Samtal mitt i livet

För ett tag sedan var jag på kalas. Jag kände i princip bara ett av festföremålen, så middagen tillbringades i sällskap – mycket trevligt sådant – med personer jag aldrig tidigare träffat.

Med en av mina bordsgrannar fick jag snabbt väldigt bra kontakt. Samtalet flöt lätt och vi avhandlade jobb, vägen till de jobb vi har idag, familj, relationen till festföremål m.m. Fram mot efterrätten hade vi hunnit fram till ”ägandets förbannelser” – dvs. villa, bil, båt och andra prylar. De för med sig många möjligheter, men också underhållsbehov, ansvar och kostnader som kan bli rätt så energislukande.

Efter en liten paus suckade min bordsgranne: ”Jag har nog aldrig varit lika lycklig som när jag luffade runt som 20-åring med allt jag ägde i en ryggsäck”. Närmast reflexmässigt svarade jag: ”Men vad hindrar att du gör det igen? Du har i princip vuxna barn – du och din partner är ju snart fria att göra en sådan grej igen. Det behöver ju inte vara för alltid – tänk ett år, ett halvår, en månad…”

Svaret blev: ”Nej, det går inte. Jag tror inte att hen skulle vilja det, och dessutom har jag ju huset och jobbet och…”

”Jag känner igen din reaktion.” sa jag. Och så berättade jag om den reaktion som vi fick från ett antal personer (en mindre andel av våra bekanta förvisso) på vårt beslut att investera både tid och pengar i att A skulle läsa en amerikansk version av den juristutbildning han redan hade från Sverige, med tanken att kanske hitta vägar att någon gång i framtiden etablera sig i Kalifornien – som vi ju blev närmast drabbade av (i starkt positiv bemärkelse) när vi vistades där i ett halvår 2008. Jag berättade om hur jag upplevt att några till och med nästan verkade hotade av vårt tilltag. ”Men varför?! Nu när du ju etablerat dig här i Sverige med utbildning och en karriärsposition, barn – som du har ansvar mot –  och villa (ok, kedjehus); du är ju färdig liksom?”.

Jag berättade om hur vi 2008 drabbades av insikten att vi inte behöver sluta drömma efter fyrtio, och att alla svar inte behöver finnas på plats innan vi tar ett steg i en ny riktning. ”Så, du har bestämt att du vill bo i Kalifornien någon gång i framtiden” sa en av våra nyfunna bekanta under Los Angeles sol. ”Bra, då vet du ”vad”. Resten, det är bara en ”hur”-fråga.”

Tystnad från bordsgrannen igen. Så kom de, orden som grep tag i mig, gjorde mig svarslös (händer inte så ofta…) och som jag tror att jag aldrig kommer att glömma: ”Jag tror jag har slutat drömma”. Ja, vad svarar man? Jag behövde inte svara, för i nästa andetag sa hen: ”Men vet du, nu ska jag hem och börja drömma igen.”

Drömmen behöver ju inte vara den livsomvälvande, kasta-allt-över-bord-sortens dröm. Den behöver inte handla om att sälja allt, flytta till andra sidan jorden, starta eget eller rädda världen – den kan vara mycket närmare än så. Men jag tror att vi alla behöver något slags livsdröm (givetvis utvecklingsbar över tid allt eftersom vi lär oss och utvecklas av livet). Vi behöver också reflektera om det som håller oss från att förverkliga drömmen är ogrundade rädslor, hänsyn eller pliktkänslor. Jag har tillbringat så många år med att styras av, som det har visat sig, ogrundad tro om vad andra förväntar sig av mig, om vad jag inte kan eller vad som inte är lämpligt – och jag har förstått att jag ingalunda är ensam om detta. Och jag har bestämt mig för att jag inte har råd längre att förtränga mina drömmar på grund av ogrundade uppfattningar. Jag har trots allt bara ett liv med en begränsad tid – ungefär lika länge kvar som jag hittills levt, med lite tur.

Har du slutat drömma? Har du en dröm? Kanske behöver du inte alla ”hur” innan du tar ett första steg mot att förverkliga den. När den blivit sann, har ju trots allt den framtid kommit som vi inte kan veta så mycket om ändå. Därför kan du ju behöva justera ”hur”-en efter vägen. Men om du vet ”vad” – ja, då har du en början, en medveten start på det som är resten av ditt liv.

Follow

 

 

 

4 reaktioner på ”Samtal mitt i livet

  1. Drömmar är triggers.

    När man upptäcker att man slutar drömma är det tecken på något som inte är som det ska. Drömmar är som källtermen i differentialekvationen. Den som gör dynamik. Eller, det gör den inte, men den påverkar dynamiken.

    Det är viktigt att drömma. När man slutar drömma ska man se upp, och göra något åt det. Det måste naturligtvis inte vara dramatiskt och omstörtande, men att ha ”planer” och ”idéer” är viktigt.

  2. Reblogga detta på Saras goda. och kommenterade:

    Idag bjuder jag på en throwback thursday. Det mest lästa inlägget – med råge – på den här bloggen handlar om drömmar. Jag påminns om det varje vecka när jag kommer till Årsta torg, där samtalet som jag bloggade om utspelade sig. Funderar på varför just det här inlägget blivit det mest lästa. Kanske min samtalspartners funderingar slår an någonting hos många ”mitt i livet”. Eller så var det ovanligt välskrivet. Hur som helst – här är det igen, en favorit i repris.

  3. Lena Svendsen

    Vi har en ett grannpar på landet som sålde villan och byggfirman resp sa upp sig från jobbet, tog med sig bebisen och förverkligade semesterdrömmen och flyttade till Bali. Efter fem år är de ännu kvar. Det går, om man vill!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s