Söndag i tacksamhet och förundran 3

Under 2018 vill jag ägna söndagarna åt att reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. Årets tredje vecka ser jag bland annat tillbaka på…

… ett nytt uppdrag som dök upp som kvitto på ett väl utfört tidigare uppdrag.

… ett planeringsmöte med kund som gick helt lysande och där jag och kollegan verkligen kände att vi gjorde skillnad.

… foldern med reklam för det nya flaggskeppsgymnasiet Anna Whitlock i Stockholm. 4 av 5 linjer har ett tydligt inslag av design för hållbarhet. Även det ett kvitto på att alltfler nu delar insikten om potentialen i att arbeta designbaserat för resilienta, hållbara människor, organisationer och samhällen.

… seminariet om innovationslabb hos Forum for Innovation Management om franska 27e regionen. Ett kvitto på att de frågor som jag och flera med mig kämpat för att lyfta i 10 år nu har mognat och börjar förverkligas.

… känslan av att vara i fas och på rätt plats i jobbet/jobben.

… glädjen över att utforska rösten, hitta stöd och stabilitetet och prova nya klangfärger under en sånglektion med glimrande Rebecka Andreasson som coach. Jag fick dessutom jobba med en av mina absoluta favorit låtar – My Foolish Heart, här med Rod Stewart, den gamle rockräven som transformerats – förädlats – till crooner på äldre dar och lägger den amerikanska sångskatten för sina fötter.

… skönheten i ett januaristockholm i snö och under blå himmel.

… återträffen med några av mina medresenärer på den yttre och inre resan under kursen THERE17 på Island i höstas. Vi insåg att vi delat en vecka som på många sätt förändrat allas våra liv till det bättre, med mer självkärlek, självmedkänsla och ett större lugn som några av frukterna.

… den heeeelt magiska fyllda kycklingen med friterade jordärtskockor, brysselkål, savoykål och tryffelmajonäs som jag åt på återträffsmiddagen på Woodstockholm.

… timmarna med älsklingen, hans dotter A och hans katt Lilly. Jag landar i den stillhet som jag skrev om igår när jag är i hans sällskap, i hans famn.

… älsklingens magiskt goda moussaka. Tänk vad en doft av kanel (och en kärleksfull, skicklig kock) kan ge fyllighet åt maten!

… den livbejakande saftigheten, fruktigheten i januaris navelapelsiner.

… värmen och mjukheten från Busans och Lillys pälsar när de vill bli klappade och gosade med. Den ordlösa, omedelbara kontakten med katterna som uppstår ibland, på deras villkor. Vi har också sett den underbara filmen Kedi (klicka och se på SVT play senast 26 januari 2018) om Istanbuls gatukatter i helgen. Ett litet mästerverk med porträtt av några egensinniga och högst personliga katter och deras människor och sammanhang.

 

… orden med en uppmaning från en person vars omdöme jag sätter stort värde på: ”Du ska inte skriva en bok då?” Jo, det ska jag. Det ska jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s