De senaste dagarna har jag lyssnat om avsnittet i On Being med Mary Karr. Där finns många tänkvärda passager som jag kommer att återvända till framöver. Och jag blir sugen på att läsa något av henne, kanske framförallt någon av memoarerna The Liar’s Club eller Lit.

Idag har jag burit hennes referens till Ernest Hemingways ord från Farväl till vapnen nära mitt hjärta:

(Hela citatet lyder:

The world breaks everyone and afterward many are strong in the broken places. But those that will not break it kills. It kills the very good and the very gentle and the very brave impartially. If you are none of these you can be sure it will kill you too but there will be no special hurry.)

Inte för att jag är nära något nervöst sammanbrott; det behöver ingen oroa sig för. Men jag tänker på hur smärta och prövningar – hur kris – kan leda till utveckling och växt, till styrka och expansion. Vad är det som bestämmer vilken växel som läggs i mellan helande och utveckling respektive låsning och stagnation?