Högsommarvärmen bäddar in oss i sin kättja. Väcker en sensuell, nästan tabuartad, lust att stanna upp, kliva av produktionshjulet och istället låta sig översköljas av vågorna av syrénens och häggens doft. Att svepas med av fågelsången, och behagfullt sträcka ut kroppen för att möta sommarvärmens sammetslena smekning. Att låta naturen förföra mig.

Jag rör mig långsamt. Känner släktskap med sengångarna.

Först beror mina långsamma steg på att den gassande solen gör att jag inte orkar hålla mitt vanliga stockholmstempo. Men efter ett tag kommer jag på mig själv med att ha blivit mer uppmärksam på all den inte så överjordiska, utan just helt-och-hållet-jordiska ljuvlighet som dessa få dagar i maj bjuder på. Min favorittid på året. Kanske för att den är så kort. Och så underbar. Bäst då att ta in den långsamt, långsamt. Som den godaste, mest delikata måltid.

På ett sätt önskar jag att det gick att fotografera av hela härligheten med dofter, ljud, hudförnimmelser och alltihop. På ett annat sätt tvekar jag. Vad skulle hända om jag kunde få tillgång till detta himmelska jordarike, eller jordiska himmelrike, när jag ville i VR? Blasé eller totalt beroende är mina kvalificerade gissningar.

Som tur är behöver jag inte ta ställning till detta mer än på ett filosofiskt plan för tillfället. För än så länge får jag nöja mig med att kunna fotografera blommorna som står för doften som jag bara kan fånga i minnet: dvärgsyrénen vid min altan (hur lyckligt lottad är jag inte?!), äppelblommen i kvällningens släpljus, spireans vita snödrivor av blommor.