När jag var yngre, långt innan millenniebuggen blev ett begrepp, brukade jag fundera på hur jag skulle vara där vid sekelskiftet. 31 år skulle jag vara och av någon outgrundlig anledning tänkte jag mig att jag skulle se ut som Cindy Crawford.
Det slår mig nu att jag aldrig funderade längre än så. Jag som 52-åring till exempel. Det föreställde jag mig aldrig. Så här är jag idag, fyllandes 52 solvarv, på sätt och vis ett blankt blad för mitt yngre jag.
Det blad som jag såg fulltecknat framför mig i glada färger vid den här tiden 2020 revs ut, knycklades ihop och blåste bort i den virusstorm som drog in över oss. För ett år sedan skrev jag om ”…massor av aktiviteter nu som jag inte haft i de perioder då jag läst och skrivit mer. Och jag ÄÄÄÄÄLSKAR alla de grejer som fyller min kalender: kör, Lindy hop, politik, konserter, träffar med vänner, tid med barnen…”.
Pandemin blev istället ett blankt blad att fylla med andra färger. Mer dämpade och med glesare linjer. Ett annat slags år i mitt och allas våra liv. Ett år av tillfälligt avbrott av okänd längd. Ett år med en ny sorts oro och osäkerhet på samhällsnivå, av sorg och sjukdom för många på det personliga planet, men också av det lilla, nära och långsamma livet i vardagen.
Så lätt ger sig dock inte de många och stora planerna, drömmarna, ambitionerna. Det långsammare varandet har ifrågasatts av en rastlös, inte bara nyfikenhet utan uppfordran att fortsätta arbetet och kampen med att deras förverkligande. Samtidigt som mitt hjärta och mage (bildligt talat) blivit allt tydligare under det gångna året med att det är det lugna, lilla, långsamma som jag mår bra av just här och nu.
Mitt 52-åriga jag kommer därför att fortsätta göra tid för att njuta nuet.

Tid att känna mig tillräcklig alldeles som den och där jag är.
Tid att helhjärtat säga nej.
Tid att helhjärtat säga ja.
Tid att be om och förse mig med det jag vill ha, utan att räddhågset hejdas av vad jag tror att andra tycker och tänker.
Tid att lyssna och vara i tystnad.
Tid att lyssna inåt och på djupet.
Tid att fråga, istället för att tänka ut och ge svar på frågor som kanske inte ens någon ställer.
Tid att andas.
Tid att hela och helas.
Och tid att kela, förstås.
Ett år visare, vackrare, vildare. Så har jag vissa år sammanfattat mitt senaste solår. I år är det snarare visare – för nya insikter som jag lever och handlar utifrån, vackrare – för fler grå hårstrån, rynkor och mer kärlek i blicken på min kropp och själ, och varsammare – för de nej jag sagt, för den vila jag gett mig, för årets långsamma lunk.
Och jag slutar än en gång mitt födelsedagsinlägg med ett Tack för att du som läser funnits med mig så här långt i livet, oavsett vilken form vår kontakt har. Du ger mitt liv mening.