Jag vaknade i söndags med en känsla som varit borta i drygt 2 år. Känslan av djup, lugn, stadig glädje.

Jag kände igen känslan från våren/sommaren 2016. 10 år efter utbrändheten hade jag hittat ett hem i mig själv och i det som då var mitt liv.

Sen hände grejer i livet. Grejer som rev ner tak och väggar i det hemmet. Som gjorde djupa sprickor i grunden. Grejer, som gjorde saker med mig som jag skrivit om här på bloggen och i egna anteckningar. Som jag samtalat med vänner, terapeut och coach om. Vridit och vänt på i tanken till leda. Vilat i tystnad om.

Andra grejer har också hänt, grejer som gett framtidshopp och livsvilja åter. Kaos har långsamt omvandlats till nyvunna livsmönster med såväl stabilitet som riktning. Genom hårt jobb, som innefattat något av det svåraste av allt – att släppa taget om och acceptera det jag inte kan förändra. Genom att våga ta emot de gåvor som livet fört i min väg i form av kärlek, tillhörighet och lust till gemensam framtid, i form av ny yrkesbana. Och genom tiden, den som läker många sår.

Den dagliga brottningsmatchen med kombattanter som sorg, vemod, ilska, förtvivlan, frustration har böljat fram och tillbaka. Efter sommaren gick jag in i vad som varit en av de mer intensiva kamperna med dem.

Så då anar du kanske den förundran jag kände i söndags, när reveljen visade sig gå i glädjens tonart. Den djupa, lugna tonen av glädje. Som fortsätter att sjunga.

Jag kommer att ställas inför nya matcher, nya kamper, ingen tvekan om det. Och de kommer att avlösas av glädjen igen. En växelverkan som driver livet framåt.

Men just nu får nästa match vänta lite. För just nu är jag upptagen. Upptagen med att vila i glädjen.