Läser att författaren, poeten och filosofen Lars Gustafsson gått ur tiden. Jag har ingen djupare relation till hans författarskap, mer än att jag läst spridda krönikor av honom.
Hittar hans blogg, som, när jag läser den, ännu inte uppdaterats med informationen om hans bortgång. Hans sista egna inlägg griper tag i mig: ett av orostider föranlett återbesök till Gunnar Ekelöfs Färjesång, och Gustafsson citerar Ekelöfs ord om dikterna som ”en försvarsattityd mot varje form av totalitär narkos,också mot varje slag av lättköpt säkerhetskänsla och tillförsikt”.
Läser också med stor behållning hans inlägg om bokstäverna – eller ”bokstävlarna” – som han också kallar dem, efter upplevelsen av att lära sig skriva under översikt av en ”obehagligt kolerisk småskollärarinna”, om hur skrivmaskinen var en befrielse och om den starka känslan av frihet som ligger i att kunna gå in varsomhelst i texten med prompten i ett elektroniskt skrivprogram.
Genom mitt googlande hittar jag också några ”tidsdikter” som han skrev för Helsingborgs dagblad 2011. Apriltidens dikt är en påminnelse om den ständiga utveckling som samhället befinner sig i, och som kan vara så utmanande för vår längtan efter säkerhet och tillförsikt:
Allt järn längtar att bli rost,
sade den gamle metallurgen
Det vill förena sig med luften
sjunka till sjöarnas botten
Bli till röd jord. Inte bara järnet
längtar till sitt sönderfall.
Utopierna sjunker maktlöst ned och blir till retorik. Till och med
den stolta monoteismen rostar ner och blir till den angenämt
myllrande och amoraliska polyteismen. Vassa eggar
blanka svärd och tunga yxor,
varar aldrig i oändlighet.
Allt järn strävar efter att bli rost.
Sade den gamle metallurgen.
Lars Gustafsson i HD 30 april 2011
Foto av Bengt Oberger (Own work) [CC BY-SA 4.0], via Wikimedia Commons
Bokstäverna föll jag också för!