Etikett: Vänskap

Söndagssummering v.38 2016

On By Sara ModigIn Medveten närvaro, Svärta och smärta, Upplevelser, Veckan som gickLeave a comment

I mina söndagsinlägg vill jag fånga upp några av veckans ”glows”, det vill säga framgångar/ guldstunder/ tacksamhetstankar, som passerat och sätta ned foten för några ”grows” – områden som jag vill rätta till/ utveckla – inför den kommande veckan. Ett veckans ord och en veckans låt får du på köpet. 
Några av veckans Glows

img_4326-1Ljudet av en sovande, drömmande, snusande katt. Vila.

Vänskaper. Vilan i att det finns människor som lyssnar, håller mig, som delar med sig av sin smärta, sitt mörker. Delad smärta är lättare börda.

Megaleveransevent och -process avklarad med gott resultat. Det känns gott att kunna lägga ett av våra mest fullmatade uppdrag hittills till samlingarna. Att dessutom under eventet få tydliga kvitton på att frågor som vi kämpat för i snart 10 år nu börjar landa blir som grädde och marshmallowsar på den varma chokladen.

Att hitta orden som förlöser sorg, smärta och förlamning. Ord som också får beröra många.

En kreativ, konstruktiv twitterrant som i bästa fall bidrar till smartare utformning av politik och förvaltning.

img_452412-åringen vill göra storasyster sällskap i Skansens ringleksbarn och storasyster jublar!

Nya läsare och bekantskaper i bloggosfären.

En helg full av körsång, tid och samtal med härliga körsystrar och massa nya insikter vid Nordic Light Regions Music School. Vad sägs t ex om insikten att god sångteknik börjar vid hårfästet (och då inte det hårfäste som vi har på huvudet…) enligt ett Birgit Nilsson-citat som refererades till vid dagens klass i basic vocal skills?

Insikten om att den mentala resa jag gjort under det senaste decenniet hjälpt mig landa i mig själv, och därigenom rustat mig för att hantera den situation mitt liv nu befinner sig i med en grundton av kärlek och medkänsla.

Höstnyponhög himmel med nyponröda accenter mitt i allt det tröttgröna, guldgula och roströda.

Att känna hur separationsprocessen rör sig framåt. Med två steg framåt och ett steg bakåt i en surrealistisk jenkaversion växlar den mellan vrede, utskällning, raseri, förtvivlan, sammanbrott, sorg, stillhet, samtal, förklarande, lyssnande, reflektion, acceptans, varande, vänskap. Så kommer det att fortsätta så ett bra tag framöver på den väg jag väljer. Vägen mot förlåtelse och försoning. För oss båda.

Veckans Grow

Att fortsätta be om stöd och ta emot all kärlek och omsorg som räcks mig.

Att fortsätta söka och hitta orden som bär mig framåt.

img_4360Att stanna upp, betrakta och sätta ord på ångesten som slagit upp campingbordet och kaffet från sin resetermos på rastplatsen i mitt bröst. Jag ser på den att den gärna skulle börja tömma sitt flyttlass som den drar runt på,  och börja fylla varje cell med gammal bråte. Men så länge jag bara står stilla med armarna i kors och iakktar, inte motar bort eller ger efter för den, så har jag makten. Förr eller senare blir väl termosen tömd och campingpallen obekväm, så att den rastlöst drar bort från mig.

Veckans ord – ett ord som följt mig som en röd tråd under den gångna veckan. 

Hopp

Hoppet, som är en kombination av längtan efter något och en förväntan om att en gång få mottaga det, har som mål föreningen med det gudomliga och därmed den eviga glädjen. … hoppet (har) sin utgångspunkt i människans vilja och inte känslorna. (Wikipedia)

 

Hope, for me, just means a Buddhist sense of uncertainty, of coming to terms with the fact that we don’t know what will happen, and that there’s maybe room for us to intervene. And that we have to let go of the certainty people seem to love more than hope, and know that we don’t know what’s going to happen.

People in this culture love certainty so much. And they seem to love certainty more than hope. And — which is why they often seize on these really kind of bitter, despondent narratives that are they know exactly what’s going to happen…

… hope is tough. It’s tougher to be uncertain than certain. It’s tougher to take chances than to be safe. And so hope is often seen as weakness, because it’s vulnerable, but it takes strength to enter into that vulnerability of being open to the possibilities.

Rebecca Solnit i On Being

 

Hope is the golden mean between euphoria and fear. It is a feeling where transcendence meets reason and caution meets passion.

Hope is both the belief in a better future and the action to make it happen.

Shane Lopez

Veckans låt – en sång som följt mig som en röd tråd under den gångna veckan. 

img_1258A Brand New Day – sången från The Wiz som växte ut till en spellista med mestadels musikallåtar som alla förmedlar hopp, förväntansfull bävan, dimman som lättar, solstrålarna som bryter genom molnen, den nyfikna ovissheten… Och den blev en dancewalk till pendeltåget dessutom!

Vilka glows, grows, ord och låtar har präglat din vecka? 

Vänskap – dag 80 i #blogg100

On By Sara ModigIn Tillsammans4 Comments

Vilket gött avslut på arbetsveckan! AW med Tess på Gondolens bar:  Champagne de framboise (dvs champagnedrink med hallonlikör och hallonpuré…), utsikt över Saltsjöns båtar och kryssningsfartyg, över Kastellholmens och Skeppsholmens grönska, rosévin och, framförallt, samtal som läker, roar och reflekterar livet i smått och stort.

Har känt Tess runt ett år – men det känns som så mycket längre när jag tänker på hur nära och djup vår vänskap är. Vi sammanfördes av Helena, som hade på känn att vi skulle ha utbyte av varandra. Så rätt hon hade!

Vi kom in på det här med att få gåvan att träffa nya vänner som vuxen. När vi är barn, tonåringar och studenter blir våra möten med nya människor ofta till vänskaper, som varar kortare eller längre tid. Men väl ute i arbetslivet, och med familjekalendern fullspäckad av aktiviteter – då verkar det som att det blir svårare.

Jag har haft turen att jobba med flera personer som jag fortfarande har kontakt med och räknar som mina vänner. Men om jag ser tillbaka på de senaste tre åren – ja, ungefär den tid som jag varit tvåkvinnsföretagare – så ser jag hur vänskapskretsen fullkomligt exploderat och berikats av för mig nya människor.

Det hänger nog delvis ihop med att jag nu rör mig i många olika nya sammanhang, och att ta sig för-samheten spiller över på min fritid: jag har aktivt sökt upp och tagit till vara på möjligheter som kommit i min väg att kasta mig in i nya sammanhang. Jag har vågat känna efter när det stämmer extra bra med någon, och ibland dristat mig till (det har krävt en del mod) att tro att även de gärna fortsätter utbytet, och därför tagit kontakt för att ses.

Jag har alltid haft relativt lätt att sänka barriären mellan jobb och personligt. Lär mig ständigt om att balansera denna avvägning – men tror helt klart att även jobbkontakter kan berikas av att man vågar vara personlig i kontakten. Det är ju än så länge inte robotar jag möter!

Och jag tränar medvetet på att lyssna och se dem jag möter, oavsett situation. Jag vet själv vilken skillnad det gör när en person verkligen ser mig, omedvetet eller medvetet förmedlar att det jag säger spelar roll för hen och, som kära Tess och Helena så ofta återkommer till ”holds a space for me”. Min önskan är att ge samma gåva till andra i vänskap.

Skrev nyligen om vikten av att värna vänskapen. När jag sökte inspiration till det inlägget, snavade jag över en artikel i Wall Street Journal (av alla tidningar; artikeln ligger tyvärr bakom betalvägg) om ”vetenskapen om att få nya vänner”.

Artikelns utgångspunkt var just den att vi som vuxna inte möter nya vänner på samma sätt som tidigare. Inte bara möter vi färre personer som blir våra vänner – vi förlorar också gamla vänner med åren, i takt med att vi träffar en partner, får barn, skiljer oss, flyttar, byter jobb…

Och så länge du inte är en person med högt IQ, så verkar forskningen tyda på att människor med fler nära kontakter med vänner har ett högre välbefinnande. (Personer med högt IQ tycks ha en mer utvecklad förmåga att skapa intellektuell stimulans för sig själva på egen hand.) Så om du vill ge dig själv bättre förutsättningar för en god livskvalitet och hälsa (inte ytlig lycka eller ständigt obruten glädje nota bene) finns faktiskt en anledning att söka nya vänner eller plocka upp kontakten med gamla, utöver att vårda kontakten med befintliga vänner.

Första steget, enligt artikeln, är att våga bryta med det stigma som många förknippar med att söka nya vänskaper som vuxen. Fler vuxna än du tror skulle önska ett ökat utbyte med vänner; samtidigt så tror många (som vanligt när det gäller våra utvecklingsbehov) att de är ”ensamma i världen” om att inte ha nära vänner.

Sedan då? Artikeln ger några sammanfattade råd, som alla i sig förtjänar fördjupning och reflektion:

  • Vänner ger vänner. Våga vara öppen och välkomna dina vänners vänner som dina potentiella vänner.
  • Begränsa dig inte till människor som är precis som du.
  • Förvänta dig inte för mycket för snabbt.
  • Var öppen och våga dela med dig av dig själv, inklusive dina känslor.
  • Följ upp! Ett telefonsamtal eller träff är inte tillräckligt. Om kontakten med en person känns extra lovande – satsa på att följa upp den och hitta sätt att utveckla den.

Känns det igen? Det är ju egentligen samma råd som man kan ge till någon som söker en partner för ett kärleksförhållande. Inte så konstigt egentligen, en god vänskap och ett bra kärleksförhållande har många likheter.

vänskapens gemenskap

Värna vänskapen – dag 55 i #blogg100

On By Sara ModigIn Att leva helhjärtat, Tillsammans2 Comments

I kväll har jag återknutit bekantskapen med P, som jag bara träffat en gång tidigare, vid en konferens för tre år sedan. Då fann vi flera gemensamma beröringspunkter i vårt samtal för tre år sedan och blev vänner på FB. På ypperligt initiativ av P träffades vi nu igen för lite rosé och mat på en uteservering i den kyliga aprilkvällen.

Ännu en gång fick jag uppleva hur gemensamma insikter, tankar och upplevelser kan delas och växa fram i mötet med en ny bekantskap. Och på vägen hem tänkte jag på alla vänskaper och gemenskaper som berikat och fortsätter att berika och öppna upp mitt liv. Ingen nämnd, ingen glömd – men tack för att ni finns!

IMG_1617Och jag tänker att ytterligare en livsregel för ett helhjärtat liv är att vårda och värdesätta vänskapens gemenskap. En gemenskap där jag vågar lyssna till den andra, mig själv och vad vi säger – och inte säger – tillsammans. En gemenskap där vi ser på oss själva med varandras ögon, och där vi stöttar varandra att växa i insikt och handling. En gemenskap där vi både kan skratta och gråta tillsammans. En gemenskap där vi delar varandras väg för en stund eller två.