”Don’t let fear get in the way of your success” sa Mo Field, dirigent för Stockholm City Voices vid gårdagens körövning.

De orden grep tag i mig. Under en lång period av mitt liv var jag rädd för allt möjligt. Inte minst var jag rädd för att tappa ansiktet, att visa mig okunnig, otillräcklig, ovärdig… Att bli utstött, icke godkänd, inte höra till…

Från det att jag fyllde 30 (för 17 år sedan) har dock mina rädslorna börjat krympa. Inte för att jag vet exakt varför – kanske nådde min hjärna något slags kognitiv mognad då, kanske för att jag vid det laget och under åren efteråt bemästrat ett antal rädslor genom att kasta mig ut i okända sammanhang. Jag sökte till exempel  jobb som analytiker – jag, som betraktade mig själv som fullständigt intuitionsstyrd och inte det minsta analytisk, och som avskydde seminarierna under studietiden för att de innebar argumentation och diskussion – som jag förknippade starkt med analys, ett samband som jag senare i livet förstått långt ifrån alltid är giltigt) – och jag visade mig vara en bra analytiker som dessutom stimulerades av analysens arbetssätt. Jag valde också att efter bara två och ett halvt år i yrkeslivet hoppa på en möjlighet att bli nationell – just det – expert vid Kommissionen i Bryssel. Expert krävde väl egentligen betydligt längre erfarenhet och större kunskap än så trodde jag, men bemästrade denna rädsla och lärde mig åtskilligt på kuppen (blev bland annat expert på belgiska pralinmärken… ). Några år efter 30 fångade jag möjligheten att utforska tjänsteinnovationspolicy utifrån en home base i Los Angeles, dit jag drog med make och tre barn i släptåg.

Jag har inte bara fightats mot så här storskaliga monster. En stor betydelse för att i mindre skala bekämpa mina rädslans demoner har Nordic Military Training haft – här ett av många inlägg om detta. Även om jag inte tränar med dem längre (eller ännu, beroende på vilket perspektiv man tar), innebar mötet med de fantastiska tränarna, ankarna och mina medblåvästar i Tantos helvetesbackar eller Lill-Jansskogens terräng att jag insåg hur många av mina begränsningar som var fantasifoster. Dessutom fick jag lära mig att ett tappat ansikte inte är en katastrof, utan en pinne på utvecklingstegen.

Med Mos ord ekande i öronen, kommer jag att fortsätta att möta mina rädslor. Det jag lärt mig och fått uppleva hitintills bortom de rädslor som jag tagit kål på är värt så oändligt mycket mer. Så jag ställer mig nu frågan