Kastar in handduken. Bekänner mig besegrad. Waterloo, du är mitt öde… 40% av utmaningen tog jag mig, med två små tidigare dikeskörningar som jag helt självsvåldigt bestämde mig för att inte räkna in – jag ska ju träna på att normalisera mina ”misslyckanden”.

Men igår glömde jag igen bort bloggandet – jag var bara för trött. Så med tre missar hissar jag nu vit flagg och kapitulerar i #blogg100-kampen, som det alltmer kommit att kännas som.

Tar dock med mig den intressanta och nyttiga erfarenheten av att ha skrivit något nästan varje dag, och utmanar mig själv att inte dröja alltför länge med nästa inlägg. En ”två-inlägg-i-veckan-utmaning” kanske?