Helgens högsommarvärme hade gett vika för mer normala försommartemperaturer. Långtightsen och vindjackan var därför nedpackade tillsammans med nummerlappar, energy bars och säkerhetsnålar för laget ”De modiga”. Här skulle begås VårRuspremiär!

Tillsammans med dryga 14 000 andra löpare (däribland många kära NMT-bekanta, som jag dock aldrig såg i massorna) skulle jag och några av mina tappra väninnor springa 5 km på underbara Norra Djurgården. Det var närmaste kollegorna Åsa och Helene, tjänsteinnovationssjälsfränden Eva-Karin och bästa körkompisen Ulrika från tidiga tonåren i Coromanterna, ungdomskören i Svenska kyrkan i Sandviken. Litet kvinnfall hade vi drabbats av och saknade givetvis Amalia, Hedvig och Rosita. Ni får en ny chans, kanske nästa år, kanske i en annan tävling redan i år!

Frescati var verkligen ett gytter av människor. Det var en minst sagt suggestiv upplevelse att komma ner mot startfållorna där 14 000 händer sträcktes efter fiktiva äpplen i luften, samtidigt som 28 000 ben böjdes i uppvärmningen.

Eftersom jag hittills presterat km-tider på dryga åtta minuter hade jag bestämt mig att köra i sista startgrupp. Visserligen hette den ”Strosa”, men den var samtidigt för oss som siktade på en tid på 40+ minuter – och så räknekunnig är jag, min ekonomutbildning till trots (enligt maken), att jag insåg mina begränsningar vad gäller övriga grupper. Så tillsammans med personer med barnvagnar och gåstavar tryckte jag i startfållorna allt eftersom grupperna innan drog iväg.

3,2,1 – DÄR gick startskottet för mig! Start för Runkeeperappen för att ha full kontroll på min egen tid. Men – något springa blev det inte av de första hundratals metrarna. Tjockt, tjockt med folk. Efter ett litet tag delade sig banan dock i två – jag valde den högra som många uppenbarligen inte såg, och äntligen fick jag sätta fart över gräset.

Sedan blev det till att kryssa mellan stavgångare, barnvagnar och grupper av damer som uppenbarligen gav blanka … i rekommendationerna: håll till höger för att de som vill springa om ska kunna göra det till vänster; om ni springer i grupp, gör det inte i bredd… Nåja, på det sättet avverkade jag väl egentligen mer än de 4 850 m som banan enligt uppgift mätte.

Som vanligt var det oerhört trögt att komma igång. Varför jag blir trött i axlarna och överarmarna av att springa (och det innan jag kommer ihåg att jobba med armarna) är för mig en gåta. Men plötsligt var 1-km och 2-kmskyltarna passerade. Och där kom visst 3-km också, med vätskekontroll. Sprungit i ett sträck – ja, sedan det gick att börja springa – hade jag gjort. Yes, det kändes riktigt bra! Svepte tre glas vatten i kontrollen: orutinerat. Även om törsten blev släckt och torkan i mun och hals försvann blev det mycket tyngre att springa igen, och en liten känning av håll gjorde sig gällande. Kan man verkligen få det av vatten?

Banan gick nu över ängar och hagar, där kossorna låg och idisslade i lugn och ro. De glodde likgiltigt på oss – jag undrar vad de tänkte om de tokiga människorna som jagade fram… En människa orkade i alla fall inte springa. Det var nog bilden av det lugna idisslandet som inspirerade mig till att slå av på tempot och gå några hundra meter.

Men där var ju 4-kmskylten! Och en ny vätskekontroll – nej tack till vatten den här gången, men ja tack! till peppet: Bara åttahundra meter kvar nu, kämpa på, kom igen, bra jobbat! NMT-reflexen slog till – peptalk=nu kör jag, full fart framåt! Så i god fart sprang jag in i målfållan med en sluttid enligt Runkeeper på 41.21, vilket verkade stämma bra med mål- och armbandsklockan. Fast appen tyckte att jag sprungit 8,5 km med svindlande km-tider på 1,2 minuter emellanåt…. Klart fall av störd GPS.

Sen firade vi! Alla var nöjda, ja till och med lite småimponerade av sina insatser och inspirerade till fortsatta träningsinsatser. Tack Åsa, Helene, Eva-Karin och Ulrika för en VårbeRusande kul kväll!

PS. Picnic i gräset är ju mysigt, men jag MÅSTE kombinera befintlig träning med smidighetsträning och behandling. För jisses, vad grässittandet (i kombination med springandet) frestade på höft och rygg – det mycket sena insomnandet berodde inte på höga endorfinnivåer, utan snarare på höga smärtnivåer. Så ikväll står jag över Rookie Campen för att vila höft och rygg. Men på tisdag, då är det banne mig dags igen!