Livet i en fyrfältare – del 1: Om fyra f-ord

Vi kom att prata om det där med förändring och utveckling i helgen, jag och M, där vi satt på tvärbanan på väg till Gullmarsplan.

Måste vi ständigt växa som människor, måste vi hela tiden utveckla oss, måste vi konstant våga förändringen? Det var i den lite lätt tvära frågan vi kom att stanna ett tag, passande nog där på tvärbaneresan på väg till Gullmarsplan.

Jag har länge varit av uppfattningen att svaret på den frågan är ”ja”. Det framgår bland annat av undertiteln på den här bloggen: ”Om min ständiga strävan efter det goda i livet: för att inspirera och inspireras”. Strävan. Efter det goda i livet. När jag skriver de här orden inser jag att det faktiskt kan vara en paradox. (Vilket livet i och för sig är fullt av.)

Min psykolog/coach Alla frågade mig en gång, efter en lång stunds tystnad av den sort hon lärde mig att älska istället för att rädas: ”Måste det alltid vara en kamp för dig?” Jag hade väl vridit och vänt på något av alla de områden i livet där jag tyckte mig otillräcklig, men där målet var sååå värt att kämpa och försöka förändras för. För det var ju det goda jag strävade efter.

När man betraktar sakernas tillstånd på det klot som vi bebor tillsammans, så framstår behovet av att mänskligheten lyfter sig själv i håret ur flera olika perspektiv ganska klart. Och mänskligheten består ju till syvende och sist av människor som du och jag. Så visst finns det saker att kämpa med. Och för.

Och utan utveckling blir det väl bara stagnation och kanske till och med avveckling. Den föreställningen har jag alltså länge skrivit under på. Med emfas. Jag har stört mig på de som förespråkat förnöjsamheten, som manat till kamp mot det budord i vårt samhälle som predikar den ständiga förändringens primat. Er ber jag nu om ursäkt för min halsstarrighet och mina skygglappar.

Jag är ju samtidigt en stark troende på livet som en radda av ”både och”. Av dikotomier, dualiteter och växelverkningar. Sorgen och glädjen. Kris och utveckling. Vila och aktivitet. Lek och allvar. Varför skulle inte det gälla människovarandet också?

Vårt samtal där på tvärbanan hann bölja fram och tillbaka på den korta sträckan innan det lade sig tillrätta vid stranden av en fyrfältare (med numera åtta år som konsult är det lätt hänt…).

Den ena axeln sträcker ut fyrfältaren i dimensionen mellan förändring och – ja, vadå?

Jag började med att skriva förnöjsamhet som motpol. Det passade också bra in på det citat som M i något slags synkronicitet skickade samtidigt som jag satte mig för att börja skriva på det här inlägget. Citatet kom från en artikel med tips inför utvecklingssamtalet:

Johan Fogelberg lyfter fram att målet faktiskt kan vara att behålla nuvarande arbetsuppgifter. 

– Man kan inte gå igenom hela livet och alltid ha målet att vara någon annanstans. Man kan vara nöjd där man är, men då behöver man sätta ord på det så att chefen förstår att man inte är ambitionslös utan att just nu känns det bra, jag gör rätt saker. Och då kanske man kommer överens om att ingen kompetensutveckling behövs.

Delaryd, C. ”Experterna: Så fångar du chefens öra under medarbetarsamtalet.” Artikel i Ny Teknik 2021-02-15

”Man kan inte gå igenom hela livet och alltid ha målet att vara någon annanstans. Man kan vara nöjd där man är…”. Förnöjsamhet. Och fortsättning, som M föreslog i vår chatt kring citatet och det här inlägget. Att fortsätta med det man gör, utan att känna behov av att ändra på något. Det låter lockande.

Vi var också inne på fördjupning som motpol till förändring. I och för sig är fördjupning också en slags förändring. Men i en annan riktning än de gängse associationerna till den där förändringen som på något sätt märks tydligast på utsidan, och som kanske främst drivs av yttre tryck av något slag. Yttre tryck i form av exempelvis den allmänna kulturen i samhället, familjevärderingar eller arbetsplatsens strukturer.

Fyra f-ord: förändring med motpolerna förnöjsamhet, fortsättning och fördjupning. Jag slänger in ett ”nästan f-ord” som ännu en alternativ motpol: vila (”nästan f ”eftersom v är ett tonande f…). Att vila i förnöjsamheten och fortsättandet. Kanske är det det som bereder plats för fördjupningen. För att stanna upp. Slå läger. Komma hem. Efter återresan från livets Gullmarsplan och alla ambitions-, utvecklings- och drömdestinationer som de många förändringsspåren förbinder den med.

Det är en viktig del av det goda i livet. En del som undflyr strävan. Som bara kan uppstå när jag släpper strävan. Släpper kampen.

Vad tänker du om förhållandet mellan förändring och… ja, vad tänker du som förändringens motpol?

(Orden på den andra axeln då? Dem återkommer jag till.)

I ide

Jag har gått i ide.

Minnet sviker mig, men det känns som att det är väldigt länge sedan som jag har sovit så mycket som nu. Och det är definitivt länge sedan som kalendern varit så tom.

Den glest fyllda kalendern har ju sin naturliga förklaring i pandemin. I inställda aktiviteter och event. I begränsade sociala kontakter.

Den kollektiva nedstämdheten som skapas av oron, ovissheten och påfrestningarna på oss som både individer och samhälle, och som förstärks av medias ekokamrar, ligger som ett tyngdtäcke över dagarna.

När jag släpper taget om motståndet mot nedstämdheten skänker det där tyngdtäcket på ett märkligt sätt vila.

Det ställer mitt driv till produktion, skapande, görande, prestation i tydlig relief mot idets, vilans, varandets dragningskraft.

Och jag tänker att ”This too shall pass”. Så jag passar på att tacka ja till de gråa, korta dagarnas bolstrande inbjudan till att välja bort fritidsproduktiviteten. För att istället planlöst strömma nya och gamla musikaliska bekantskaper. Se en tv-serie eller film eller lyssna på en podd som lockar mer till garv än personlig utveckling eller som ger nya, nyttiga kunskaper (Hm. Kanske är motsättningen där inte så entydig som jag i förstone föreställer mig). Simma ut på Youtube (där jag i och för sig kan råka snava över intresseväckande och lärorika klipp). Gå en promenad i makligt tempo.

Det känns som… ett glest liv. I många sammanhang har jag fått till mig att ”det är i mellanrummen det händer”. Vad det är som händer i mitt utglesade livs mellanrum just nu vet jag inte. Tänker att det faktiskt inte måste hända något heller. Icke-händandet lockar.

Jag prövar att tacka ja till tröttheten i år istället för att, som under många andra vintrar, bekämpa den. 2020 gör jag sällskap med igelkottar och björnar. Och med de generationer som under tusentals år levde utan det elektriska ljusets och moderna samhällets driv mot samma höga aktivitetsgrad året runt.

Jag drar för de mörkläggande, tunga gardinerna och ger rum för sömnen. För icke-händandet. För varandet och vilan.

Jag går i eget ide.

I mitt ide sover jag nästan med huvudet i julgranen.
Barndomens dröm om att sova under ljusmagin har gått i uppfyllelse och lyser med milt sken upp det novembergråa i december.

Novembertid

November. En månad som under många år var årets tyngsta för mig. Oktobers andlöst färgsprakande lövverk har fallit ner och lagt sig som en brunkletig, hal matta på marken. Kala grenar sträcker sig från träden mot himlen likt spretande skelettfingrar ur jorden. Mörket lägger sig allt tätare, allt längre över jorden, och i kombination med de råkalla regnen har november varit årets råfuktiga, gråa vadmalsfilt för mig.

Det är långt kvar till adventstidens glittrande ljus och stämningsfulla sånger. En lång rad av vardagar i svartvitt, med intensivt jobbande och sinande energinivåer brukar vänta.

Idag är känslan inför november inte så… dystopisk. Sedan ett par år är jag del av en facebookgrupp på temat Älska november. Där har jag fått nya perspektiv, som gjort november till vilopausen i årets in- och utandning. Den månad där jag bara är.

november
vi hälsar dig

nu äntligen tid att vara
improduktiv
ineffektiv
introvert
eftertänksam
långsam
dåsig
kontemplativ
vegetativ
regrediera tillbaka till puppstadiet
säkert fler ord som jag inte kommer på just nu
disträ
tankspridd
till exempel

ingen checklista att checka av
nothing to do, nowhere to go

vi firar inte november
vi bara konstaterar att november är här och vi behöver inte göra något åt det, alls

vi sjunker in i november
och låter november sjunka in i oss.

Lotta Norberg, grundare av FB-gruppen Älska november!

Ridån går upp för andra akten

Tänka sig. 50 varv runt solen har vår jord snurrat sedan jag drogs ut i världen. 50 år av nyfikenhet, grundtonen under mitt första halvsekel, har passerat av mitt liv. Okänt antal år återstår.

På födelsedagskortet som jag fick av mina barn står det

Du har kommit till ritardandot i din sonat, fuga, koral. Men se, det är ej en dålig sak, ty nu får du snart tid till att göra allt som du inte haft tid för.

Cecilia Modig

Min första tanke var – vaddå, ritardandot? Än är det väl inte dags att räkna ut gumman. Och tid för att göra allt jag inte haft tid för – det blir det väl vid pensionen (som C också med humor syftade på i sin text).

Fast vid närmare eftertanke insåg jag att jag har all anledning att ta orden på allvar redan här och nu.

Ritardando. Ja, i perspektivet av att jag nu slår av på tempot i vad som varit en ständig strävan efter prestation, förbättring och förändring. Jag lägger ner den kamp som min coach och terapeut Alla så sakligt och vist konstaterat präglat min livshållning i stor utsträckning.

Den lite rastlösa nyfikenheten låter jag allt oftare få sällskap av det långsammare varandet. För i andra akten, min andra halvlek, vill jag göra tid för att njuta nuet, något som jag återkommit till här på sistone. Tid att göra allt jag inte haft eller gett mig tid för hittills.

Tid att känna mig tillräcklig alldeles som den jag är.

Tid att helhjärtat säga nej.

Tid att helhjärtat säga ja.

Tid att be om och förse mig med det jag vill ha, utan att räddhågset hejdas av vad jag tror att andra tycker och tänker.

Tid att lyssna på djupet.

Tid att lyssna och vara i tystnad.

Tid att fråga, istället för att tänka ut och ge svar på frågor som kanske inte ens någon ställer.

Tid att andas.

Tid att hela och helas.

Och ännu mer tid att kela, förstås.

Jag sparar prestationskrav och tid genom att låna mina egna ord från dagens inlägg för två år sedan. Uppdaterar dem bara till aktuell årgång:

Jag tar de första stegen in i mitt 51a levnadsår med en ny resning i ryggraden. Visare, vackrare och mer levande. Mer hudlös än någonsin tidigare. Mer inlyssnande och mer varsam mot mig själv. Mer övertygad än någonsin tidigare om att jag vill och behöver leva helhjärtat – med tillgång till och tillvaratagande av alla de resurser jag har i form av bland annat intellekt, intuition, empati, musikalitet och sexualitet.

Jag har fått, och får hela tiden, den största gåvan i livet: att älska, och få älska tillbaka.

Och jag slutar i år som då för två år sedan: med ett Tack för att du som läser funnits med mig så här långt i livet, oavsett vilken form vår kontakt har. Du ger mitt liv mening.

Prestationsbefriad

Hade inte riktigt hittat någon tydlig intention för denna måncykel som började förra tisdagen. Men så föll den på plats i gårdagens samtal med min coach Alla.

Utöver det som krävs av mig för försörjning testar jag att släppa jag alla prestationer, måsten och borden. Prestationsbefriad. En dag i taget. Med sikte på en månad.

Har ju en bra förebild i detta. Busan får visa vägen.