Midvinter. Vintersolstånd. Nu ligger mörket som tätast och som längst över jorden.
På vägen upp till Norrland stannar vi bilen för att barnen ska byta plats i det åtrådda framsätet. Det dröjer, och när jag frågar varför får jag svaret: ”Mamma, stjärnhimlen!”
Glimmande diamanter på sammetssvart himlafond syns inte i stadsljus. Inte heller i ljusa sommarnätter. Men nu syntes de, och fångade fascination och förundran hos människobarnen. Som de gjort genom årtusendena, ja, långt innan vi blev homo sapiens.
Jag har en spellista för dessa stunder. Stunderna då mörkret känns oändligt. Stunderna då de svaga, små ljuspunkterna lyser väg.
En lista att lyssna på strax innan jul. Eller när som helst när mörket känns övermäktigt. För att med hjälp av himlens eller livets stjärnor hålla hoppet vid liv. Hoppet om att mörket inte har övervunnit ljuset för evigt. Vare sig i kalender, i mitt och ditt liv eller i samhället i stort.
Lyssna på spellistan Winter Solstice – music for the 21st of December. When darkness is at its deepest. When light starts its return. Med musik av Ēriks Ešenvalds, Mia Makaroff, Eric Whitacre, Ola Gjeilo, Arvo Pärt med flera.

Åh, ja! Det är så himla härligt att vara långt bort från gat- och annat ljus. Vad fint att barnen såg det!
Lättare att följa naturens rytm när vi är i naturen … Och att följa den mår vi gott av.
Tack för spelliste-tips
//M
Bland det bästa med att ge sig utanför storstäderna är att en då får tillgång till stjärnhimlen. Det svindlartyp alltid när jag tittat upp en stund. Vår litenhet. Dess storhet. Alla tillsammans i oändligheten.
Ja. Det ger mig en påtaglig upplevelse av att vara en del av något större. Över tid och genom rymder.
Ja, håller med er båda. Det är något speciellt!
Minns…
Förra hösten, i vännen Helenes torp på gränsen mellan Blekinge och Småland. Tillsammans med mina tre campfire sisters. Dukat ute. Ätit. Beckmörkt. Stjärnor.
Då började vi ljuda – låta – kula.
Häftig upplevelse.
Lockar fram urmänniskan i oss