Bodil Jönsson, professorn som lanserade begreppet ställtid i sin bok 10 tankar om tid, skrev en reflektion i dagens DN om nuet. Hon skrev bland annat
”Med nyår i sikte avslöjas ens tidsinställning. … Den påverkar garanterat både dig själv och din omgivning. Delvis (men bara delvis) bestäms den av tidsandan. Exempelvis har längden på det som människor upplever som ett ”nu” aldrig varit så kort som vad den är i dag… ”
Intressant, tänkte jag. Hur påverkade en längre ”nu-uppfattning” den ursprungliga tillämpningen av till Medveten närvaro/mindfullness? Det handlar ju om
”…en medvetenhet som uppstår när vi är uppmärksamma avsiktligt, i nuet, och utan dömande på saker och ting som de är.” (Williams, Kabat-Zinn, Segal & Teasdale 2008, Mindfullness – en väg ur nedstämdhet; min fetning)
Syftet för mig med att träna medveten närvaro är ju att jag ska lägga mer kraft på att påverka nuet – den enda del av tiden som jag kan påverka. Beroende på hur långt jag definierar mitt ”nu” borde ju då mitt handlingsutrymme bli större eller mindre, tänker jag. Fast jag är inte färdigtänkt än… Om detta väcker någon tanke hos dig, dela gärna med dig i en kommentar!
Vet du. Min relation till nuet, både det som är just nu, och den stund som precis passerade, har förändrats och gett mig en mycket skönare relation måste jag säga. Skriver lite om det här: http://herothecoach.com/2015/11/05/a-library-of-memories/
Ja, nyckeln till medveten närvaro – i alla fall för mig – är det där med att sluta döma. Dömandet leder till ältande och gnagande i själ och sinne för mig, leder all uppmärksamhet till då:et och suger ut livskraften. Så i mitt nu ska jag träna på att observera utan att döma.