Jag snavade över några tankar formerade av Joi Ito, som leder MIT Media Lab, idag på Twitter. Det handlade om ett område som jag ägnat mig en del åt i mitt yrkesliv de senaste åren – att förstå arbetets framtid i en värld där robotar och artificiell intelligens kan göra allt fler av de uppgifter som traditionellt sett utgjort grunden för mångas försörjning.
Det som skilde ut det här inlägget från många andra texter jag läst på temat, var att det också tog upp frågan om meningsfullhet och det goda livet/samhället i en värld där det inte längre är nödvändigt för oss att arbeta för att försörja oss. Joi Ito menar att vi behöver samma medvetna utveckling av vår kultur som vi ägnar åt teknik och ekonomi.
Ito tar upp Perikles Aten – dvs. det Aten som under 400-talet före vår tideräkning blev den första demokratin. Där var det inte medborgarens yrkesarbete som var den yttersta lyckan och värdet för samhället, utan det tänkande och överläggande som de egendomsägande männen ägnade sina dagar år i syfte att utveckla samhället.
Periclean Athens seems to be a good example of a moral society where people didn’t need to work to be engaged and productive.
(Nu betraktades ju vare sig kvinnor eller slavar som ”riktiga människor” och fullvärdiga medborgare i och för sig.) Ito ställer frågan
If it was the moral values and virtues that allowed Periclean Athens to function, how might we develop them in time for a world without work as we currently know it?
Jag har en tid varit nyfiken på att tränga djupare in i de klassiska grekernas syn på det goda livet. Itos artikel aktualiserar min nyfikenhet på begreppet Eudaimonia, och hur olika riktningar bland de grekiska filosoferna tänkte kring begreppet.
Enligt wikipedia är
Eudaimonia (från grekiska εὐδαιμονία) … ett grekiskt ord som vanligtvis översätts till lycka. Eudaimonia skiljer sig emellertid från det moderna begreppet lycka i det att det förra betecknar ett mer varaktigt tillstånd av välgång eller välbefinnande, och det senare är av mer subjektiv karaktär med associationer till tillfälliga intensiva mentala tillstånd.
Det blir nog till en ny bloggserie framöver. Tills dess vill jag gärna få ta del av dina tankar kring hur vi kan (fortsätta att / vidareutveckla vår föråmåga att omforma vår mentala och kulturella bild av yrkesarbetets eller arbeta för att försörja dig-principens hegemoni till att sätta välbefinnande och meningsfullhet i första rummet i hur vi ser på varandra och oss själva.
Jisses. Du har skrivit ett blogginlägg som liknar det jag haft på tungan men som jag inte fått ändan ur att skriva! Två själar – en tanke? 🙂
Jag har också tänkt en hel del på hur en värld skulle kunna se ut där robotarna arbetar och vi människor har medborgarlön och återgår till att ägna åt oss filosofi, etiska diskussioner, konst, kultur och eudaimonia.
Jag tänker att de flesta kloka tankar om livet redan skrevs ”på de gamla grekernas tid” och att vi nu får möjligheten att leva antiken 2.0, i ett samhälle där ALLA medborgare räknas in. Där vi ägnar dagarna åt att lösa världsfrågorna och skapa en samhörighet samt utveckla våra kognitiva förmågor – istället för att springa runt och göra busy work i hamsterhjul eller försöka lägga livspussel som aldrig går ihop …
Två själar, en tanke – kul! Jag tänker mig iofs inte att våra aktiviteter vid en medborgarlön begränsas till filosofi, konst, kultur etc. Det fantastiska med en medborgarlön/basinkomst är ju att varje person får möjligheten att utöva det hen finner mening i – om det så är bokföring, revision eller rörmokeri (för att ta några av de sysslor som roar mig själv minst av allt). Bara för att man tycker det ger mening/är kul liksom. Och ja, jag fascineras av hur mycket av insikten om det goda livet som fanns redan för över 2000 år sedan. Å andra sidan är de 2000 åren som en fjärt i rymden sett ur ett evolutionärt perspektiv för Homo Sapiens Sapiens… Vill gärna skriva och läsa mer om det framöver.