Ridån går upp för andra akten

Tänka sig. 50 varv runt solen har vår jord snurrat sedan jag drogs ut i världen. 50 år av nyfikenhet, grundtonen under mitt första halvsekel, har passerat av mitt liv. Okänt antal år återstår.

På födelsedagskortet som jag fick av mina barn står det

Du har kommit till ritardandot i din sonat, fuga, koral. Men se, det är ej en dålig sak, ty nu får du snart tid till att göra allt som du inte haft tid för.

Cecilia Modig

Min första tanke var – vaddå, ritardandot? Än är det väl inte dags att räkna ut gumman. Och tid för att göra allt jag inte haft tid för – det blir det väl vid pensionen (som C också med humor syftade på i sin text).

Fast vid närmare eftertanke insåg jag att jag har all anledning att ta orden på allvar redan här och nu.

Ritardando. Ja, i perspektivet av att jag nu slår av på tempot i vad som varit en ständig strävan efter prestation, förbättring och förändring. Jag lägger ner den kamp som min coach och terapeut Alla så sakligt och vist konstaterat präglat min livshållning i stor utsträckning.

Den lite rastlösa nyfikenheten låter jag allt oftare få sällskap av det långsammare varandet. För i andra akten, min andra halvlek, vill jag göra tid för att njuta nuet, något som jag återkommit till här på sistone. Tid att göra allt jag inte haft eller gett mig tid för hittills.

Tid att känna mig tillräcklig alldeles som den jag är.

Tid att helhjärtat säga nej.

Tid att helhjärtat säga ja.

Tid att be om och förse mig med det jag vill ha, utan att räddhågset hejdas av vad jag tror att andra tycker och tänker.

Tid att lyssna på djupet.

Tid att lyssna och vara i tystnad.

Tid att fråga, istället för att tänka ut och ge svar på frågor som kanske inte ens någon ställer.

Tid att andas.

Tid att hela och helas.

Och ännu mer tid att kela, förstås.

Jag sparar prestationskrav och tid genom att låna mina egna ord från dagens inlägg för två år sedan. Uppdaterar dem bara till aktuell årgång:

Jag tar de första stegen in i mitt 51a levnadsår med en ny resning i ryggraden. Visare, vackrare och mer levande. Mer hudlös än någonsin tidigare. Mer inlyssnande och mer varsam mot mig själv. Mer övertygad än någonsin tidigare om att jag vill och behöver leva helhjärtat – med tillgång till och tillvaratagande av alla de resurser jag har i form av bland annat intellekt, intuition, empati, musikalitet och sexualitet.

Jag har fått, och får hela tiden, den största gåvan i livet: att älska, och få älska tillbaka.

Och jag slutar i år som då för två år sedan: med ett Tack för att du som läser funnits med mig så här långt i livet, oavsett vilken form vår kontakt har. Du ger mitt liv mening.

Prestationsbefriad

Hade inte riktigt hittat någon tydlig intention för denna måncykel som började förra tisdagen. Men så föll den på plats i gårdagens samtal med min coach Alla.

Utöver det som krävs av mig för försörjning testar jag att släppa jag alla prestationer, måsten och borden. Prestationsbefriad. En dag i taget. Med sikte på en månad.

Har ju en bra förebild i detta. Busan får visa vägen.

Återhämtning i mellanrum – writer’s cut

Livet har sin egen andningsrytm.

Det andas in – jag fyller på med energi, intryck, kunskap, information, tillhörighet… Läser, lyssnar, reflekterar…

Det andas ut – jag delar med mig av tankar, kunskap, tid, kontakter, gemenskap… Pratar, skriver, gör…

Det är i stillhet – när jag är i varandet, vilan i nuet; observerar, registrerar, utan att värdera, bearbeta eller agera…

Precis som min kropp behöver komma ner i den andning där stillheten – pausen mellan utandning och inandning – får finnas och ta sin egen tid, behöver min hjärna och själ återhämtningen – det andlösa nuvarandet mellan påfyllning och delande.


Foto: mirror of peace by Kathy Ponce @ Flickr CC BY 2.0

Det här är en bearbetning av ett inlägg som ursprungligen postades 3 april 2014.