Livet som ensamstående (om än tillfälligt) mamma är verkligen ingen dans på rosor. Min största respekt till alla er därute som dag efter dag, månad efter månad, år efter år drar runt lämningar, hämtningar, handlingar, matlagning, tvätt, syskonkonflikter, skrubbade knän, mardrömmar, influensor och allt annat som hör till livet som barnfamilj.

Gudarna ska veta att jag har skrikit och gråtit mer än på länge. Men – med hjälp av lite extra kemikalier, lite sovmorgon och hemarbete har de senaste dagarna varit helt ok, trots släng av magsjuka. Den stora skillnaden är att jag haft energi nog att ta ett liiiiitet myrsteg bakåt och reflektera…

Och då inser jag ju att det är tre helt fantastiska individer jag har till låns. De har gott om integritet – som ju för mig är en grundvärdering. Egen vilja och förmåga att uttrycka den – jättebra, inga vindflöjlar där inte. Kontakt med sina känslor – det är bara förnamnet (självbehärskning är ju en sån svår konst att bemästra för oss alla, och allra minst jag kan väl vid närmare eftertanke kräva det av mina avkommor). Omtänksamhet och empati – ja, i ökande grad.

Nu ligger de och snusar högljutt så det hörs över hela lägenheten (förkylning p g? allergi?). Deras sovrum är min skattkammare, där de som är några av mina viktigaste bränsleceller ligger och laddar energi för en ny dag. Sov sött!