Ja. Vad väntar vi på? Oss själva, måhända? Att vi, själva, ger oss go-ahead att leva? Ingen annan kommer ju göra det, eller kan göra det för den delen. Så det måste ju vara oss själva vi väntar på, eller?
Ja, i grund och botten är det så tänker jag också. Men jag tror också att vi är skickliga på att klä denna insikt och tillåtelse i pråliga, omständliga villkor som vi lägger på världen utanför oss – om inte…, om bara…, när väl det är på plats… Processen att klä av och bli varse den samtidiga styrkan och sårbarheten att det inte är någon annan eller annat än vi själva som kan ge den tillåtelse vi behöver är ofta läskig och smärtsam – men i slutänden så befriande.
Ja. Vad väntar vi på? Oss själva, måhända? Att vi, själva, ger oss go-ahead att leva? Ingen annan kommer ju göra det, eller kan göra det för den delen. Så det måste ju vara oss själva vi väntar på, eller?
Ja, i grund och botten är det så tänker jag också. Men jag tror också att vi är skickliga på att klä denna insikt och tillåtelse i pråliga, omständliga villkor som vi lägger på världen utanför oss – om inte…, om bara…, när väl det är på plats… Processen att klä av och bli varse den samtidiga styrkan och sårbarheten att det inte är någon annan eller annat än vi själva som kan ge den tillåtelse vi behöver är ofta läskig och smärtsam – men i slutänden så befriande.
Vilken oerhört kraftfull mening du skriver där, den sista, om processen. Word på den!!