Den lille svartröde saken med horn och svans på min högeraxel har nästan skrattat sig fördärvad sen november. Vad trodde människan – ny energi va’? Och gå ut och skriva om ambitionerna i en såndäringa blogg så att alla kan se och skratta med mig åt hennes övermod! Såååååå dumt!

Ja, det nytecknade friskiskortet ligger ganska oanvänt i plånboken. Och yogan gör jag, tja inte så där jätteofta längre. Och mina ambitioner – ständigt dessa ambitioner – att uppdatera bloggen åtminstone en gång i veckan, ja… kolla arkivet så fattar ni.

Men på något märkligt sätt känner jag mig ganska viss om att jag ändå är på rätt väg. Jag gick klart min kockkurs, trots att logistiken många gånger strulade och jag kom till köket med andan i halsen. Jag jobbade mig genom julhelgerna och fick mer energi i takt med att inkorgen krympte och återvinningskärlen fylldes. Jag går fortfarande raska promenader till jobbet så ofta jag kan. Och jag andas… medvetet och återhämtande.

Handlar det om att jag bestämt mig för att hålla fokus på bara två saker: jobbet och familjen? Kanske. Känns lite som om jag har ett tunnelseende för tillfället – alla ni fantastiska vänner från både privatliv och jobb som jag så gärna skulle dela mer av min tid med – för ett glas vin eller bara ett samtal. Vet att jag tänker på er och förhoppningsvis snart, snart kan förverkliga det. Men för tillfället måste jag foka – på mastodont-, stora-utmanings- och superinspirerande jobbprojektet och på den vidunderliga livsgemenskap på fyra personer som jag delar lägenhet, vardag och fest med. Fånga dagen – javisst, men jag vill kunna göra det också imorgon och nästa månad och nästa år.

Och om ett litet tag – jag hoppas helt egoistiskt att ni finns kvar där då – ska vi skratta tillsammans åt den där svartröda typen som försvann med svansen mellan benen… Muohahahahaha!