna.

De senaste veckorna har svallvågor från en del av det som inte blivit i mitt liv gjort sig påminda igen. De kommer med jämna mellanrum. Och det är som det ska, säger jag till mig själv. Kanske dör de ut med tiden, kanske inte. Oavsett vilket så är det enda jag kan göra att träna på att acceptera att de finns där, svallvågorna från det som inte blev.

För som jag skrev och ofta tänkte den här tiden förra året, så är det så att

sorgen, smärtan, mörkret ger djup åt livet. Påminner mig om att vara uppmärksam på och ta vara på dess följeslagares ljus och höjder. Och jag tänker, igen, att jag vill hellre leva mitt liv i 3d och med relief, än i platt 2d.